Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En ny ”Lex Pressen” utvecklar det pressetiska systemet

 

Under Mediedagarna (MEG) i Göteborg debatterade jag tryck- och yttrandefrihetsfrågor, men det blev också diskussioner om de pressetiska systemet. Bland annat nämndes de förslag som jag den 31 januari presenterade för Pressens Samarbetsnämnd, som är huvudman för Allmänhetens Pressombudsman (PO) och Pressens Opinionsnämnd (PON). Jag har ju många gånger krönikerat och bloggat om hur självsaneringen kan effektiviseras, och eftersom det nu snart tillträder en ny ordförande för Samarbetsnämnden kanske detta kan vara ett inlägg i debatten om presstiken.

Jag har tidigare tillhört dem som förespråkat en ny MO, en Medieombudsman, men denna idé verkar svårgenomförbar. Sveriges Radio avfärdar en sådan helt, med hänvisning till att man ju står under Granskningsnämndens jurisdiktion, och kanske blir den fortsatta diskussionen om detta något som Publicistklubbens nya ordförande, Stina Dabrowski, och den nya organisationen Utgivarna får ta tag i.

I dragningen här nedan kastar jag istället fram ett annat förslag: ”Lex Pressen”, eller vad man nu ska kalla det, där synsättet på PO-anmälningar och PON-klander går från straff och skam till kvalitetsförbättring. Typ. Tanken är alltså att man ska tänka mer som t ex sjukvården gör med Lex Maria och omvårdnaden med Lex Sarah,

Fredrik Sjöshult, Expressens ekomomireporter, har tidigare föreslagit att jag oftare borde publicera bilder ur mina presentationer på bloggen och här nedan följer då de Keynote-bilder som jag drog för Samarbetsnämnden. Under varje slide står en kort förklaring.

OVAN: Inledningsbilden på min dragning. Pressens Samarbetsnämnd består av representanter för Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Svenska Journalistförbundet samt Publicistklubben (PK). Det är alltid PK:s ordförande som leder Samarbetsnämnden, så snart blir det Stina Dabrowski som ju ska efterträda Ulrika Knutson.

OVAN: Frågan är relevant. Flera debattörer har på allvar ifrågasatt modellen med PO/PON. Bland dessa fd chefredaktören för Gefle Dagblad, Robert Rosén, under en debatt i Almedalen, samt senast Filters chefredaktör, Mattias Göransson, under en debatt på MEG i fredags. Jag tycker att PO/PON är en bra modell, men systemet måste moderniseras. Jag vill inte ha en ordning där varje klagomål på tidningarna måste drivas som en tryckfrihetsprocess, det blir bara dyrt för alla parter – inklusive domstolarna, men vi kan heller inte ha ett pressetiskt system som bara tjänar syftet att hålla klåfingriga lagstiftare borda från grundlagsändringar.

OVAN: Så är det. ”Etiska regler för press, TV och radio” – som de egentligen heter – fungerar som rekommendationer för tidningarna och den som anser sig vara utsatt för publicitetsskada kan anmäla tidningen eller dess sajt till PO. Om inte anmälan skrivs av direkt, eller om inte PO kan förhandla fram ett genmäle eller en rättelse, så vidtar sedan en skriftväxling mellan anmälaren och tidningen och till slut fattar PO ett beslut som parterna kan överklaga till PON. Detta är, lite förenklat, den pressetiska processen och det som hela tiden blir en bedömningsfråga är formuleringen ”uppenbart allmänintresse”. Denna finns i regelverket, men kan förstås tolkas olika. Ibland hävdas att formuleringen borde preciseras, men jag tror att det blir svårt. Här måste man lita till, ytterst, de ansvariga utgivarnas egna uppfattningar och sedan får dessa prövas i efterhand.

OVAN: Expressens två fällningar i fjol var lika många som Dagens Nyheters facit, och mindre än hälften av Aftonbladets antal klander. Är det bra eller dåligt? Slentrianmässigt brukar sådan här statistik tolkas som att det är positivt med få PON-klander, och i så fall är ju Expressens utveckling glädjande. Som ni ser har antalet klander minskat dramatiskt. Men: man kan också spekulera i om Expressen, och andra tidningar med få klander, erbjuder en för försiktig – underdånig? – journalistik? Är det därför vi inte anmäls oftare? Jag säger inte att det är så, bara att det är allt för många som inte problematiserar frågan.

OVAN: Expressen har till och med en kvalitetsredaktör, Irina Halling, och samtliga medarbetare får vår värderingskompasss. Plus ett exemplar av Expressens egen kvalitetspolicy, som jag har undertecknat. Med detta sagt tror jag att vi på Expressen, och säkert andra redaktioner, anser oss ha bättre modeller för att utvärdera oss än utslagen från PO/PON. Eftersom klander utgår ifrån anmälningar och anmälningar baseras på anmälningsbenägenhet, så finns det förstås fler publiceringar som skulle kunna bli föremål för prövning. Det betyder att det egna arbetet med kvalitetsförbättring är viktigt, för att inte säga viktigare, och ska man då bibehålla förtroendet för PO/PON måste detta system erbjuda något annat och mer.

