Thomas Mattsson - Bloggen om Expressen

Kommunchefen, bloggen och nyhetsjournalistiken

Just nu diskuteras på bloggar och mikrobloggar en mejlväxling mellan en lokaltidning och en kommunchef. I korthet handlar det om att kommunchefen använder och förespråkar så kallade sociala medier, en journalist ville granska honom och mejlade frågor till tjänstemannen – frågor som kommunchefen publicerade på nätet innan tidningspubliceringen. Tidningen reagerade på att den pågående granskningen offentliggjordes, och menade att kommunchefen rimligen borde kunna svara på frågor från media utan att be allmänheten om hjälp. Andra debattörer reagerade dock på tonen i lokaltidningens frågor, och menade att det bara var god transparens att redovisa kommunikationen helt öppet.
   Typ så.
   Det finns förstås fler aspekter, men i princip handlar diskussionen om huruvida journalisterna ska få arbeta i fred eller om arbetsmetoder och bakgrundsmaterial – som exempelvis mejlade frågor till en offentliganställd – bör redovisas fortlöpande.
   Jag tycker så här:
   Varje dag svarar jag på frågor från andra medier, forskare, studenter, elever eller läsare. Frågorna handlar om exempelvis Expressens publiceringar, arbetsmetoder, upplaga, räckvidd, historia eller framtidsplaner. Frågorna handlar också om branschen – om exempelvis teknikutveckling, konkurrenter, pressetik eller ekonomi.
   Ofta är det branschmedier som vill ha svar som ska läggas ut omedelbart på sajterna, men det är också branschmedier som ger ut tryckta tidningar med senare deadline eller etermedier som ska sända programmen längre fram. Inte sällan inser jag ju direkt vad ”vinkeln” på reportaget är, och inte sällan är innehållet också kritik i någon form mot Expressen i allmänhet eller mig i synnerhet. Borde jag då förekomma denna granskning genom att direkt publicera frågor och svar på denna blogg och här, oemotsagd, ge min version av vad som hänt?
   Kanske. En sådan mediepolicy, eller ”krishantering” som det ju ibland skulle handla om, vore sannolikt rätt effektiv. Nyhetsvärdet skulle förtas en smula och den eventuella negativa publiciteten om Expressen skulle nog inte få samma genomslag, som när jag – som i dag – artigt inväntar också mycket kritisk rapportering och låter respektive redaktion först presentera sina uppgifter och mina ibland redigerade svar och sedan – men bara ibland! – utvecklar min syn på saken här.
   Så: kanske borde jag göra som kommunchefen?
   Han är för övrigt inte ensam. Det finns tidigare exempel på företag och organisationer som velat förekomma avslöjanden genom att lägga ut hela intervjuer på sina sajter före exempelvis en tv-sändning.
   Allt detta vet jag, kan jag, förstår jag – men ändå. Ändå gör jag som de flesta makthavare som granskas och låter istället reportern ifråga arbeta färdigt sitt material i lugn och ro innan jag, eventuellt och normalt alltid i efterhand, ger mina kommentarer i bloggen.
   Orsaken är naturligtvis inte bara min respekt för journalistiken, jag liksom många andra hyser ibland säkert också en naiv förhoppning om att det som ska skrivas kanske ändå inte blir så illa som… ja, ni fattar.
   Men det finns faktiskt fler anledningar. Vad skulle hända om alla som granskas av journalister skulle realtidspublicera frågorna, ”crowdsourca” – som det kallas – fram underlag till svar och helt förvägra reportern möjligheten att i lugn och ro göra research och värdera sitt källmaterial innan det underställs en ansvarig utgivare?
   Det finns, faktiskt, risker här och jag tror att det är därför som de mest medievana – chefredaktörerna, partiledarna, börsdirektörerna med flera – inte gör som den här kommunchefen och bloggar om vad en nyhetsredaktion undersöker och eventuellt ska gå ut med.
