Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Chefredaktörer – ibland står de på skrivborden


Bo Strömstedt på skrivbordet på Expressens redaktion.
   I går svarade på flera enkäter från skolelever, och bokade möten med studenter som skriver uppsatser. En fråga som återkom rätt ofta är hur en chefredaktör egentligen utses?
   Titeln kan förvisso variera, formellt är det ju en ansvarig utgivare som utses och som ska anmälas till statliga Patent- och registreringsverket (PRV), men i normalfallet är det förstås en ”chefredaktör” som styrelsen tillsätter.
   Styrelsen utses formellt på en bolagsstämma, där företagets aktieägare deltar och röstar. När det gäller Expressen är det alltså AB Kvällstidningen Expressens styrelse som tillsätter chefredaktören.
   En tidning som kommer ut fler än fyra gånger per år är, enligt Tryckfrihetsförordningen som är en av Sveriges grundlagar, att betrakta som en periodisk skrift och därför fordras en ansvarig utgivare. PRV kontrollerar att den personen är bosatt i Sverige och inte är försatt i konkurs.
   Förr i tiden hade några tidningar – faktiskt! – anmält utgivare som bara fungerade som ”målvakter”. Sådana förekommer fortfarande inom den ekonomiska brottsligheten där exempelvis missbrukare ibland får betalt för att stå som ägare för mängder av bilar som felparkeras, eller som hyr ut sina namn som styrelseledamöter i bolag som inte betalar skatt eller plundras på tillgångar. När dagspressen hade samma ordning handlade det om att ha ”målvakter” som kunde sitta av ett fängelsestraff, samtidigt som den verklige chefen kunde fortsätta att göra tidning. Men så går det alltså inte riktigt till längre, och numera är lagen så beskaffad att justitiekanslern kan stämma den som de facto har makten att påverka innehållet oavsett om hon eller han står registrerad som ansvarig utgivare.
   Nåväl. Jag har varit med och utsett chefredaktörer vid några tillfällen, för en gratistidning och ett par sajter, och varje gång söker en styrelse helt olika personer. Erfarenhet, kompetens och bakgrund på den aktuella redaktionen är i varierande grad viktiga faktorer – men det finns helt enkelt ingen given mall att följa.
   Ibland söker man en extern lösning, en person som kommer utifrån och förnyar en stagnerad verksamhet. Ibland söker man istället en tryggare intern lösning, en person som redan kan innehåll och medarbetare. Förnyare eller förvaltare?
   Det skiljer sig varje gång.

  
Staffan Thorsell – också på skrivbordet inför Expressens journalister.
   Ivar Harrie, Expressens förste chefredaktör, skrev på DN:s kultursidor när Expressen skulle lanseras och hans fallskärm – om nu ”den nya kvällstidningen”, som den kallades, inte skulle överleva – var en återanställning just på DN.
   Per Wrigstad, chefredaktör nummer två, var redaktör för inrikespolitiken när tidningen lanserades men faktiskt också aktiv inom Svenska journalistförbundet och fackklubbsordförande på Expressen.
   Bo Strömstedt var kulturredaktör när han blev chefredaktör. Erik Månsson hade varit både reporter och direktör på tidningen. Olle Wästberg hade medarbetat tidigare, men var statssekreterare på finansdepartementet när han utsågs. Christina Jutterström kom från chefredaktörsstolen på Dagens Nyheter. Staffan Thorsell kom hem från korrespondenttjänsten i USA, men hade förstås varit redaktionschef under Strömstedt. Joachim Berner gjorde-en-Juttan; han bytte chefredaktörsskapet på DN mot det på Expressen. Otto Sjöberg var vd för TV4 Interactive, men hade varit chef för Aftonbladet.se och en gång vikarie på just Expressen.
   Så – det enda historien lär oss om chefredaktörstillsättningar är att man inget vet om framtiden. Ibland hämtas de från centralredaktionen, ibland från ledar- eller kultursidorna. Ibland hittas de i tv-hus eller i Rosenbad, ibland är det duktiga tidningsredaktörer som ges ett nytt uppdrag. Så här är det förstås också på andra redaktioner.
   Aftonbladet, Göteborgs-Posten, Svenska Dagbladet, Dagens Industri och Sydsvenskan har alla så kallade interna lösningar – ansvariga utgivare från den egna organisationen. Då blir det ofta en smidig övergång, och ibland kan den nygamle chefredaktören göra som Anders Gerdin lyckades göra på Aftonbladet – förvalta allt som är bra från företrädaren, men också göra tidningen ännu mer framgångsrik.
   Exempel på externa lösningar idag finns också; Dagens Nyheter och Metro har chefredaktörer som rekryterades från Dagens Industri respektive Aftonbladet.
   En styrelse kan byta chefredaktör på grund av att den som har posten inte gjort ett bra jobb, men lika gärna trots att den som haft posten faktiskt lyckats bra. Ibland behövs kanske en duktig chefredaktör någon annanstans, ibland vill chefredaktören kanske sluta själv. Andra sitter länge och framgångsrikt – som Strömstedt, eller Hasse Olsson på Dagens Industri för att nämna ett annat exempel.
   En chefredaktör på Aftonbladet, Gary Engman, avgick direkt när tidningen äntlingen påvisade ökad upplaga. En av hans efterträdare, Thorbjörn Larsson, slutade när Aftonbladet hade gått om Expressen.
   Sven Sörmark, också på Aftonbladet, vände 1961 den tidningens upplageutveckling uppåt med sin ”dagliga veckotidning” med tävlingar, horoskop och Sveriges första tv-sida… men mannen som drog igång minienkäten ”Vi 5” sa upp sig i protest när ägarna utsåg ytterligare två (!) parallella chefredaktörer. Så slarvigt strulade den styrelsen bort den chefredaktör som skapade devisen ”tidningen som ökar mest”.
   Andra kollegor, inte minst på Expressen, har slutat efter både extern och intern kritik.
   Min gissning, men det här är förstås en ren spekulation, är det i framtiden kommer att utnämnas nya chefredaktörer allt oftare eftersom det är rätt krävande att vara ansvarig utgivare för en 24/7-nyhetsajt och samtidigt leda en stor dagstidningsredaktion. Och när kraven på mediecheferna ökar, då kommer det bli allt viktigare för styrelserna att hela tiden fundera över vem – eller vilka? – som ska ta vid om det skulle bli aktuellt.
  Att sammanfatta såna här resonemang för skolelever och studenter låter sig inte alltid göras så lätt, men nu har jag i alla fall en bloggpost att hänvisa till när jag ska hjälpa till med nästa uppsats…