Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Murdoch, Guardian och New York Times

Tisdagen var en av de mer dramatiska man har upplevt som journalist. Det vore lätt att, okunnigt, avfärda News of the World-affären som bara en skandal om arbetsmetoder på brittiska tabloider eller som bara ett avslöjande om hur det går till på Rupert Murdochs tidningar. Inget vore mer felaktigt.

Veckans mest intressanta nyheter i NotW-såpan var ju inte utfrågningarna i går, utan reportaget i Newsweek om hur det egentligen gick till när Guardian till slut fick NotW på fall. Uppgifterna var sensationella och här fordrades ingen telefonavlyssning för att slå fast hur Guardian systematiskt kampanjat emot Rupert Murdoch: det var nämligen Guardians egen chefredaktör, Alan Rusbridger, som skrev.

Rusbridger, som de senaste dagarna snarast frenetiskt twittrat ut negativa nyheter om Murdoch-imperiet, medger i Newsweek-texten att han – när polisen och andra medier förlorat intresset för Guardians återkommande texter om NotW – ringde till sin chefredaktörskollega på New York Times, Bill Keller, för att förmå NYT att också jaga Murdoch.

Det var nog inte särskilt svårt. NYT har haft morgontidningsmonopol på den inflytelserika New York-marknaden så länge som någon kan minnas, bara Rupert Murdochs kvällstidning New York Post har utmanat på Manhattan, men i fjol hände plötsligt något: Wall Street Journal, världens mest ansedda affärstidning, numera ägd av Murdoch, lanserade den dagliga sektionen GREATER NEW YORK och plötsligt fick NYT konkurrens av en redaktion som både redigerade med friläggningar och kunde trycka färgsidor… typ.

Dagen efter den uppmärksammade lanseringen av GREATER NEW YORK satt jag i publiken när Wall Street Journals nye chefredaktör Rupert Thompson, rekryterad från The Times som är en annan Murdoch-titel, berättade om planerna. Han är säkert en utmärkt mediechef, men var ungefär lika inspirerande som Arthur Sulzberger när bland andra Expressens vd Bengt Ottosson och jag hörde NYT:s ägare och publisher på Sheraton Hotel i våras. På frågan om ”den andra tidningen i stan” svarade Sulzberger, lite kvickt måste man medge, ”Daily News?”. Men roligare än så blev det inte, och när man jämför produkterna är NYT fortfarande bredare nationellt och internationellt och, förstås, spetsigare lokalt. Dock: Wall Street Journal känns piggare, ser bättre ut – och för första gången i modern tid får NYT konkurrens av en etablerad kvalitetstidning som vann Pulitzer-pris senast och som, inte oviktigt om man ska analysera NotW-affären, drivs på av Rupert Murdoch.

Så: att det pressade NYT, som förra året tvingades minska bemanningen med cirka 100 journalister och sett aktievärdet rasa, känner sig hotat av Wall Street Journal är ingen hemlighet. Och att man därför, enligt Guardians chefredaktör i Newsweek, skickade tre reportrar till England för att i månader granska Murdoch är kanske heller inte oväntat.

Men det är fortsättningen som är mest intressant. Guardian är en vänstertidning som alltid varit motståndare till Murdochs (ofta Tory-)tidningar; det handlar om politik men också om ekonomi — Guardian har de senaste två åren förlorat nästan 700 miljoner kronor och lever bara vidare tack vare en stiftelse som ska ge ut Guardian, samtidigt som Murdoch successivt verkat på den fria marknaden och skapat ett mediekonglomerat som numera tjänar mer pengar på film och tv än på dagstidningar.

När Murdoch-kontrollerade News Corporation, som redan äger 39 procent av den brittiska tv-jätten, ville ta över hela BSkyB protesterade Guardian och den affären ska knappast underskattas när man nu analyserar vad som hände NotW: Guardian hittade Murdochs svaga länk och trots att NotW representerade mindre än en (1) procent av News Corporations verksamhet kunde man skapa en opinion mot Murdochs. Inte för att NotW själva inte bidrog till sina problem, missförstå mig inte – den som telefonavlyssnar brottsoffer och anhöriga till stupade soldater har agerat oetiskt och brottsligt, och det finns inget försvar för sådana arbetsmetoder.

