Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Därför stod Strömstedt på bordet – och visionen nu


Här är det 1991 och Bo Strömstedt står på skrivbordet på Expressens centralredaktion. Han gjorde ofta det. På bilden syns också vd:n Åke Ahrsjö, blivande vd:n Staffan Lundeborg och blivande chefredaktören Erik Månsson.
   I gårdagens bloggpost publicerade jag bilden nedan på Strömstedt, chefredaktör mellan 1977-1991, som klättrar upp på ett av alla skrivbord. Fotografiet orsakade viss uppmärksamhet bland yngre kollegor som inte kände till hur stormötena hölls förr:

   Stormöten, tror jag, är särskilt viktiga på just en tidning där så många arbetar skift eller ofta är på reportageresa. En redaktion behöver ibland samla sig, redaktörsvalen – från minsta notis till löpsedlarna – behöver diskuteras. Vi måste alla veta vad vi vill med tidningen.
   På Expressen initierade vd Bengt Ottosson och dåvarande chefredaktören Otto Sjöberg ett varumärkesarbete, som engagerade alla medarbetare. Vår vision lyder sedan dess:
   ”Expressen ska vara ett ledande mediehus och spela en avgörande roll i Sverige.”
   Vad betyder då detta? Jo, att vi vill ha många läsare och tittare för att vår journalistik – som den stora granskningen av ”Skammens kommuner” som startar i fredagstidingen – ska få stort genomslag.
   Men också att Expressen ska utveckla sig i olika kanaler, som när vi är först med iPad-appar och toppar Apples nedladdningslista eller blir ledande på kvällstidningsbilagor eller så kallade tilläggsprodukter.
   Ofta handlar det om ett ”BERÄTTANDE SOM BERÖR”, som det också står på förstasidan och på sajtens startsida, och för att samla oss håller vi fortfarande stormöten.
  Men vi vågar oss inte upp på borden, Bengt Ottosson och jag, utan vi håller oss kring nyhetsdesken.
   Bo Strömstedt, som i sina memoarer ”Löpsedeln och insidan” har ett kapitel ”Om att stå på bordet”, längtade också ner efter tag. Han skriver:
   ”Egentligen tyckte jag inte om att stå på bordet. Det finns situationer när det ger mig tillfredsställelse att tala: när jag, nära ett auditorium, i ögonkontakt med några, lyckas skapa tystnad och mottaglighet och överraskar också mig själv med vad jag har att säga. På centralredaktionsbordet kände jag mig, medan åren gick, alltmer inne i en rit. Från början hade jag klivit upp av lust, så småningom gjorde jag det av plikt, gick det för lång tid mellan gångerna trodde många att det inte fanns några glädjeämnen. Jag gick fram och tillbaka i mitt rum för att försöka hitta ord som var nya.”

På bordet 1981, och i bakgrunden bland andra Ulf Nilson.
     Strömstedt tyckte om att sitta på redaktionen – ”natten hade sin egen eufori”, skriver han – och det talas fortfarande om hur Strömstedt kom in på morgonen och lusläste riksupplagan, varefter morgonchefen Stig Hoffman fick göra om lite grann till Stockholmsupplagan. Eller ”Förorten”, som man också sa. Ungefär som när vi på 90-talet gjorde kvällsupplaga, och chefredaktören Staffan Thorsell satte sig intill kvällsupplagecheferna Bengt Bengtzon eller Rolf Qvale för att börja dagen med att läsa den första upplagan.
   Numera gör vi inga sena huvudstadsupplagor, även om editionschefen Viveka Hansson förvisso nyligen gjorde extraupplagor två dagar i följd om Håkan Juholt och Tsunamin.
   Men vi samlar oss ändå ibland, på senaste stormötet applåderade vi exempelvis reportern Kassem Hamadé för hans rapportering inifrån Libyen, och jag tror att det är viktigt.
   I gårdagens blogg skrev jag om framgångsrika chefredaktörer, som Aftonbladets Sven Sörmark och Thorbjörn Larsson, och gemensamt för deras redaktioner var säkert att alla där visste vilken tidning de skulle göra. Det visste man nog också på Expressen när Bo Strömstedt stod uppe på borden, och det var förstås därför som han trots allt klättrade upp – belönad med att få berätta om journalistpriser och upplageframgångar.