OVAN: Hur man presenterar ett klander finns det, i realiteten, inga krav på. Därför göms dessa ofta undan av tidningar som inte vill stoltsera med att man har kritiserats. Mitt första beslut som ansvarig utgivare 2009 var att införa en daglig rättelsespalt på sidan 5 i tidningen samt en rättelsesida på sajten, sedan dess har vi testat olika form för klanderpubliceringar i tidningen och det här är ett arbete som måste fortsätta. Men jag tror det vore bra för dagspressen om det fanns en mer gemensam hållning, och ett steg på vägen vore att standardisera utgörningen av fällningarna.

OVAN: Så här såg det när Aftonbladet nyligen publicerade ett av sina klander. Och så har det nog ofta sett ut när tidningar, också Expressen, redovisat fällningar. En förklaring är att texten är så lång att det i praktiken är omöjligt att presentera den på ett intressant sätt, PON:s själva beslut omöjliggör på grund av som omfattning en engagerande layout.

OVAN: …och så såg det ut också i Expressen när vi fälldes. Detta är bara ett exempel på att också vi tvingats hälla in en grå textmassa, som rimligen knappt gör anmälaren glad. Men ska vi öka förtroendet för det pressetiska systemet borde det inte få se ut så här, tror jag.

 OVAN: Inför en debatt hos Tidningsutgivarna i fjol lät jag göra ett fiktivt klander som kunde redigeras som en halvsidesannons och som skulle vara ett förslag till framtida form. Min tanke var ju att alla tidningar skulle ha samma form. I denna mall finns det med information om vad PO och PON egentligen är, och hänvisningar till hur man anmäler en tidning.

OVAN: Detta var det första försöket, notera faksimilen av den klandrade sidan och informationen i botten av sidan som beskriver vad PO och PO är. Faksimilen av den klandrade publiceringen gör sidan mer attraktiv, men en sådan kan man förstås bara ha med när det – som i detta fall – handlar om en orm eller något annat som inte orsakar en ny publicitetsskada. Om det exempelvis är en bildpublicering som anmälts och fällts, kan man i normalfallet inte ha med den. Men: också här kan det finnas anledning för en tidning att stå fast vid sin uppfattning, låt säga att vi publicerar en – enligt oss – fullständigt relevant bild och om denna sedan klandras kanske tidningen väljer att publicera den igen för att statuera att det är fel av PON att stoppa dokumentationen av, säg, ett brott som en lagstiftande politiker begår. Jag har inte ställts inför detta än, men utesluter inte situationen.

OVAN: Ola Lindholm-klandret, Expressen fälldes ju trots att vi publicerade korrekta uppgifter, såg ut så här. Med mer bakgrundstext från oss och en hänvisning till en kommentar från mig. Här har vi också lagt till lite information om resten av historien, som att Ola Lindholm fick lämna flera uppdrag efter kokainavslöjandet, eftersom själva klanderbeslutet ju bara handlar om Expressens första nyhet och inte återge allt som hände. Denna sida är nog den bästa klanderutgörningen hittills.

OVAN: Båda dessa publiceringar av klander uppmärksammades i branschmedia, men de är ändå inte optimala. De är, faktiskt, banbrytande men de går nog att finslipa ännu mer. Om PON-besluten vore kortare skulle vi kunna ge dem en mer framträdande plats i tidningen och det skulle anmälarna nog uppskatta.

OVAN: Vi la in en puff för klandret på löpsedeln, men allra viktigast är kanske att redovisa en fällning på det viset på lokala löpsedlar i anmälarens kommun. Ola Lindholm är ju en rikskändis, men det förekommer ju klander om personer som inte alls är intressanta för många läsare och då kanske det inte är publicistiskt motiverat att redovisa dessa på ordinarie löpsedel? Men för personen ”X” i ”Y-köping” kanske det har ett större värde om vi återger fällningen på den lokala löpsedeln som alla på orten ser? Jag tror det.

OVAN: Jag berättade under dragningen om att Expressen.se inventerat alla gamla PO-fällningar och länkat till klandertexterna hos PO. Vissa texter har tagits bort helt, andra har redigerats. Idag finns inga tydliga regler för hur medierna ska förhålla sig till gamla klander, och jag tror att man måste pröva detta fall-för-fall.

OVAN: Men hur ska då PO/PON bli ännu vassare och därmed mer relevanta? Om vi inte får ett bra svar på den frågan, kommer säkert tidningarna över tid ställa sig frågan om systemet är meningsfullt? Vad mig anbelangar är systemet bra bara om det fungerar, om inte så kan Expressen lika gärna stå utanför. Det ställer alltså krav på PO, PON och Pressens Samarbetsnämnd att följa med i tiden.

