Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Arkelstenaffären… Moderaterna tänkte fel

I onsdags avslöjade Expressens Karl-Johan Karlsson att Shell betalade för Sofia Arkelstens resa till Frankrike, när hon – som miljöpolitiker – deltog i oljejättens arrangemang.
   Sedan dess har alla stora medier följt upp Expressens nyhet, och eftersom det den senaste veckan tvistats mellan Svenska Dagbladet och TV4 om hur redaktioner bör ”credda” varandra, så måste jag säga att vi känner oss juste behandlade. När den första publiceringen kom, i onsdagstidningen, citerade TT och flera mediesajter Expressen.
   Också i TV4 Nyheterna, som Svenskan flera gånger kritiserat för bristande hänvisningar, citerades Expressen på ett rimligt sätt och det tycker jag var seriöst hanterat av Fyran.
   Det här med ”credd” är dock inte så enkelt som det möjligen kan låta. Är det alldeles självklart att en tv-redaktion som på kvällen följer upp en Expressen-nyhet från morgonen, först publicerad cirka tolv timmar tidigare, ska ge oss ”credd” när man själv bekräftat alla våra uppgifter med egen research och kanske dessutom tillfört nya vinklar?
   Nej, det är inte alldeles självklart. Men det görs ganska ofta, och omvänt citerar tidningar ofta tv-kanalerna trots att vi också tagit fram samma fakta och kanske mer därtill när det är dags att skriva artiklarna.
   Här tycker jag att gott omdöme bör avgöra, och utan att fördjupa mig i den gamla JAS-domen om Aftonbladets rewrite av en DN-intervju med offret för JAS-kraschen i Stockholm, så vill jag nog påstå att det utvecklats en sorts sedvanerätt mellan de etablerade redaktionerna som fungerar rätt väl.
   Då och då blir vi nog alla omväxlande irriterade och stolta, och en upphovsrättsjurist skulle säkert kunna ha synpunkter på en och annan inzoomning av tidningsbilder som exponeras i tv-rutan utan att ens tidningens logotype syns som avsändare. Eller, för den delen, en och annan ”grabbad” tv-bild som återges i tidningarna.
   Men detta är ett ge och ett tagande som är en förutsättning för nyhetsförmedlingen, eftersom det gör att även konkurrerande redaktioner kan gå vidare på varandras historier på ett bra sätt.
   I den Expressen som ligger intill mig när denna bloggpost skrivs, alltså torsdagens tidning, citerar vi för övrigt en rad redaktioner på nyhetssidorna: Veckans Affärer, Dagens Nyheter, SVT ”Uppdrag: Granskning”, Nyheter24…
   Därför känns det bra när andra medier också artigt nämner att det var Expressen som avslöjade hur Moderaternas partisekreterare åkte utomlands på Shells bekostnad, en story som ju därefter startat en debatt om riksdagsledamöternas kontakter med exempelvis företag.
   Det här är fortfarande en pågående historia och sådana ska man försöka undvika att recensera för tidigt, men som gammal reporter och nyhetschef och numera chefredaktör får jag ofta anledning att fundera över hur krishanteringen går till när medierna börjar granska makthavare.
   Som partisekreterare för Moderaterna, regeringens största parti, är förstås Sofia Arkelsten en exceptionellt offentlig person. Hon får därför acceptera en mycket intensiv bevakning, eftersom det handlar om förtroendefrågor.
   Jag tycker att hennes framträdanden i ”Aktuellt”, ”Rapport” och ”Nyheterna” i går kväll visade upp en politiker som tror på sin sak, men det var inte då – på dag två i Arkelstenaffären – som hon prövades. Om hon inte hade orkat mediedrevet ens 48 timmar hade hon ju inte varit lämplig som högsta tjänsteman i regeringspartiet; frågan är istället om hon orkar dag tre eller fyra eller tio eller elva när hon ifrågasätts och kritiseras och när media hela tiden drar fram nya saker? Det vet vi inte, och vi vet heller inte om vi kommer att få veta det den här gången. Hur länge Arkelstenaffären rullar på kan ingen säga än.
   Men eftersom det sällan saknas åsiktsmaskiner och mediekritiker som i efterhand vill klaga på nyhetsförmedlingen vill jag säga här och nu, när vi är mitt i rapporteringen, att jag tror att Moderaternas initiala krishantering var misslyckad och därför förlängde Arkelstenaffären.
