Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Okunnig debatt om meddelarfriheten


Ur SVT:s ”Agenda” i går kväll. Jag påminner om att obetänksamma krav på redovisning av källor och arbetsmetoder bara gynnar de krafter som vill försvåra för nyhetsförmedlingen.
   Meddelarfriheten intresserar just nu politiker och debattörer som vill inskränka tryckfrihetsförordningen. Källskyddet, det handlar ju om möjligheten för tjänstemän i offentlig förvaltning att informera allmänheten via medierna, är heligt för alla journalister. Och lika helig är principen om att det knappast bör vara verksamheten som tipsaren vill informera om, som senare ska ta ställning till om uppgifterna var relevanta eller inte.

   För det är ju problematiken: om det i efterhand ska ske en försvarlighetsbedömning av ett tips till en nyhetsredaktion, då kan inte den som vill uttnyttja sin meddelarfrihet med säkerhet veta att anonymiteten är skyddad och då blir det, säkert, färre tips.
   Det saknas säkert inte polischefer, politiker eller populister som tycker att det vore bra. Men frågan är lite för allvarlig för att bara besvaras med några inkännande ord om vikten av exempelvis förundersökningssekretess och förståelse för omskrivnas integritetsskydd.
   Grundlagen ska ju skydda oss mot tillfälliga opinioner, och orsaken därtill kunde vi se och höra i ”Agenda” i går kväll där en S-riksdagsledamot först började argumentera för en kvalificerad sekretess i förundersökningar – och sedan slutade sitt förvirrade resonemang om meddelarfriheten med att det ändå, om man ändrar grundlagen så som hon vill, trots allt skulle gå bra att tipsa medierna om att förundersökningsledaren har alkoholproblem…
   Nu är det nog knappast polisutredarnas sjukjournaler som medierna intresserar sig för, istället handlar det om att redaktionerna tack vare meddelarfriheten ges insyn i annars slutna verksamheter. Jag tror inte att vi vill ha ett rättsväsende som tillgriper tvångsmedel mot medborgarna, men som medierna inte har möjlighet att berätta om förrän myndigheten själv vill.
   Susanne Eberstein, det var så hon hette, S-politikern som var med i SVT i går, menade att medierna minsann  kunde berätta om polisutredningarna när åtal väcks. I normalfallet är det nog oftast så, men ibland är det rimligt att informera också om pågående fall. Detta borde man knappast behöva påminna om, men i ”Agenda” sa jag:
  ”Om medierna skulle vara bundna till att bara berätta om domar som hade vunnit laga kraft kan man ju bara föreställa sig om vad man skulle känna till om mordet på Olof Palme till exempel…”
   Jag ska inte räkna upp exempel på polisutredningar som misskötts, och där mediernas nyhetsförmedling – under pågående förundersökning – varit allmänhetens enda källa till information. Jag tror heller inte att polisens presstalesmän ska anförtros med att oemotsagda få delge medborgarna sina kommunikér om verksamheten, det krävs nog fortfarande en fri nyhetsförmedling som har vissa möjligheter till insyn i den myndighet som har våldsmonopol och som frihetsberövar människor.
   Så: meddelarfriheten bör vi ha kvar, liksom offentlighetsprincipen ger den medborgarna – via sina medier – möjlighet till åtminstone viss insyn.
   Det kommer alltid att finnas polischefer, politiker och populister som vill försvåra för journalistiken och gärna ha tolkningsföreträde i vad som egentligen bör rapporteras.
   Tycke och smak står var och en fritt, men det bör också nyhetsförmedling göra. Vad tidningar, radio och tv väljer att publicera bör inte få styras av försvarlighetsbedömningar – gjorda av de myndigheter som medierna rapporterar om.
   Tryckfrihetsförordningen bör hållas fri från sådana klåfringriga utspel som vi då och då hör från politiker och professorer, som mest av allt förefaller vara intresserade av att synas och höras i tv, radio och debattartiklar.