Men NotW sålde 2 667 428 exemplar varje söndag och var förvisso inte längre, som tidigare, världens största dagstidning. Men väl störst i Storbritannien – och, ja, faktiskt cirka 1,5 miljoner exemplar större än nummer två bland söndagstidningarna. (Guardians egen söndagstidning, Observer, sålde i juni 288 928 exemplar…). Tror ni att Murdoch och News Corporation lägger ner en sådan marknadsledare på grund av kritik mot arbetsmetoder som den tidigare redaktions- och nyhetsledningen, av allt att döma, ansvarade för? Skulle inte tro det.

Nu talar alla om fallet med den kidnappade och mördade flickan, vars mobilsvar NotW skamlöst nog avslöjade. Det var fruktansvärt av NotW och i fredags träffade Rupert Murdoch personligen hennes föräldrar för att be om ursäkt. Milly-mordet återges hela tiden som ett exempel på NotW:s agerande, men vet du när detta skedde? Inte? Det var 2003. Alla kända exempel på olagligheter som nu dras fram är sex år gamla – eller äldre! Ett exempel sägs vara 13 år gammalt. När NotW nyligen lades ner var det en ny redaktions- och nyhetsledning på plats, de ansvariga för alla gamla skandaler hade slutat. Så tror du att Murdoch och News International lägger ner en marknadsledare för 6 till 13 gamla oetiska och olagliga arbetsmetoder? Skulle inte tro det.

Arbetsmetoderna, förresten. Hur tror fick Washington Post tillgång till bankutdrag i Watergate-affären? Hur kunde Fib/Kulturfront läsa spionorganisationen IB:s post? Hur kunde Jan Guillou bevisa att man inte kunde köra den sträcka som Keith Cederholm skulle ha åkt, om han nu hade varit skyldig till mordet? Och så vidare. Journalistikhistorien är fylld av exempel på reportrar som avslöjat missförhållanden och till och med justitiemord genom att begå brott, och det finns till och med i Sverige rättsfall där domstolarna har sett mellan fingrarna på journalisters agerande trots att de har varit på otillåtna platser eller gjort andra saker för att informera allmänheten. Det är inte alltid lagligt, nej, men det är kanske rimligt och relevant. Men framförallt: det måste vara proportionerligt.

Det NotW gjorde saknade proportion, och därför väljer Murdoch och News Corporation att försvara koncernens rykte genom att lägga ner en 168 år gammal tidning. Jag har tidigare sagt och skrivit att jag tvivlade på att det skulle rädda dotterbolaget News Internationals chef, Rebekah Brooks, tidigare chefredaktör för NotW och The Sun, och hon är nu har hon avgått. Till synes räckte det inte heller för att rädda BSkyB-budet, som har dragis tillbaka.

Alla kan nu rädda sina ansikten: de politiker – från höger till vänster – som uppvaktat och umgåtts med Murdoch och hans chefer kan i offentligheten kritisera NotW och alla, inklusive Murdoch själv, kan ta avstånd från det som hänt. BSkyB-budet är lägligt nog tillbakadraget. Men News Corporation äger fortfarande 39 procent och man hade 40 procent av tidningsmarknaden, så min gissning är att vi kommer att få se en ny söndagstidning efter NotW när dammet lagt sig – en sjudagarsutgivning av The Sun – och vad det lider kommer ett nytt bud på BSkyB med ännu tydligare friskrivningar för nyhetskanalen Sky News oberoende.

Guardian lär dock fortsätta sin kampanj mot Murdoch, och det kan man förstå. Det handlar inte bara om politik utan också om tidningsekonomi. Guardian säljer 256 283 exemplar per dag, jämför det med att Murdoch-ägda morgontidningen The Times säljer 440 581 exemplar.

Dessutom säljer Murdochs kvällstidning, The Sun, fortfarande hela 2 806 746 exemplar och för Guardians själva överlevnad är det viktigt att konkurrenterna försvagas. Nyligen meddelade stiftelsen som ger ut Guardiuan att man inte kan fortsätta att förlora 300-400 miljoner kronor per år, snart är pengarna slut. Så den nya stragein är ”online first”, alltså att sätta allt på ett kort och direktpublicera på nätet, och får man förmoda försöka ta en sådan webbposition att man om fyra, fem år kan dominera marknaden förutsatt att den då är helt digital.

