Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Bilder på löpsedelen och så kallad mediekritik

Bilder på löpsedlar är vanliga, men oftast är det orden som är grejen. Och så illustreras löpet med ett fotografi på en person eller en plats. Men ibland är det bilderna man stirrar på, utanför kiosken eller inne i affären, och så var det nog den där lördagen den 13 september 2003:

   Då kunde nämligen Expressen publicera övervakningsbilderna inifrån NK, alltså de bilder som polisen trodde visade Anna Lindhs mördare, och som vanligt blev det ett himla liv.
   Debattörer – ja, till och med polisens presstalesmän – som inget visste om vare sig publiceringsbeslut eller mordspaningen gick snabbt ut och kritiserade Expressen.
   Jag var i tjänst som editionschef, och hela morgonen sågades chefredaktör Otto Sjöbergs beslut att visa Sverige vem den misstänkte – okände! – mördaren var.
   Men på eftermiddagen slog spaningsledningen, på en presskonferens, fast att polisen hade vetat om att bilderna skulle komma ut och tipsen strömmade nu in.
   Spaningsledaren upprepade senare detta i sin bok om mordet, och man kan väl lugnt konstatera att alla som snabbt var ute med sina fördömanden tystnade lika kvickt.
   2003 var ju inte bloggar och mikrobloggar, som Twitter, några kanaler för direktpublicerad mediekritik och det gjorde kanske att många som annars gärna hade velat förmedla sina synpunkter inte hann göra det, innan kritiken så-att-säga redan hade punkterats…
   Men det är ändå intressant att så många så ofta vill göra sin röst hörd i jakten på en ”+1” eller retweet, att de inte tar sig tid att fundera kring hur en etablerad nyhetsredaktion faktiskt har nyhetsvärderat?
   Om nästan alla känsliga publiceringar normalt är anonyma, och det gäller inte bara spaningsbilder utan också andra tillfällen då kända människor beskrivs i tveksamma situationer, finns det då inte anledning att ställa sig själv frågan varför det i så fall identifieras i undantagsfallen?
   Jag är ju kanske lite mer erfaren i att läsa-mellan-raderna i nyhetsförmedlingen än vad den genomsnittlige mediekonsumenten kan förväntas vara, men om jag ser en anonymiserad publicering i tidningar, tv eller radio när det skulle kunna förväntas vara namn-och-bild, då anar jag förstås att det förmodligen föreligger omständigheter som jag inte känner till.
   Och omvänt: om det är namn och bild när det normalt brukar vara anonymt, då kan man nog på goda grunder dra slutsatsen att den tidningen, tv-kanalen eller radiostationen vet lite mer än vad som framgår för mig i den omedelbara rapporteringen.
   Men det är ju jag.
   Bilderna på NK-mannen visade sig senare föreställa den man som dömdes för mordet på Anna Lindh, och bevakningen av det dådet har ju diskuterats i två – friande! – tryckfrihetsprocesser mot Sydsvenskan respektive Expressen. Om man tar del av vittnesförhören med tidningarnas medarbetare så får man en god bild av hur seriöst intake-arbetet är på stora redaktioner, också under stor tidspress, och jag är tämligen säker på att det var lika effektivt på Aftonbladet och andra tidningar.
   Dessvärre är det nog få så kallade mediekritiker som bemödar sig om att ta del av sådan dokumentation, trots att exempelvis vittnesförhör med journalister ju ger unika insikter i hur det faktiskt går till.