Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Ännu ett farväl…

Återigen är det dags att säga hej då.

Efter över ett år med Talangbloggen på SportExpressen.se tar det nu slut. Det här är andra gången som jag skriver ett sådant här farväl-inlägg och det är alltid lika tråkigt. Samtidigt som jag är stolt över vad den här bloggen har åstadkommit. När jag började mitt talangfokus var det för att jag kände att det saknades i sportjournalistiken. Allt handlade bara om profilerna och jag var alldeles för mätt på intervjuer med Mikael Lustig (sorry) eller Sebastian Larsson (sorry) som sällan bjöd på sin charm. För det fanns ju så många andra sköna personligheter runt om i fotbolls-Europa, gömda i de utländska ungdomslagen.

Där känner jag verkligen att det blivit en tydlig skillnad och sportjournalisterna har reagerat, nu skrivs det som svenska stortalanger överallt och nya namn ploppar upp hela tiden. Samtidigt som svensk talangutveckling tagit enorma kliv sedan jag först började skriva om våra tonåringar. 1996:ornas VM-brons, Tankovics raketkarriär rakt in i A-landslaget och inte minst den talangboom som vi sett i allsvenskan senaste två säsongerna där klubbarna aktivt jobbat för att slussa in sina löften. Nä, det är verkligen kul att se att så mycket hänt på bara det ett och halvt år som jag bloggat. Och jag hoppas att jag kunnat vara en viktig del av utvecklingen.

Förutom att jag fick åka och rapportera från U17-VM i Förenade Arabemiraten, som var otroligt, så har de långa spelarporträtten varit det allra roligaste med det här forumet. Blyge Simon Tibbling som var först ut och blev otroligt uppskattat. Clownen Mattin Najafi och hans härliga personlighet som tagit honom från utfryst i Elfsborgs ungdomslag till Vicenza i Italien. Frispråkige Muamer ”Mujo” Tankovic som jag fick chansen att intervjua tidigt och som sedan charmade ett helt land (två länder till och med) på några magiska veckor i Premier League. Kaxige Zia Sakirovski som öste in mål i Malmö FF men som inte fick den uppmärksamhet han förtjänade, att han nu är klar för AZ Alkmaar är så otroligt kul att se. Sambakillen Niclas Eliasson som jag fick följa från genombrottet i lilla Falkenberg till att bli publikfavorit i den mest krävande klubben av dem alla, AIK. Målinriktade Christian Rubio Sivodedov som lovade allsvenskt spel innan 2015 i Djurgården och bara är ett inhopp från att uppfylla drömmen i förtid. Ödmjuke Sixten Mohlin som med sin sköna laidback-stil är ett av de mest intressanta målvaktslöftena på ett bra tag och kommer att bli hur bra som helst. Passionerade Kristoffer Olsson som verkligen, verkligen brinner för fotboll och tar varje förlust lika hårt – och snart får vi se även honom i Premier League. Och nu senast träningsnarkomanen Elias Wahlström som lämnade Sverige för juniorfotboll i Spanien och som står inför det stora genombrottet. Men det porträttet som jag är mest nöjd med är ändå det med coolingen Robin Quaison som med sin spelstil kan gå hur långt han vill, bara han själv vill det. Det var den intervjun som stod mig närmast.
(Klicka på namnen om ni vill läsa talangernas porträtt)

Det här blir det sista jag skriver på SportExpressen.se och nya utmaningar väntar för mig. Jag tar lite efterlängtad semester och dyker snart upp igen. Hur det blir med bloggen får jag fundera på…

Ta hand om er!
Stefan

Mohammed Bin Zayed-stadion, Abu Dhabi, 8/11 2013 – historiskt brons i U17-VM.