Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Buchenwald, Peking, Phnom Penh och världen i Expressen

Bilden på Expressens reporter mitt ibland jublande libyer är också bilden av en journalist där det händer när det händer.
 
  Kassem Hamadé blev förste svenske reporter att ta sig in i upprorets Libyen.
   Han gjorde världsscoopet om att Muammar Khadaffis egen justitieminister har bevis för att diktatorn beordrade Lockerbie-attentatet.
   Han bevisade också varför det är så viktigt  med närvaro på plats.

   Tänk dig själv: du stövlar runt i ruinerna i Hamburg, Berlin, Hannover, Düsseldorf, Essen, Köln, Wuppertal, Solingen, Frankfurt am Main, Stuttgart, München, Nürnberg, Darmstadt och Heidelberg och skriver långa reportage med långa meningar om hur civilbefolkningen lider och dina texter förändrar – faktiskt! – hela den svenska bilden av hur hårt de-nazifieringen bör drivas igenom.
   Stig Dagermans artiklar i Expressen 1946-47, de som senare blev till boken ”Tysk höst”, var utrikesjournalistik när den är som allra bäst.
   Och viktigast.
   Att vara läsarens öga och öron, inte sällan heller omvärldens vittne till grymheter, är ett viktigt uppdrag och det gäller att vara där det händer när det händer.
## Redan den 16 november 1944, i den allra första utgåvan av Expressen, slog chefredaktör Ivar Harrie  – som dock hade titeln ”huvudredaktör” – fast att tidningen skulle satsa på just utrikesbevakning och göra det med egna, utsända medarbetare. Ögon och öron på plats.
   Jag vet inte vad Bo Enander, Expressens förste utrikeschef, skulle sagt om Kassem Hamadés scoop på Expressen.se i går. Men när BBC, al-Jazeera och världens alla medier i går började citera nyheten om att Muammar Khadaffi beordrade Lockerbie-attentatet, var det väl precis vad Expressens grundargäng ville se?
   Som första svenska journalist inne i upprorets Libyen, träffar Kassem Hamadé den avgående justitieministern Mustafa Mohamed Abud Al Jeleil och i konkurrens med CNN och Wall Street Journal – som också var på plats – lyckas Expressen få bekräftat att det ska finnas bevis för att Khadaffi själv beslutade om att bomba passagerarplanet 1988.
   Vilken världsnyhet.
   Det var som när Diamant Salihu och Niklas Svensson i fjol avslöjade sexbrottsmisstankarna mot Wikileaks grundare Julian Assange: alla, från New York Times till Frankfurter Allgemeine till El Pais, citerade Expressens uppgifter.
 ## Jag vet inte om Ivar Harrie och Bo Enander kunde föreställa sig att det en dag skulle stå ”BREAKING NEWS” på Sky News om en Expressen-intervju från staden Al Bayda i Libyen, men den grafkskylten blev till ännu ett bevis på varför det är viktigt med egen utrikesjournalistik.
   När Berlinkorrespondenten Dietrich Winter en dag 1953 var ute på stan och råkade se arbetare protestera mot lönerna i DDR och hur den kommunistiska diktaturen svarade med automateld, då ringde han hem till redaktionen i Klara i Stockholm – som i luren fick höra skottlossningen! – och blev Expressen först i världen med nyheten om protesterna.
   Det var på plats i USA som Ulf Nilson 1963 efter mordet på John F Kennedy, skrev mellan 23 och 26 artiklar – per dag, i en vecka. Det var på plats på Himmelska fridens torg i Peking som Torbjörn Andersson 1989 tog de otroliga bilderna av de modiga studenterna som trotsade den kinesiska regimen – och utsattes för en massaker. Och det var, förstås, på plats i Buchenwald som Brita Håkansson 1945 såg likhögarna i koncentrationslägret och skrev sitt otroliga reportage.
   Närvaro med egna ögon och öron ger en unik journalistik. Stig Dagerman hade nog inte kunnat skriva ”Tysk höst” om civilbefolkningens lidande bara med telefonintervjuer och nyhetsbyråmaterial:
   ”Man vaknar, om man över huvud taget sovit, frysande i en säng utan filtar och går i kallt vatten över fotknölarna fram till kaminen och försöker få eld på några sura grenar från ett bombat träd. Någonstans i vattnet bakom hostar barn vuxet och tuberkulöst. Får man så småningom eld i denna kamin, som man med fara för eget liv förlöst ur en störtande ruin och vars ägare sedan ett par år låg begravd några meter under den, slår röken ut i källaren och de redan hostande hostar ännu mer.”
