Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

15 år som fotbollsspelare får räcka. 2011 blir mitt sista år.

I 15 år. Sedan jag slutade gymnasiet 1997 har jag haft fotbollen som mitt arbete. Varje morgon har jag vaknat, ätit min frukost, stretchat på köksbordet och åkt till arenan. Jag har hälsat på städerskan varje morgon, gjort high-five med materialarna i omklädningsrummet och bankat på toalettdörren för att jag ska in och skita 25 minuter innan träningsstart.

Jag har varit som en klocka. Jag har varit disciplinerad och gjort allt för att vara före mina konkurrenter. Jag har suttit ner och kissat för att spara energi till träningarna, ätit grönsaker till frukost, undvikit solen på somrarna. Om några månader är det över. 2011 blir min sista säsong som fotbollsspelare.

Jag ska inte gå in i atomer och berätta varför eller hur jag tänker. Men det stavas i att jag känner mig färdig. Matcherna, lagkompisarna, applåderna vid en brytning och glädjen vid en seger är fortfarande oslagbart. Jag kommer sakna den känslan. Vad som gjort mitt beslut så självklart är att jag inte kan mobilisera kraft för ytterligare en försäsong.

När det kommer till fotbollen är det otroligt viktigt att göra mitt bästa. Det är 110 procent eller inget. NU har jag den inställningen. I januari vet jag att den kommer vara som bortblåst. Jag kommer tappa koncentrationen, stå och tänka på TV Shops senaste produkt, istället för hur jag ska slå en bredsida. Det håller inte. Jag är 33 år. Rent fysiskt har jag många år kvar på elitnivå. Men mentalt känner jag att det inte är värt det. Jag ser fram emot att ha rutiner i min vardag. Jag vill jobba 8-17. Jag vill kunna gå och handla när alla andra gör det. Eller sitta på en after work utan att behöva titta på klockan.

När jag ser tillbaka vet jag att jag gjort mitt bästa. Mina tidiga år i GAIS, de tio åren i HBK, och avslutningen i Falkenbergs FF. Jag har älskat mitt jobb 24 timmar om dygnet. Och ibland har fotbollen älskat mig. Jag vet supportrar som döpt sina hundar efter mig. ”Hej lille Texas” kan jag höra på stan och så ser jag en tax som blir klappad av en tant.

När det gäller min ekonomiska situation blir den inte lika dramatisk som när jag slutade i HBK förra året. Livet som Superettanspelare har varit nyttigt för mig. Lite smått har jag hittat bra varor på Lidl. Jag har lärt mig att skita i TV-licensen. Hur jag blir som människa är också något jag funderat över. Fotbollen har varit min ventil. Kommer jag tappa mitt tålamod när jag lägger av? Om ni ser mig stå och skrika i någon container i framtiden, vet ni nu varför. Eller så får jag börja spela i något veteranlag för att ”kötta” av mig lite. Vi får se.

Som avslutning vill jag tacka Falkenbergs FF för ett fantastiskt år. Jag har blivit fantastiskt bemött och klubben kommer alltid ha en plats i mitt hjärta. Mina lagkamrater med Bobby och Cliff i spetsen, ledare och supportrar har alltid varit vänliga och schyssta. Det ska bli väldigt kul att följa dem under nästa säsong. Men vi har sju matcher kvar av hösten och dem ska vi göra allt för att vinna. Det finns inget annat i våra huvuden.

***

Min nya arbetsgivare hittar ni här. Jag kommer jobba på klubbens sälj och marknadsavdelning. Som spelare ”sålde” jag in HBK i skolor men även genom matcher till publiken. Nu kommer jag fortsätta med den inriktningen fast med betoning på sponsorer. Klubben arbetar hårt i kulisserna och står inför härliga utmaningar.

Tack för allt stöd genom åren! Vi ses!