Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Skriv under på FREE DAWIT ISAAK nu


Det blev inte ett ord. Den svensk-eritreanske journalisten
Dawit Isaak hade i går suttit fängslad i Eritrea hela 2 705 dagar utan rättegång. Han är svensk medborgare, han greps för att han skrev om behovet av demokratiska reformer och han är den ende svensk som är adopterats som samvetsfånge av Amnesty International.
   I går krävde journalisten
Lars Adaktusson i en text på Expressen Kultur att Carl Bildt skulle tala om Dawit Isaak när han i riksdagen presenterade regeringens utrikesdeklaration för 2009.
   Utrikesministern nämnde honom inte ens.
   Det kanske var tyst diplomati, men ändå.
   2 705 dagar och inte ett ord om trebarnspappan.
   Nästa år ska Sverige vara ordförandeland i EU och därför, mer än någonsin, väger vårt ord tungt.
Utrikesdepartementet slår fast att ”…de huvudsakliga utmaningarna för Sverige och EU på utrikesområdet” bland annat blir att ”…främja folkrätt, demokrati och mänskliga rättigheter.”
   Men inte ett ord, alltså.
   Det är ett konstaterande, för vem är väl jag att anklaga?
Björn Wiman, kulturchef på Expressen, är en få journalister som engagerat sig ordentligt för Dawit Isaak. Vi andra har mest sysslat med pliktskyldig rapportering, får man väl tillstå. I tider som dessa, när ”gammelmedia” ofta påstås reagera sent, är fallet Dawit Isaak inget stolt exempel på den svenska dagspressens kamp för det fria ordet. Journalistförbundet och Tidningsutgivarna har protesterat, det har varit chefredaktörsupprop och uppvaktningar vid Eritreas ambassad. Bra. Men.
   Författaren Malin Persson Giolito har nog tyvärr rätt om mer än rubriken (
”Bara Isaak inte trodde att svenskarna skulle våga ta ställning”) i sin uppgörelse med redaktionerna.
   I höstas var Dawit Isaaks bror, Esayas Isak, hedersgäst på prisceremonin för Stora Journalistpriset. Vi var några hundra mediechefer och så kallade publicister som applåderade honom på Operaterassen, den kvällen. Sen åt vi fin middag och skålade åt journalistiska bragder. Dagen efter var det som vanligt igen –  den ideella stödsajten
FreeDawit.com fick fortsätta den regelbundna rapporteringen tämligen ensam.
   Min egen insats i den här frågan sträcker sig till att för fyra år sedan ha bett Expressens stjärnreporter Christian Holmén skriva texten
”Fjärde julen utan pappa”.
   Före denna blogg är det enda jag skrivit om Dawit Isaak de sista elva orden i överingressen till tidningspubliceringen av Holméns reportage: ”Här är reportaget vi borde ha publicerat för tre år sedan.”

   Sedan dess har det gått ytterligare fyra jular utan pappa för Danait, Betlehem och Yoran. Det är förstås för j-t. Så kan man inte säga i riksdagens talarstol, det förstår jag, men du kan säga det genom att
skriva under namninsamlingen för Dawit Isaak som Expressen.se i dag lanserar.
   Free Dawit, är budskapet från Expressen.se och våra läsare till Eritrea.
   Från och med nu kommer vi att bevaka fallet med nya texter och tv-inslag varje vecka.