Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Från Expressen 1952 till NY Post 2003 til Dagens Media i går

  
Så här såg det ut förra gången det begav sig. Kvällspressen talar fortfarande klarspråk om upplagor och antal läsare, men vi talar också direkt till varandra på ett helt annat sätt än tidigare.
   Den senaste veckan har debatten handlat om vem som är ”STÖRST”, en fråga som den okunnige möjligen tycker är trivial eller möjligen bara av internt intresse – men riktigt så är det ju inte. Mer om det senare.
   Expressen redovisar Sifos senaste räckviddsundersökning över antalet läsare av tidningen och konstaterar att Expressen nu är Sveriges mest lästa, betalda tidning. Rätt så.
   Aftonbladet redovisar, lika korrekt, att om man istället räknar samman antalet läsare av både tidningen och sajten så är minsann Aftonbladet störst. Rätt det med.
   Senast i går gick vi en ny rond i en branschtidning där båda kvällstidningarna, med gott humör, annonserade om sina framgångar:

   Vi gratulerar alltså varandra, men påminner sedan – som lika goda kålsupare – Dagens Medias publik om hur man egentligen bör tolka mediestatistiken.
   Häromdagen bloggade jag ju om att kvällstidningskonkurrensen bör handlar mer om journalistik och mindre om retorik, men det här var ändå på rätt sida gränsen.
   Min chefredaktörskollega Jan Helin, som för övrigt argumenterade väl i TV4:s ”Kalla fakta” i går om drottningens brev till TV4-chefen Jan Scherman, har sagt att ”fajten mellan Aftonbladet och Expressen är en svensk klassiker”. Det håller jag med om.
   Och, oavsett vad som slås fast i oneliners på Twitter av mikrobloggare som inte kan branschen, det här är rätt viktigt. Marknadspositionerna påverkar innehåll, intäkter och varumärke.
   Det är lätt att förstå att den som kan definera sig som störst sannolikt får ytterligare några läsare som vill testa vinnartidningen, och det är lika lätt insett att det är enklare att argumentera för annonser och sponsorskap om man är mest läst.
   Men – det handlar också om journalistik. Låt mig ta ett enkelt exempel: för en tid sedan fick inte Expressens reporter ackreditering in i Vita husets allra innersta, för att vara i rummet med Barack Obama, eftersom vi inte var den ledande svenska tidningen. Om vi hade varit störst då hade vi varit med presidenten. Så nog kan räckvidd vara relevant att förhålla sig till och kommunicera framgång om – det finns nämligen många, många fler tillfällen när det är till stor fördel att vara en redaktion som råkar vara störst.
   Nåväl. Kvällstidningarna läses varje dag av flera miljoner svenskar, både Aftonbladet och Expressen är rejält lönsamma, kvällspressen är ledande också på Internet och vi satsar stora resurser på att utveckla innehållet. Då kanske vi får tillåta oss några annonser med glimten i ögat?
   På andra håll kan det gå tuffare till.
   Så här såg New York Posts förstasida ut 2003:
  
   Det handlar om Jayson Blair-skandalen, om New York Times-reportern som fejkade reportage och om hur cheferna på NYT fick avgå. NYT, kanske världens mest ansedda dagstidning, har ju saknar riktig konkurrens sedan 1966 och aldrig riktigt förhållit sig till tabloiden Post. Och Post, särskilt när Rupert Murdoch ägt tidningen, har aldrig gillat den stora liberala morgontidningen.
   Så när Post fick chansen att toppa hela ettan med problemen på Times, då slog man till direkt. Riktigt så långt har det inte gått här i Sverige, även om också vi har en del att lära i humör och tilltal och rubriksättning från våra kvällstidningskollegor i en del andra länder.
   Det engelska språket är överlägset det svenska när man gör ”rubbar”, som vi säger, och det ska jag exemplifiera lite mer de närmaste dagarna när jag fortsätter att analysera förstasidor.