Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Därför skrev vi inte om Juholts särbo – förrän nu

På Twitter diskuterades i går om det var rätt av de stora nyhetsmedierna att berätta om Håkan Juholts särbo. S-ledarens kvinna är dömd för bedrägeri och nyheten publicerades på måndagseftermiddagen på DI.se, som är Dagens Industris sajt. Den citerades, förstås, av andra redaktioner och sen drog debatten igång.
   Helle Klein, tidigare politisk chefredaktör för Aftonbladet (s), var kritisk. Martin Jönsson, redaktonschef på Svenska Dagbladet, bloggade om att det var rimligt att publicera uppgifterna. Det samtalet lär fortsätta, så följ gärna
@HelleKlein och @MJSvD på mikrobloggen.
   Min uppfattning är att medierna gjorde rätt som återgav DI-nyheten. Även Expressen citerade DI, men vi gjorde också egna intervjuer med både Håkan Juholt och hans flickvän.
   Det var relevant att redovisa domen; Åsa Lindgren har nyligen gett flera intervjuer om att hennes man är ny ordförande för Socialdemokraterna, under den tv-sända partikongressen valde hon offentligheten genom att sitta bredvid Håkan Juholt och Mona Sahlin, nu är han statsministerkandidat och rimligen är Åsa Lindgren därför föremål för säkerhetspolisens ständiga granskning på grund av sin relation med Sveriges kanske blivande regeringschef. Allt det här, sammantaget, gör att det hade varit omöjligt att inte rapportera om brottsligheten.
   Dessutom: Håkan Juholt hade inte berättat för Socialdemokraternas valberedning om bedrägeriet, och vad man än tycker om den saken – det var ju han som skulle väljas, inte hon – så tvingade den omständigheten ändå valberedningens ordförande Berit Andnor att uttala sig i går. Därmed skrevs ännu ett kapitel i den nu ganska långa, och röriga, boken om hur Sveriges största riksdagsparti fått en ny ledare. (Läs gärna
”En kung blir till”, av Torbjörn Nilsson, ur senaste Fokus.)
   Åsa Lindgren erkände och straffades för ekonomisk brottslighet under sin relation med Håkan Juholt, då framträdande försvarspolitiker, men det hade inte hamnat i tv och tidningar om han inte nu hade blivit partiordförande.
   Jag tror inte, vilket säkert en del kommer att påstå de närmaste dagarna, att man kan ta den här uppmärksamheten om henne som intäkt för att nyhetsmedierna i framtiden kommer att låta politikers anhöriga omfattas av bevakningen.
   Det finns, vilket flera framträdande förtroendevalda och många journalister vet, flera relativt färska exempel på motsatsen. Vi har i Sverige inte den kulturen att närstående omskrivs om det inte föreligger exceptionella omständigheter, och det tycker jag är bra.
   På Expressen har vi många gånger resonerat med politiker om eventuella publiceringar om anhöriga. Vi tvekar naturligtvis inte att granska och kritisera, men om det handlar om makar eller barn som gjort eller utsatts för något diskuterar vi med politiker eller närstående precis som vi gör med andra. Det kan finnas skäl för att berätta sådana historier, men det måste – som alltid – göras med minsta möjliga publicitetsskada.
   Till sist: Expressen hade kännedom om Åsa Lindgren-domen, men vi valde att inte publicera. Först när Dagens Industri gick ut med uppgifterna på nätet gjorde vi det också, och det kan man förstås fundera kring nu.
   Borde vi ha varit först? Kanske, men då var inte Håkan Juholt utnämnd till S-ordförande och då var inte allmänintresset lika uppenbart. Borde vi lagt ut nyheten på Expressen.se direkt när han hade valts i fredags? Kanske. Men var och en kan säkert föreställa sig hur det hade sett ut och uppfattats. Vi valde istället att vara återhållsamma, och det var kanske fel nu när vi istället ”creddar” – som man säger i branschen – Dagens Industri både på Expressen.se och i papperseditionen Expressen. Och det för uppgifter som vi redan hade.
   Men så är det ibland, det är alltid bättre att vara efterklok och konstatera att man möjligen publicerade lite för sent än alltför tidigt. När vi väl gått ut med något, då kan man inte ångra sig. Ibland sprids uppfattningen att medier sprider vad som helst hur som helst utan att fundera och kontrollera, men så går det verkligen inte till. Inte på någon stor, etablerad redaktion.
   Fallet Åsa Lindgren får väl tjäna som bevis för detta.