En gång, det är länge sedan nu, var jag och Expressens numera biträdande chefredaktör, Per-Anders Broberg, i London och träffade en massa folk. Då fick vi höra Carolyn McCall, vd för Guardian, säga:

– Om ni ska falla, fall från toppen!

Det hade hon nog rätt i. Och samma insikt har säkert Alan Rusbridger och Bill Keller haft, när de låtit Guardian och New York Times bjuda upp Rupert Murdoch till dans. Attack är bästa försvar, som sagt, och det sägs ju att det enda Murdoch förstår är ”krig”. För oss som följer mediebranschen är det spännande, men det handlar alltså inte bara om avlyssnade telefonmeddelanden som man lätt kan tro.

(Ett inslag i denna kampanj, som Alan Rusbridger tillstår i Newsweek, var att han personligen talade med alla tre partiledare för de stora partierna i Storbritannien för att förmå dem att i n t e anställa NotW:s förre chefredaktör, Andy Coulson, på grund av hans inblandning i NotW-skandalen. Ett klokt tips, onekligen, erkänner nog även Rebekah Brooks vän premiärminister David Cameron nu, eftersom han nu får hård kritik för att Coulson blev hans informationschef och sedan tvingades avgå. Men som inslag i tidningskriget är det ju lite annorlunda för oss svenskar: som om Svenska Dagbladeys chefredaktör Lena K Samuelsson skulle varna partiledare för DN:s förre chefredaktör Thorbjörn Larsson eller som om Aftonbladets chefredaktör Jan Helin skulle ringa runt och tala illa om Expressens förre chefredaktör Otto Sjöberg.)

Guardian och New York Times vill gärna hävda att skandalen nu bara handlar om arbetsmetoder, eftersom kritikstormen mot Murdoch då växer – få vanliga mediekonsumenter upprörs ju av upplageutvecklingen och spelet om marknadsandelar. Och Murdoch & Co tvingas spela med; ska man ha en chans att kunna bjuda på BSkyB igen och behålla relationen med alla ledande politiker så måste också dessa få skälla på nu. Plus att eftergifter göras i offentligheten… det var därför som James Murdoch, sonen och vd:n för koncernen, i går eftermiddag under parlamentsutfrågningarna vägrade att låta sig lockas till att konstatera att flera tidigare utredningar visat att andra tidningar och koncernen än NotW och News Corporation varit mer skyldiga till oetiska och olagliga arbetsmetoder.

Den första privatdetektiven som avslöjades hade ju inte NotW som största kund, värst var istället Mail och Mail on Sunday. Och en statlig utredning slog faktiskt fast att Daily Mail, Sunday People, Daily Mirror och Mail on Sunday mer frekvent använde oetiska och olagliga arbetsmetoder än vad NotW gjorde. Men detta hör man inte om i den engelska debatten, alla konkurrenter hoppar istället på NotW och dess ägare finner för bäst att inte ta den fajten.

Utomlands, också i Sverige, beskrivs hela NotW-affären som om det bara handlade om arbetsmetoder och som om NotW vore ensam eller åtminstone den värsta redaktionen. Här är nog problemet okunskap. De som rapporterar i media och de uttalar sig som experter kan helt enkelt inte historien.

Kanske är det nyhetsjournalistikens ständiga utmaning. I fredags avgick Rebekah Brooks efter, till synes, hård kritik från News Corporations näst största delägare. Det uttalande som spreds innehåll ett krav på att hon borde avgå på grund av problemen. Men i själva verket hade BBC klippt bort ”i” och ”f” i början av citatet, eller synken som man säger i tv. Och med ”if…” som inledande ord hade nog kritiken framstått som mildare. När citatet sedan hamnade i Svenska Dagbladet var det förkortat till detta:

– Det är klart att hon måste gå.

Sådana är kanske spelets regler, också i Expressen ibland, men dessa regler kan ju Rupert Murdoch bättre än någon annan. Så det är nog för tidigt att räkna ut honom – trots allt som Guardian och New York Times kan tänkas komma upp med.

Kanske är det mest intressanta med NotW-affären inte att det, egentligen, inte handlar om oetiska och olagliga arbetsmetoder som inte förekommer i Sverige. Utan att välrenommerade aktörer som Guardian och New York Times har börjat spels spelet, som Rupert Murdoch alltid har spelat det?

Tabloidisering, det med…?