Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Thomas Mattsson - Bloggen om Expressen

En ursäkt till en reporter

Det var en snygg gest – men den satte också fokus på viktiga frågor om hur journalister egentligen bör agera.

I veckan bad ju AP, alltså Associated Press som är världens största nyhetsbyrå, om ursäkt för en händelse 1945.

(AP har en lång historia av krigsrapportering: ”I go with Custer and will be at the death,” skrev reportern Mark Kellogg innan han red i väg med den amerikanska armén mot Slaget vid Little Big Horn år 1876. Sioux-indianerna anföll och alla dog, också AP-journalisten.)

Det är inte ovanligt med ursäkter, stora medier rättar sig hela tiden – det är en del av den fortlöpande nyhetsförmedlingen att rapportera och korrigera.

Men nu handlade det om Edward Kennedy, AP:s korrespondent i Paris i slutet av Andra världskriget. Och det handlade, faktiskt, om den här storyn och i någon mening om Expressens löpsedel:

Expressen-historien kan ni ju, tidningen var bara något halvår gammal och hade upplagekris och precis när det var pressläggning kom så i maj 1945 beskedet från tyskarnas radiostation i Flensburg som förkunnade kapitulationen. ”FRED” skrev Expressen direkt och var, sägs det, första tidning i världen med detta. Ren slump, ren tur – men en medgång som vände utvecklingen. Fem år senare gick Expressen om Aftonbladet, 13 år senare var vi också större än Dagens Nyheter. Men tillbaka till Edward Kennedy nu.

Kennedy och 16 andra krigskorrespondenter bjöds av de Allierade till Reims i Frankrike för att bevittna nazi-Tysklands kapitulation. Villkoret, från segermakterna, var att nyheten inte berättades på några timmar. Sådana embargon står förstås i strid med det journalistiska uppdraget, men är inte ovanliga i krig. De närvarande reportarna, inte ovana med förhållningsorder, accepterade. Men efter att ha lovat en amerikansk general att de skulle respektera förutsättningarna, kom beskedet – det blir 36 timmars embargo!

Kennedy var upprörd. Han förstod att beskedet försenades på grund av att Storbritannien och USA lovat Sovjet att få hålla en egen kapitulationsceremoni med tyskarna i Berlin, men samtidigt: för varje sekund som vapennedläggelsen inte offentliggjordes fortsatte ju striderna och fler dog, på alla sidor, helt i onödan. Kennedy ville publicera.

De militära censorerna sa nej, men senare på dagen läckte nyheten ändå ut. Det var tyskarnas egen radiostation i Flensburg som berättade, alltså de uppgifter som direkt nådde Expressen i Stockholm, och nu gick Kennedy till de Allierade i Frankrike igen och förklarade att eftersom också Flensburg ju var ockuperat hade uppenbarligen de Allierades censor där godkänt publicering… därmed var avtalet med de 17 reportrarna i Reims brutet, därmed var nyheten ute, därmed borde också han få skriva.

Kennedy hade förstås rätt, men fick nej igen. 15 minuter senare rundade han myndigheterna genom att använda en militär telefonlinje, som inte övervakades, och ringde till AP:s byrå i London. På det kontoret kände man inte till något embargo och Kennedy sa heller inget. Han bara läste in sin story – ”FRED!” – och gjorde ett av världens största scoop cirka ett dygn före alla konkurrenter. För AP-redaktörerna i London reagerade snabbt, skickade ut telegrammet och resten av medierna på plats i Reims rasade.

De Allierade fortsatte, bisarrt nog, att hävda embargo och inga andra redaktioner som också bevittnat kapitulationen refererade den. Så AP var ensamma, men många kollegor anklagade Kennedy för svek och de Allierade förbjöd nyhetsbyrån att rapportera från Europa under en tid.

The New York Times var bara en av alla medier som rasade mot Kennedy och AP. Det blev kort sagt ett himla liv, och Kennedy fick faktiskt sparken från AP.

Nu, 67 år senare, har AP-chefen Tom Curley bett om ursäkt. Curley kallade beslutet att göra sig av med Edward Kennedy för ”en stor, stor tragedi”.

Idag tycker nog alla att Kennedy gjorde rätt: han var utsänd för att skildra ett krig och då kan man inte tysta ner en fred – eftersom striderna då fortsätter, och fler dör. Rätt självklart. Men för korrespondenterna i Reims, alla de 17 som var på plats – också Kennedy, var det inte lika givet.

Deras möjligheter att göra sitt jobb förutsatte att de ofta var, som vi säger numera, ”inbäddade” och många bar uniform när de följde striderna. Så här såg exempelvis Edward Kennedy själv ut:

Idag har vi en annan syn på relationen mellan militära myndigheter och pressen, men också vi gör svåra avväganden. När Expressens utsända rapporterar från exempelvis Afghanistan händer det att vi avstår från att i detalj avslöja positioner och vilka vapen som de svenska förbanden använder, för att inte utsätta dessa för extra risker. Det finns många andra fall där vi också tvingas underkasta oss restriktioner för att få resa och vistas med exempelvis USA:s krigsmakt. Man får försöka bedöma från tillfälle till tillfälle när det är rimligt att göra sådana här överenskommelser, och om man i efterhand gör fel – för det gör man nog ibland – så är det väl bra om det i alla fall inte dröjer 67 år innan man tillstår det. Men det var ändå en bra gest av AP att göra upp med sitt förflutna här, tycker jag.