   Om – och jag skriver  o  m , för detta är fortfarande tämligen ovanligt – fler skulle börja realtidspublicera ut journalisters frågor så skulle nog många reportrar sluta att mejla. Istället skulle de ofta ringa, och då får inte intervjuobjektet chans att mejla tillbaka genomtänkta och korrekta citat och risken för missförstånd ökar. Dessutom skulle säkert journalisterna snart dra sig för att ringa också, det finns ju exempel på företag som själva bandar intervjuer när medierna hör av sig, utan istället agera mer på fältet. Dyka upp oförberett för att ställa frågor, knacka i bostaden – och så vidare.
   Skulle detta resultera i en bättre journalistik?
   Jag är tveksam.
   Och vad sen? Journalisterna börjar kanske att publicera sina uppgifter snabbare, för att garanterat vara ensamma om en nyhet, och ber först därefter om kommentarer av den omskrivne för att inte riskera att denna ska hinna sätta agendan genom att själv gå ut med sin version?
   Vad skiljer då den första (nyhets)texten från en partisk (debatt)text som ju får vara helt subjektiv och där det inte finns samma krav på objektivitet som när man nyhetsförmedlar? Kommer vi i framtiden att ha medier som pangar på med sina uppgifter utan att först våga/vilja intervjua den som det handlar om, och sedan – när den omskrivne protesterar med helt andra faktauppgifter – så sammanfattar man bara svaren i en eller två meningar och länkar till den omskrivnes egen blogg? Medierna kan då hävda att man visst redovisat kritiken mot den första publiceringen, och att man till med generöst länkat till denna kritik. Men: hur många klickar sig dit?
   Så – skulle detta resultera i en bättre journalistik?
   Jag är tveksam. Jag tror att de flesta som regelbundet utsätts för en kritisk granskning har övervägt möjligheten att agera som kommunchefen, men kommit fram till att det – åtminstone över tid – riskerar att bli kontraproduktivt.
   Jag har i denna bloggpost problematiserat frågeställningen om hur sociala medier bör användas av den som granskas, dessutom har jag spetsat till riskerna lite. Naturligtvis skulle inte de stora etablerade medierna plötsligt frångå de pressetiska reglerna och börja publicera okontrollerade tips eller rentav felaktigheter bara för att pressekreterare, informationsdirektörer eller makthavarna själva skulle börja vilja förekomma redaktionerna med egna versioner.
   Men om de förutsättningar som båda parter nu vant sig vid och kan förhålla sig till skulle förändras, då ökar osäkerheten.
   Det finns förstås mycket positivt med en ökad transparens. Medier som tillgängliggör källmaterial, lägger ut hela den inspelade intervjun och inte bara det som publiceras i tv eller radio eller tidningen… allt det där är bra. Det är också bra att journalisterna ibland redovisar hur man arbetat, svarar på frågor och mer än tidigare gör det möjligt för publiken att värdera själva nyhetsvärderingen.
   Det är även positivt att den som utsätts för journalistiken, för det är nog så många känner – att de ”utsätts”, enkelt kan ge sitt svar. Att det finns fler än reportern med alla citat på band. Att en, som man upplever det, fullständigt felaktigt presenterad nyhet kan ges ett annat perspektiv av den som faktiskt vet bäst… alltså huvudpersonen.
   Jag, som både twittrar och bloggar, tycker att kommunchefen gör rätt som engagerar sig i sociala medier. Det är klart att både en kommun och en kommunchef ska aktivera sig på Facebook och Twitter. Och det är klart att han får publicera sina synpunkter på lokaltidningens bevakning av orten eller honom själv om han vill.
   Men är det klokt att göra det?
  Det får inte bli halleluja här, jag är för öppenhet och transparens och sociala medier möjliggör interaktivitet med medborgarna i den här kommunen.
   Men, trots de fina föresatserna, är det klokt av kommunchefen att publicera mejl från lokaltidningen? Tillåtet? Ja. Men klokt?
   Det finns faktiskt relevanta argument för att både den som granskar och den som granskas kanske har att vinna på att journalisten kan ställa sina frågor – utan att oro för att de direkt hamnar på nätet.