   När Expressen avslöjade Shell-resan i onsdagsmorse borde Moderaterna omedelbart insett att den historien skulle rulla vidare. Inte bara för att det var löpsedelsnyhet och flera sidor i Expressen, utan för att andra redaktioner så snabbt hakade på. Redan när Aftonbladet.se ansåg att det var nödvändigt att återge Expressens uppgifter och dessutom ange Expressen som källa, ja, då borde Moderaterna anat oråd. Istället var Sofia Arkelsten tämligen tyst.
   Förmodligen hoppades man att detta skulle blåsa över under dagen, att det var en Expressen-nyhet som förvisso citerades men som inte skulle växa… kanske följde man Tidningarnas Telegrambyrås textflöde på onsdagsförmiddagen och tyckte att det började lugna ner sig? Kanske var det därför som Sofia Arkelsten under onsdagen inte gav fler kommentarer, än den intervju som Expressen hade gjort på tisdagen?
   Men den här mediestrategin fungerade inte. När Sofia Arkelsten av allt att döma höll sig undan, började medierna istället ägna sig åt andra vinklar än att låta den utpekade – för att inte säga: anklagade – komma till tals.
   Då dök det upp bloggposter som Sofia Arkelsten skrivit om Shell. Då dök det upp en tv-inspelning när Sofia Arkelsten talar om Shell i riksdagen. Då dök det upp motsägelsefulla uppgifter om hennes styrelsepost i ett börsbolag.

   Först på kvällen reagerade Moderaterna och lät Sofia Arkelsten göra telefonintervjuer med TV4 och några redaktioner till. Effekten av det här blev att TV4 kunde presentera snacket med M-partisekreteraren som en rätt unik vinkel, och intresset för kommentarer från Sofia Arkelsten till torsdagstidningarna bara ökade.
   Alltså var nyhetsvärdet stort i dag med.
   Men: om Sofia Arkelsten istället mött medierna redan på onsdagsmorgonen, upprepat sin förklaring, motiverat resan med sitt intresse för miljöfrågor och själv framhävt sina uttalanden om Shell i riksdagskammaren och på bloggen som ett bevis för hennes transparens… ja, då hade mycket av det vi sett i tidningar, radio och tv de senaste dygnen avdramatiserats.
   Nu fick Gustaf Fridolin (MP) i princip sätta debattagendan i alla medier dag ett.
   Fridolin slutade onsdagskvällen med att stå i TV4:s ”Kvällsöppet”-studio, och han började torsdagen med att på morgonen upprepa sin kritik i Sveriges Radios ”P1 Morgon”.
   Inga moderater deltog i den radiodebatten, istället försvarades i någon mån M-partisekreteraren faktiskt av S-landstingspolitikern Thomas Hartman – som lite halvhjärtat kritiserade journalistiken om Sofia Arkelsten.
   Jag tyckte visserligen att P1-snacket bara blev en blekare version av den debattartikel som Thomas Hartman hade skrivit på Newsmill.se dagen före, och redan det alstret hade ju också ett annat budskap mellan raderna: Nämligen att mediedrev i allmänhet och kvällstidingsskandaler i synnerhet, de ska man inte ta så allvarligt på.
   På sin egen blogg kallar Thomas Hartman den pågående Arkelstenaffären för ”skandalöst usel journalistik”, men varför just han upprepar sin kritik hela tiden finns det nog en annan förklaring till än omsorgen om Sofia Arkelsten. Nämligen att det var hans flickvän, Anna Sjödin, som hamnade i kvällstidningarna när hon som SSU-ordförande togs av polisen efter en uppmärksammad krogkväll.
   Nåväl. Statsminister Fredrik Reinfeldt fick på torsdagen upprepa sitt stöd för Sofia Arkelsten, och det gjorde också utrikesminister Carl Bildt. Bildt klarade sig bättre, och till slut mötte så Sofia Arkelsten medierna på riktigt och gjorde intervju efter intervju framför tv-kameror eller via telefon. Först då framstod hon, partisekreteraren i regeringspartiet, som om hon hade självförtroende nog att svara på alla frågor och de intervjuerna blev förstås till nyheter bara de. Alltså blev det återigen långa inslag om Arkelstenaffären i torsdagskvällens tv-sändningar.
   Den här sammanställningen över skeendet de senaste dagarna är naturligtvis inte komplett, den är snabbrandad, men jag vidhåller att Moderaternas krishantering av Arkelstenaffären bidrog till att ge Expressens avslöjande en större uppmärksamhet i andra medier än vad Moderaterna kanske helst hade önskat.