Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

JK ska inte gissa om skadestånd

Det finns, sommarledigheterna till trots, en hel del nya intressanta frågor att fundera kring så här under semestrar och föräldrarledigheter. Jag ligger möjligen lite efter i kommentarerna, men en mycket relevant kritik formuleras av Anette Novak, chefredaktör för Norra Västerbotten, och Anders Ahlberg, chefredaktör för Kyrkans Tidning, som i ett debattinlägg i Dagens Nyheter ifrågasätter varför staten recenserar publicistiska beslut? Eller: varför staten delar ut skattepengar – som skadestånd – för uppmärksamhet i media?
   I korthet handlar det exempelvis om brottsmisstänkta som frihetsberövas och som förekommer i nyhetsförmedlingen – men som sedan släpps eller frias i en domstolsförhandling. Huruvida de gjort gärningen eller ej är inte frågan, här handlar det om att staten anklagat dem för brott som de inte lagförts för – men som vi journalister ändå uppmärksammat.
   Var och en kan förstås känna sympati med en totalt oskyldig person som grips, anhålls, häktas och som granskas i medierna – men som sedan släpps, utan att ha  dömts. Att då googla sig själv är förstås inte kul.
   Men, å andra sidan: var och en förstår säkert också att den som misstänks för ett uppmärksammat brott måste acceptera att allmänheten informeras om brottsutredningen, och här finns naturligtvis en konflikt.
   Anette Novak, som – tycker jag – är en ambitiös chefredaktör som gärna uttalar sig och vågar ta ställning, vilket är bra men tyvärr ovanligt, har en poäng är när hon tycker till ihop med Anders Ahlberg, som ju är före detta chefredaktör för Pressens Tidning/Medievärlden och möjligen nästa Allmänhetens Pressombudsman. Jag läste deras första debattinlägg utan att riktigt reflektera över hur bra det var, sen blev det lite diskussion och då läste jag det igen och funderade mer
    Och, ja, Novak och Ahlberg har ju helt rätt och det är kanske inte konstigt det med deras erfarenhet av morgonpress, gratistidningar, förbundspress och så vidare – varför ska justitiekanslern (JK) tycka till om medieuppmärksamheten? Den som känner sig förtalad bör ju själv stämma den ansvariga utgivaren för mediet i fråga i ett tryckfrihetsmål. Eller, om det handlar om en tidning, göra en PO-anmälan. Varför ska JK, på oklara grunder, gör en egen bedömning om nyhetsrapporteringen om personen X eller Y var rimlig eller inte?
 
JK själv verkar för övrigt hålla med, och den som vill höra mer om detta kan lyssna på ”Medierna” i Sveriges Radio som tar upp Anette Novak och Anders Ahlbergs kritik. Man kan som lyssnare alltid ha åsikter om det ena och det andra, och kanske då särskilt substansen och seriositeten i enstaka inslag (som, givetvis, det om Maria-Pia Boëthius senast…) men det hör till. Jag tror inte någon vill ha ett mediegranskande program som alla gillar, och Sveriges Television har inget alls (vilket i sig är skamligt). Sveriges Radio, däremot, tar faktiskt det här på allvar med ”Medierna” och ”Publicerat” och en hel del debatter i ”P1 Morgon” och ”Studio Ett”.
    Med ”Medierna” finns nu ett mediegranskande program som vågar balansera sin egen agenda, ständigt ifrågasättande inslag om de stora redaktionerna, helt rimligt men mer trovärdigt om man också uppmärksammade allt bra som görs, med det som  hände i branschen. Att ”Medierna” inte bara innehåller egna reportage utan också veckans händelser skapar en angelägenhet som gör att programmet, som i frågan om Anette  Novak och Anders Ahlbergs kritik, blir en nödvändig lyssning för alla oss som är intresserade av journalistik.