Vad är egentligen ”mediepopulism”? Den frågan ställde i går kväll moderatorn Mikael Olsson, idag på Sveriges Radio men tidigare på SVT, under en debatt som tidskriften Arena arrangerade. Lars Truedson, vd för Tredje Statsmakten som producerar radioprogrammet ”Medierna”, Lena Andersson, som skriver i DN, och jag försökte svara i ABF-huset i Stockholm.
En i publiken talade sig varm för tyska Die Zeit, men jag framhävde istället Sala Allehanda och vikten av lokala journalister som granskar sin kommun. Här nämndes franska Le Monde, men jag försökte förklara varför Upsala Nya Tidning och Vestmanlands Läns Tidning trots allt gjorde rätt när de gick från broadsheet-formatet till tabloid. Ja, ni förstår.
När man talar om ”populism” blir det gärna diskussioner om ”drev” och ”konformism”, så också i går, men jag ville istället framhäva hur positivt det är att exempelvis svenska morgontidningar fortfarande produktutvecklas och därför har höga upplagor jämfört med titlar i andra länder. Man kan tycka vad man vill om räckvidd eller tittarsiffror, för det talades också en del om public service-tv, men ett stort genomslag hos publiken ger onekligen legitimitet. Bra journalistik som bara görs för den egna byrålådan är ju rätt meningslös journalistik, menade jag under debatten, men bra journalistik som får stor räckvidd är värdefull.
”Uppdrag granskning” i SVT fick en del kritik för sin så kallade ”estetik”, men jag konstaterade att det väl ändå är rätt fantastiskt med undersökande journalistik på bästa sändningstid? Det som rapporteras ska naturligtvis vara korrekt, men den – framgångsrika – dramaturgi som ”UG” etablerat vinner både priser och lockar tittare och det är nog en förutsättning för att redaktionen ska få så stora resurser från SVT som man har idag.
Lars Truedson menade att journalistiken ”professionaliserats” och det höll jag med om: min förklaring till så kallade drev var att det rätt ofta bara handlar om likartad nyhetsvärdering, om journalister som numera har ungefär samma – och bättre! – beslutsunderlag än tidigare och att detta är ett resultat av digitalisering och bättre arbetsmedel.
Lena Andersson varnade för att politiker ibland ”pudlar” utan att egentligen mena det, på grund av att ursäkten blir till en förväntad del av mediecirkusen. Jag gjorde en annan tolkning: jag tror nog att politiker vill uträtta saker men att de ibland – efter exempelvis skandaler som medierna avslöjat – ser sitt förtroendekapital förskingrat. Och är man skuldsatt, då är det svårt att nå framgång. Varför politikerna snabb gör en pudel för att rensa bordet, ungefär som bolag ibland försätts i rekonstruktion eller i konkurs för att därefter försöka komma igen.
Och så var det ju det där med lokala medier. Jag berömde sociala medier som bloggar och mikrobloggar flera gånger, men det är också viktigt med massmedier och gärna lokala sådana. Med tidningar, radio och tv som redovisar olika uppfattningar och som ger mediekonsumenten också åsikter som hon eller han kanske inte håller med om. Eller ens ville ta del av. Det är ett viktigt uppdrag, inte minst för en liberal tidning som Expressen.
Jag fick frågor av Mikael Olsson om en Ulf Nilson-krönika i Expressen förra veckan, och klargjorde att den uppenbarligen kan skrivas, läsas och uppfattas på olika sätt. Ulf Nilson själv har ju utvecklat sig i Sveriges Radios ”Alltid Nyheter”, och i direktsändning dementerat att han i krönikan syftar på alla shiiter – utan att den handlar om de som Nilson i radion kallar för ”de ledande” i Iran.
(I den aktuella krönikan, som flera personer anmält till Justitiekanslern som påstådd hets mot folkgrupp, finns tre uppmärksammade meningar om vad ”shiiterna” – enligt Nilson – anser om Israel och judar. Och dessa rader läste Mikael Olsson upp i går.
Men i stycket ovanför dessa tre meningar i krönikan skriver Ulf Nilson om just det som han senare utvecklade i radiodebatten: ”Iran leds av fanatiska, muslimska präster…”. Denna inledning till resonemanget om de ledande shiiterna lästes inte upp av Olsson i går kväll och den förbises också av flera som har kritiserat Nilsons krönika, vilket väl i bästa fall ska tolkas som att de inte ser det sammanhang i texten som upphovsmannen själv gör. Eller så är de är de helt enkelt trötta på debattören Nilson. Eller så anser de, uppriktigt, att formuleringarna är hets mot folkgrupp och detta funderar JK på nu.)
Men utan att lockas till att uttala mig om specifika krönikor, vilket jag förstås inte gjorde i går kväll, påminde jag om att Expressens värderingar ju knappast kan ifrågasättas; den tidning som grundades för att motverka nazistiska strömningar, som kampanjat mot apartheid och som idag har ställningstagandet mot främlingsfientlighet inskrivet i sin publicistiska idé står fortsatt upp för sina ideal.
Lars Truedson – tror jag att det var? – undrade om Ulf Nilsons krönikor ändå inte kan uppfattas som ett visst stöd för de åsikter som SD har? Jag påminde, efter att återigen ha förklarat att jag endast gav en generell kommentar, att SD faktiskt utsett just Expressen till den ”värsta” tidningen och att vi hela tiden tydligt markerat mot SD:s politik. Att det var Expressen som på valdagen på förstasidan uppmanade väljarna att rösta mot främlingsfientlighet… och så vidare.
Jag tycker att det är viktig princip för en chefredaktör att inte lockas till att i aktuella sammanhang uttala sig om vad som står på ledar-, debatt- och kultursidor eller om vad krönikörer och externa skribenter tycker till om. Det skulle bli ohållbart. Då sitter jag snart sitta i radiointervjuer om getingbetyg på enskilda fotbollsspelare eller tvingas titta på tv-program för att dedan kunna betygsätta våra egna recensenter… D e t , om något, vore mediepopulism att ge sig in såna diskussioner.
Ytterligare två saker är lika givna:
Naturligtvis publicerar vi inte texter som vi befarar riskerar att fällas för hets mot folkgrupp; dagarna före valet avstod Expressen av den orsaken exempelvis en debattartikel från SD som handlade om muslimska män och våldtäkter.
Och vi värnar tryck- och yttrandefriheten, även det står i vår publicistiska idé. Vi tror därför på att våga publicera åsikter som inte alltid överensstämmer med Expressens uppfattning, att inte göra det vore nämligen att göra sig skyldig till just – konformism.
Men gör vi rätt eller fel? Är medierna för populistiska? Är lokaltidningarna tillräckligt bra? Kan man jämföra journalistik i Sverige med den i tyska Die Zeit eller franska Le Monde? Ska man bara publicera krönikor är rättrådigt likriktade? Eller ska man tillåta sig olika röster i spalterna?
Svaren, oavsett vilka, är förvisso bara tycke och smak men det gör inte ett sådant samtal som det i ABF-huset på tisdagskvällen mindre spännande.