Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Därför gjorde Jan Guillou och Expressen samma sak

I går skrev vi om vapenaffären i Malmö: Expressen lät köpa en pistol på den illegala marknaden och vi gjorde det på bara fem timmar, från kontakt med en mellanhand till leverans av en insmugglad pistol från ex-Jugoslavien.
   Det var mitt beslut. Medarbetarna agerade på uppdrag av mig, och de hade förstås inget brottsligt uppsåt – motivet till vapenköpet var bara journalistiskt. Vi ville undersöka den illegala vapenhandeln i Malmö.
   ”Den nye lasermannen”, som han kallas, om det nu är en han, skjuter uppenbarligen mot malmöbor som han uppfattar som invandrare. Det är avskyvärt, och det hade inte kunnat göras om inte lasermannen hade tillgång till vapen.
   Därför ville Expressen påvisa hur enkelt det är att köpa illegala vapen som är i omlopp, och därför köpte vi också ett av dessa vapen och lämnade det till polisen. En pistol mindre i Malmös undre värld, åtminstone, och journalistik om hur det där går till.
   Men det journalistiska greppet var inte nytt.
   I
”Ordets makt och vanmakt” skriver Jan Guillou om trippelmordet i Handen 1967, då var han reporter på tidskriften FIB/aktuellt och arbetade tillsammans med Arne Lemberg – vännen som tipsade Säpo om att Guillou också smygjobbade för KGB.
   Expressens vapenköp beslöts i mitt arbetsrum, ett tiotal meter från nyhetsdesken, under ett möte med några Expressenchefer. Men på Guillous tid på FIB/aktuellt gick det annorlunda till.
   Han skriver själv i ”Ordets makt och vanmakt”:
   ”Lemberg tog resolut med sig sin adept in till stan för ett konstruktivt samtal, brainstorming skulle det heta några år senare, på restaurang Tennstopet. Redan vid andra starkölen kläckte han iden:
   ”Vi går ut på stan och tjackar en k-pist!”
   Vinkeln var klockren, även om journalisteleven inte kunde se den
omedelbart. I nästa nummer av FiB/aktuellt, under vinjetten ”FiB/aktuellt avslöjar”, fanns rubriken:
   VI KÖPTE EN K-PIST FÖR 300 KRONOR
   Och i ingressen framträder den klockrena vinkeln:
   I fyra dagar levde FiB/aktuellts reportrar Arne Lemberg och Jan Guillou i Stockholms undre värld. De skulle efter trippelmordet i Handen undersöka hur lätt man kan skaffa vapen på illegal väg. Deras resultat chockar.
   Vinkeln är inte mycket att säga om, naturligtvis blev FiB/aktuellt
ensam om den. Sanningshalten i reportagetexten är mer diskutabel.”
   Guillou berättar sedan hur det gick till på den tiden, och det är nog inte mycket att säga om. Det är 43 år sedan nu och ”Ordets makt och vanmakt” är en bok som alla som är intresserade av journalistik och svensk nutidshistoria ändå bör läsa, det är ett dokument inte bara om Jan Guillous yrkesgärning utan också om medieutvecklingen i modern tid. Pocketupplagan handlar tar också upp KGB-affären, som Expressen avslöjade för ett år sedan.

   Vapenköp i nyhetsreportage kan förstås vara juridiskt diskutabla, men FIB/aktuellt och Expressen hade förstås inga brottsliga uppsåt och det finns faktiskt många exempel på när journalister agerat juridiskt tveksamt – men ändå försvarligt.
   Den balansgången är, också, en viktig del av vårt uppdrag och eftersom jag i går fick några mejl om huruvida det verkligen är acceptabelt att journalister riskerar att göra sig skyldiga till exempelvis ”häleri” i nyhetsförmedlingen, så ska jag senare utveckla det resonemanget mer här i bloggen.
   Men ibland krävs det faktiskt ovanliga arbetsmetoder.
   Jan Guillou fick 1984 ”Stora Journalistpriset” för sin granskning av Keith Cederholm-fallet, och när Guillou i sina memoarer minns hur han både förnyade tv-journalistiken och avslöjade ett justitiemord konstaterar han:

   ”Det gick till och med – utmärkt i bild – att provköra sträckan Klippan-Malmö med exakt den typ av raggarbil som förekom i historien och därmed bevisa att åklagarens upplägg var omöjligt.
   För säkerhets skull provkörde jag den aktuella sträckan med en Saab Turbo, våldsamt över hastighetsbegränsningarna (inte i bild) och kom ändå någon minut för sent till den brand som jag skulle anlägga.”
   En juridiskt tveksam arbetsmetod, alltså, och jag ska berätta om fler.
   Men först:
här beställer du Jan Guillous bok, ett standardverk för alla som av någon anledning är så intresserade av journalistik att ni hittat denna blogg och scrollat er ner ända hit.