Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Thomas Mattsson - Bloggen om Expressen

Anja och journalistiken om privatlivet

Söndagens Expressen domineras förstås av det varma ”Sommar”-programmet i P1 med Anja Pärson. Hennes, för lyssnarna, oväntade kärleksförklaring till flickvännen Filippa engagerade många. En och annan förvånades uppenbarligen också av Anjas tack till medierna, som ju respekterat hennes önskan om att inte tidigare berätta om relationen.

För så var det ju. Journalisterna visste och jag fick i går några mejl om det minsann finns mer som medierna ”förtiger”? Och det gör det ju. Självklart. Vi varken kan eller vill sprida allt vi vet, det är heller inte vårt uppdrag. Kajsa Bergqvist och Victoria Svensson är andra kändisar, händelsevis också idrottstjejer, som också konstaterat att de etablerade medierna under rött lång tid avstod från att skriva om deras flickvänner. Först när Kajsa och Victoria själva valde att prata, så skrev bland annat Expressen. Konstigt?

Jag tycker inte att det är konstigt. Vi gör nyhetsvärderingar och pressetiska bedömningar, och de etablerade medierna är vanligtvis mycket restriktiva när det handlar om privatlivet. Kanske är vi ibland för försiktiga? Minns att jag tillstod att Expressen nog tidigare borde redovisat att Håkan Juholt, då S-ledare och statsministerkandidat, hade en sambo som var dömd för bedrägeri. Vi visste det med, precis som flera andra nyhetsorganisationer, men ändå blev di.se först med nyheten.

Här fanns det orsak till att vara självkritisk och detsamma gäller också möjligen en och annan anonym story om kända personer som gör sig skyldiga till knarkbrottslighet i offentliga miljöer. Kanske borde medierna vara mer offensiva nät man så flagrant utsätter sig själv och andra för fara inför allas ögon? Men – varje fall är ju unikt, och det är omöjligt att slå fast generella policys.

I normalfallet är vi idag återhållsamma med spekulationer och till och med när vi vet. När också statsministern, Fredrik Reinfeldt, och landstingsrådet, Filippa Reinfeldt, kan separera utan att medierna rapporterar förrän det skickas ut en officiell pressrelease så förstår ni kanske vidden av den svenska presstraditionen.

Möjligen är redaktionerna för försiktiga när det gäller uppgifter om hur exempelvis regeringschefens lever, man kan nog diskutera om vår hållning verkligen är rimlig, men det är likadant med prinsessan Estelle. Mig veterligen har endast hovets godkända bilder publicerats, bortsett från dopet då, och även om jag personligen anser att det klokt att journalisterna inte jagar en bebis, så behöver man nog inte fråga särskilt många utländska kollegor för att hitta någon som ifrågasätter vems ärenden svenska journalister egentligen går? Kändisarnas eller publikens?

Per Holknekt och Lena PH då, kanske någon undrar? Samma här. Inte förrän han talade ut i Svenska Dagbladet skrevs det om att den nyktre alkoholisten drack igen. Och skilsmässan har båda kommenterat – på Facebook, i Sveriges Radio, för Expressen…

Ibland förs det fram påståenden om att svenska medier inte tar något pressetiskt ansvar utan går ut med lite vad som helst – i sin jakt på tittare, lyssnare eller läsare. Så är det dock inte, och den som hävdar att journalisterna är oansvariga avslöjar sig faktiskt som okunnig.

Fast vad man kan berätta om är heller ingen exakt vetenskap. Eller när man kan göra det. I fjol talade Henrik Larsson ut i ”Sommar” om sin brors död, och några lyssnare uppfattade det som att båda kvällstidningarna gick ut med nyheten mer eller mindre under en pågående landskamp som Henke deltog i. Men så var det inte. Expressen skrev inte en rad förrän uppgiften om dödsfallet offentliggjordes av Svenska Fotbollförbundet på en presskonferens efter matchen.

Ibland kan man ha olika intressen. När Maria Wetterstrand medverkade i ”Sommar” i fjol räknade hon upp jobbiga exempel på där Expressen granskat eller kontaktat henne. Kanske bidrog den beskrivningen av offentlighetens pris till att öka journalistföraktet? Fast den som lyssnade noga hörde också ett vittnesmål om hur ofta och snabbt Expressen hör av sig, hur vi kollar fakta och hur intresserade vi är av politik och partier. I inget av de fall som Wetterstrand nämner slutade det med något felaktig publicering i Expressen. Fakta var alltså korrekt, även om hon upplevde vår research som jobbig.

Lika olyckligt som en ansvarslös press är dock ett medieklimat där alla, rätt eller fel, fattar samma publiceringsbeslut. Det är viktigt med mångfald i bedömningarna också i såna här frågor, men en orsak till att så många redaktörer så ofta kommer samma – restriktiva – slutsats är att det inte saknas kändisar eller ens kollegor som snabbt vill fördöma den publicist som går sin egen väg. Det är olyckligt och faktiskt lite farligt. Balansgången mellan respekten för de omskrivnas privatliv och det journalistiska uppdraget är ibland ingen rak och enkel väg.