 ## Vilken journalistik det blir när Stig Dagerman, Kassem Hamadé och deras kollegor är med när det händer.
   När muren 1989 börjar rivas framför Ingvar Näslund, också han i Berlin, och fotografierna i Expressen dagen efter visar hur öst och väst möts. När en ensam irakisk soldat kapitulerar franför Roger Turessons kamera och Roger tar ”Årets bild” 1991. När Jens Assur 1992 är i Somalia och Expressen gör hela förstasidan på hans otäcka bild på ett barn som fått foten söndersprängd.
   Eller när Peter Kadhammar 1994 intervjuar den bosnienserbiske överbefälhavaren – och krigsförbrytaren! – och Ratko Mladic slår fast:
–    Det är inte människor som dött i Sarajevo. Det är muslimer.
   När Håkan Matson på gatorna i New York ser World Trade Center-skyskraporna rasa 2001.
   Vilken journalistik.
   Mats Larsson, idag vår New York-korrespondent, såg de slaktade offren för folkmordet i Rwanda och har bevakat många krig, men han var också på plats i Bukarest den där julhelgen1989 när Ceausescu föll och arkebuserades.
   Många gånger är utrikesreportaget just ett vittnesmål, men ofta är det också med aktiv journalistik som närvaron gör skillnad. Som när Gunnar Johansson 1990 åkte hem till Michail Gorbatjovs mamma och provlåg den siste Sovjetledarens egen säng. Eller när Gunnar 2003 klättrade ner i den grop där Iraks president Saddam Hussein gömt sig för amerikanerna.
   Expressen ska gripa in – också utomlands. Som när Gunnar 1994 såg den bombskadade pojken Misja utan ben i Tjetjenien och Expressens läsare samlade in 1,4 miljoner kronor till protester. Som när Röda armén 1991 ockuperade tidningen Dienas tryckeri, och Expressens chefredaktör Bo Strömstedt lät trycka en specialupplaga av Expressen på lettiska och Gunnar smugglade in den – 223 kilo tidningar! – för distribution på Rigas gator.
   Men ofarligt är det inte.
   Herman Lindqvist, då på Expressen, var 1975 en av de instängda västerlänningarna på  franska ambassaden i Phnom Penh när Röda khemererna tog makten i Kambodja och det hade kunnat sluta illa.
   Terese Cristiansson, den enda svenska journalisten som bor i Afghanistan, rapporterar ju regelbundet om kriget för Expressens läsare och var 2010 inbäddad med talibanerna för att kunna ge deras version av kriget.
   1979 tog sig Expressens reporter Arne Lemberg, tillsammans med Svenska Dagbladets Karl Bergman, över Victoriasjön för att ta sig in i Idi Amins Uganda. När de nådde stranden väntade ett milisförband som sköt svenskarna, och två tyska journalister, till döds.
   För bara några veckor sedan attackerades vår utsände Arne Lapidus av en mobb i Kairo; han var, tillsammans med tre Expressenkollegor, i Egypten för att berätta om protesterna mot Hosni Mubarak och där var det många gånger mycket hotfullt för utländska journalister.
    Kassem Hamadé var, förstås, också i Egypten och han har de senaste åren rapporterat från krigen i Georgien och Libanon, från översvämningen i det slutna Burma och jordbävningens Haiti.
## Det var nog journalister som Kassem Hamadé som Ivar Harrie tänkte på, och alla andra som genom åren riskerat livet på farliga ställen, och det är därför extra roligt att så många utländska medier nu citerar hans intervju om Lockerbie-dådet.
   Jag minns när Kassem kom till oss för första gången. Han satt en dag inne på rättsredaktionen och hjälpte kriminalreportern Anders Fallenius med en artikel om en härva i Mellansverige. Senare började jag, som editionschef, att anlita Kassem för att översätta arabiska tidningar och tv-kanaler för sammanfattningar i Expressen och i går var det alltså al-Arabya och andra arabiska redaktioner som citerade honom!
   När den politiska kartan ritas om, som i Mellanöstern nu, är utrikeskorrespondenterna på plats för att berätta om presidenter och oppositionsledare.
   Men kanske är det de vanliga människornas berättelser som är viktigast att förmedla, de som påminner oss om att Mubarak och Khadaffi och allt vad heter orsakat alla – också sina egna medborgare – så mycket elände.
   ”Därför att den tyska nöden är kollektiv, medan de tyska grymheterna trots allt inte var det”, konstaterade Stig Dagerman i reportagen för Expressen.
   Det gäller också i Egypten och Libyen, och Expressen är på plats för att skildra.