Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Thomas Mattsson - Bloggen om Expressen

PO ska inte pröva privata sociala medier-konton

Nej, jag tycker inte att Allmänhetens Pressombudsman (PO) ska pröva publiceringar som enskilda journalister gör på sina privata Facebook-konton. Om en medarbetare på en tidning som omfattas av det pressetiska systemet använder sitt eget Twitter-konto för att skriva något klandervärt, då bör redaktionen tala förstånd med vederbörande – det ska inte PO göra.

En tidning förfogar inte över de tekniska plattformar, som exempelvis Facebook och Twitter, som personalen använder på sin fritid och har förstås heller inga lösenord. Bortsett från att arbetsgivaren inte förfogar över medarbetarens fritid, och än mindre kan inskränka en anställds yttrandefrihet om annat än det som skulle kunna uppfattas som illojalt och som bryter mot kollektivavtalet, är det heller ingen önskvärd utveckling att blanda in PO här.

Vi ska bör skilja lite på yrkesliv och privatliv och det är nog få ansvariga utgivare som vill ta ansvar för kollegornas privatsurfande.

Diskussionen om den här gränsdragningen kom igång i går efter Journalistens intervju med Ola Sigvardsson: ”PO vill kunna pröva journalisters Facebook-inlägg”. I reportaget med nye PO kan man läsa:

”- Det finns inget regelverk hos PO eller PON för sociala medier, och det har aldrig prövats, men min uppfattning är att inlägg som svenska journalister som gör i sin yrkesroll på privata konton i sociala medier, ska kunna prövas, säger Ola Sigvardsson till Journalisten.”

Sedan frågar Journalistens reporter Johannes Nesser:

”Det innebär att ansvariga utgivare även kan hållas ansvariga för innehållet på anställdas privata Facebookkonton?

– Ja, det är min uppfattning. Om journalister använder sociala medier för att diskutera eller upplysa om saker som rör till exempel det redaktionella arbetet, faller det under utgivaransvaret.”

Jag tror inte man ska överdramatisera Ola Sigvardssons utspel, han vill nog inte att utgivarna ska godkänna eller stoppa semesterbilder på Flickr eller textredigera WordPress-bloggar om middagsbjudningar. Istället talar han om inlägg som journalister gör ”i sin yrkesroll”, och helst vill nog nye PO bara ha en debatt om vem som egentligen tar publicistiskt ansvar?

Några hypotetiska exempel är enkla att förhålla sig till. En reporter som på arbetstid är utsänd av sin redaktion för att bevaka en presskonferens och som på sitt privata, säg, Twitter-konto förmedlar citat… nog borde en ansvarig utgivare kunna hållas ansvarig för detta? Det är ju rimligen en sorts tjänsteutövning, alternativet vore att den anställda i egen regi sprider journaliskt relevant information – samtidigt som hon är i tjänst. Det tycker säkert ingen är en särskild bra ordning, så det exemplet är egentligen enkelt.

Men gränsdragningen blir ändå svår.

När det gäller medieföretagens officiella konton, som startats av redaktionerna och där det tydligt anges med logotyper och kontaktinformation vem som är avsändare, bör säkert utgivaransvaret tydliggöras.

Också när det gäller exempelvis mikrobloggar som en enskild medarbetare startat i tjänsten på uppdrag av en arbetsledare, bör det kanske finnas en ansvarig utgivare. Även här kan många aktörer, inklusive Expressen, bli bättre.

Men om privata sociala medier-konton ska omfattas av det frivilliga pressetiska systemet, som Pressens Samarbetsnämnd är huvudman för, så får det sannolikt flera konsekvenser.

En direkt effekt blir att många journalister kommer att skaffa sig flera konton, för att kunna skilja yrkes- och privatliv, och att en del av den spontanitet och direktkommunikation som många uppskattar idag kommer att gå förlorad. Bra eller dåligt? Det får var och en avgöra, men mest dåligt är min uppfattning.

Okej. Det finns nog en och annan postning som medarbetarna upplever som privata men som publiken uppfattar som gjorda av journalisterna i deras offentliga roller, och som journalisternas chefer kanske skulle ha velat se formulerade annorlunda… det kan vi säkert tillstå, vi som är ansvariga utgivare.

Men ska ett privat sociala medier-konto, som en tidning inte har startat och inte driver och inte har tillgång till, kunna anmälas till Pressens Opinionsnämnd tror jag att det blir det pressetiska systemet övermäktigt.

Den enskilda journalisten har inte anslutit sitt Facebook- eller Twitter-konto till något självsanerande system, och lär knappast betala ”expeditionsavgiften” om det blir ett klander från Pressens Opinionsnämnd.

Och ska medieföretagen börja betala tiotusentals kronor i klanderavgifter för personalens privata sociala medier-konton minskar nog snabbt stödet för PO/PON-verksamheten, befarar jag.

Ändå är Ola Sigvardssons utspel bra. För det påminner oss om vad vi måste ta tag i. När jag höll ett anförande hos Tidningsutgivarna exemplifierade jag med Expressens nylanserade iPad-edition och frågade publiken om den omfattades av det pressetiska systemet? Dåvarande PO, Yrsa Stenius, visste inte och det gjorde inte jag heller. Så kan vi förstås inte ha det.

Vi bör nog klargöra ett och annat, men – tills vidare… – lämna journalisternas egna sociala medier-konton utanför chefernas redaktörskap.