OVAN: Borde det kanske vara snabbare handläggning av PO-anmälningar? Ska tidningarna få kortare tid på sig att svara på inlagor än anmälaren? Och så vidare. Andra instanser, som polis och domstolar, arbetar nu med prioriteringar och kanske borde PO göra samma sak?

OVAN: Självklart måste en tidning som PO-anmäls få redovisa detta. Jag har i flera debatter hänvisat till den absurda situationen att Aftonbladet kritiserades för att man seriöst upplyste sina läsare om att tidningen hade PO-anmälts av en person som man skrev om igen, det var förstås helt fel och sådana galenskaper gör ju att man skakar på huvudet. 2012, när redaktionerna försöker vara transparenta, måste man kunna få redovisa PO-anmälniningar. Det betyder inte att man alltid måste göra det, vissa fall kan handla om privatpersoner som önskar så stor anonymitet som möjligt, men Aftonbladet-fallet handlade om en person som sökte ekonomisk vinning av den granskade verksamheten och då måste man få berätta.

OVAN: Alla redaktioner ska kunna läsa besluten för att få vägledning, då ska inte den tidning som klandrats betala en avgift. Om vi har ett gemensamt systen ska det finansieras gemensamt, och man ska inte ens kunna hysa misstanken att PO/PON agerar mot en tidning för att få in pengar. Jag säger inte att man gör det, men bara det faktum att pressetiken utvecklas och att det som klandras idag kanske inte klandras i morrn innebär ju att tidningar som utmanar och driver på riskerar att få många klander. Trots att man egentligen bara går steget före. Detta ska då inte bestraffas med expeditionsavgifter, tycker jag. Man kan fundera över detta och kanske ta ett principbeslut: borde Expressen sluta betala eventuella expeditionsavgifter och istället, en gång om året, betala in en engångssumma som motsvarar vår andel av antalet tidningar som ingår i systemet eller kanske vår andel av upplagan? Och så betalar man denna summa oavsett om man klandras 0 eller 10 gånger, typ. Värt att fundera på, tycker jag. Den nuvarande ordningen lär knappast stå sig över tid i alla fall, även om den säkert initialt kommer att försvaras av flera aktörer.

OVAN: Detta är ju ett snarast klassiskt exempel hur det kan bli när dåvarande PO, Yrsa Stenius, hade åsikter om typsnitt etc. Guillou-fallet orsakade ju en kritikstorm som kom att förmörka Stenius hela PO-karriär, och istället för att vara självkritisk gick istället till förnyade angrepp på Expressen – innan PON korrigerade henne, och friade Expressen helt. Ett sånt PO-beslut kan man acceptera, även om det är viktigt att protestera, men om det skulle bli vanligt med sådana bedömningar måste man förstås agera. Flera chefredaktörer har annars påpekat problemet att PON ofta bara skriver i sina beslut att nämnden instämmer med PO, och lite mer resonemang än så vore nog önskvärt.

OVAN: Att medierna ska få debattera också PON-beslut är självklart. Det kommer att bli vanligare nu när många utgivare bloggar och twittrar.

OVAN: Syftet med PO/PON är inte att kväsa journalistiken, det får inte bli för mycket ”smakdomstol”. Exemplen ovan är förstås inte klandrade, men jag visade dessa för att påminna om att den pressetiska debatten kan bli allt för förutsägbar när en tidning fattar ett publiceringsbeslut som är kontroversiellt. Det höjs då röster för att redaktionen ska redovisa sitt publiceringsunderlag, vilket är en omöjlig hållning. Vi publicerar det vi publicerar, resten är internt. Hittills har dessa debatter utspelat sig mer i allmänna och branschmedier, inte hos PO/PON, och det är viktigt satt systemet försöker hålla undan sådant tror jag.

OVAN: Pressombudsmannens sajt borde uppdateras…

OVAN: Det pressetiska systemet är från 1916 och det är lätt att vi alla fastnar i gamla tankebanor. De slides som finns med i denna blogpost presenterades ju inför Pressens Samarbetsnämnd som ett diskussionsunderlag, alla mina förslag måste förstås debatteras och säkert i flera fall revideras.

OVAN: Kanske ska man ställa allt på ända och se PO-anmälningar inte som ett potentiellt problem, utan som en tillgång? Detta skulle kräva en total omprogrammering av hur journalister ser på PON-klander i dag. Tänk om vi skulle uppmuntra till PO-anmälningar? Tänk om det sågs som något bra att få sin publicering prövad och, faktiskt, också fälld om man kan lära något mer av det?

OVAN: En ”Lex Pressen” tror jag skulle mottas bra. Men hur ska det gå till? Men fungerar det för sjukvården borde det kunna fungera för oss.

Så såg alltså min dragning ut. Jag talade naturligtvis mer än det som står i bildtexterna här i bloggen, dock, men mna tankar ska bara ses som inlägg i debatten.