Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Spelarporträtt: Elias Wahlström – den spanska revanschen

”Jag skulle vilja göra något med honom. Jag har ett lag…”, blev orden som satte igång karriären på allvar. Det var sommaren 2012. På en perfekt gräsplan i värmen i Spanien. På Marbella Football Center, en av världens största fotbollsskolor. Orden kom från mannen som ägde akademin, Reuf Dervic. De var riktade till 16-åringen som lämnat tryggheten i Stockholm för sitt livs äventyr.

Efter flertalet 08-klubbar utan att riktigt slå igenom blev den spanska juniorfotbollen räddningen. Och biljetten från chefsscouten var den ultimata chansen.

Två år senare är han bättre än någonsin – och redo för det största steget i karriären.
– Det är nu det sätter igång, det är nu det börjar hända saker och det ska bli väldigt intressant.

Elias fick känna på pokalsmaken tidigt i karriären, här i Hammarby. Foto: Privat.

Den 5:e maj 1996 föddes Elias Lindberg Wahlström i Stockholm. Sedan dröjde det inte länge innan han hittade sin stora passion här i livet.
– Jag började spela fotboll när jag var sex år. Mest för att kompisarna började. Inte så mycket mer än så. Det var jag själv som ville. Pappa bodde ju utomlands då och mamma tyckte bara att det var kul att jag började med någonting, säger 18-åringen om starten på fotbollskarriären.

Allt började i det lokala laget Hägersten SK och uppväxten var som vilken annan fotbollspojke som helst. Hela området och alla vänner spelade tillsammans i laget och allt var mest en kul grej, något att sysselsätta sig med vid sidan om skolan.

Men det skulle gå snabbt innan Elias insåg att det här var precis det han ville göra och den första satsningen kom redan som tioåring. Då han bestämde sig för att börja på Nybohovsskolan med specialinriktning på fotboll.
– Vi spelade hela tiden. I skolan, på rasterna – överallt. Då utvecklades jag väldigt snabbt, just det året. Så efter första terminen av fyran bestämde jag mig för att jag skulle testa på spel hos Hammarby.

Det blev ett byte från Hägersten till Hammarby och direkt tog den lovande karriären fart. Även om det började i Hammarbys lag 4.
– Vi hade ett väldigt bra lag och det var väldigt kul där. Vi hade bra spelare som Rinor Nushi och Oskar Williams och vi vann mycket. Vi mötte Barcelona i någon cupfinal minns jag.

Första tiden i Hammarby blev väldigt bra och redan efter första året blev Elias uppflyttad till förstalaget. Lagom i tid för bytet till elvamanna. Vilket innebar större plan och tuffare träning. Mycket tuffare träning.
– Vi körde väldigt mycket fysträning då under försäsongen. Vi löpte otroligt mycket. Och som elvaåring var det väldigt slitande på kroppen. Men jag utvecklades väldigt mycket under våren.

Sedan kom det tunga bakslaget. Efter den tuffa försäsongen fick Elias en överbelastningsskada i ena hälen. Domen: Borta resten av säsongen.
– Det var många spelare som blev skadade den säsongen. Många fick problem för att vi sprang så mycket, med hälarna som jag men några fick också schlatter i knäna. Det var inte rätt träning för elvaåringar. Tränaren fick även sparken efter säsongen. Men inte för att resultatet var dåligt, vi var väldigt bra, utan för att han förstörde för många spelare.

Hur tufft var det att missa så mycket spel när du var så liten?
– Problemet var ju att det var en överbelastningsskada. Desto mer jag tränade ju mer problem blev det. Så det kunde vara så att jag var borta några veckor och så kom jag tillbaka och då gjorde det ont igen. Det var väldigt frustrerande. Jag kunde inte trycka i och jag tappade väldigt mycket.

Den förstörda säsongen resulterade i att Elias klev ned i lag 2, utvecklingslaget, för att hitta tillbaka till formen igen. För att hitta tillbaka till fotbollen. Och glädjen och suget kom åter. Samtidigt som han valde att stanna kvar hos andralaget – som satsade rejält.

Med ny tränare och nya spelare tog andralaget upp kampen med förstalaget på allvar.
– Vi fick ihop ett väldigt bra lag under nye tränaren, Sangar Vaziri, det är fortfarande kanske den bäste tränaren jag haft. Han fick en verkligen att gilla fotboll. Vi vann i stort sett allt som vi var med i, cuper och så. Vi körde väldigt mycket fotboll, vi tränade väldigt mycket boll. Mycket spel på mindre ytor och väggar och så. Vi körde väldigt lite fysträning och löpte väldigt lite.

Elias hade skakat av sig skadan och blivit en nyckelspelare i andralaget. Då kallade förstalaget igen. Men Elias ville inte gå tillbaka.
– Jag kände att just då så utvecklades jag bäst där och ville inte sticka upp till förstalaget. Vi hade ett lag som var lika bra som förstalaget och det hade byggts upp en rivalitet mellan lagen, så det var liksom inte okej att byta emellan.

– Problemet var också att deras tränare inte gillade oss och vi gillade inte dem. Sen efter säsongen ville Bajen dela upp våra lag i två organisationer, där representationslaget var en och utvecklingslaget en annan. Men det tyckte inte Sangar om, han ville att vi också skulle få ta del av elitverksamheten då vi var lika bra. Så det blev en del bråk då och det slutade med att Sangar sa upp sig. Och sedan stack många spelare också. Några slutade och några flyttade till andra klubbar, laget var på väg att läggas ned.

Det stora kaoset i Hammarby tvingade Elias att leta efter ett nytt lag. Mitt i sin trygga utveckling tvingades rötterna rivas och placeras i en helt ny, osäker miljö. Kvar i södra Stockholm hittade 14-åringen en ny destination i Bagarmossen BK.
– Men precis när jag hade börjat så ringde Bajen och de hade fixat en ny tränare. Så jag åkte tillbaka och testade med den nye tränaren. Men det var verkligen inte bra. Det kändes inte seriöst med den nye tränaren. Och det var fortfarande spänt mellan förstalaget och andralaget. Vi hade ett lag där hälften hade platsat i förstalaget. Men det var sådan ”vi mot dem”-känsla i laget så deras tränare ville inte längre plocka upp någon från vårt lag.

– Så jag kände att det var bättre nivå i Bagarmossen. Där blev jag även erbjuden att vara lagkapten och få chansen att träna med A-laget i division tre.

Elias med lagkaptensbindeln under sin korta tid i Bagarmossen BK. Foto: Privat.

Bytet till Bagarmossen blev väldigt bra. Förutom lagkaptensrollen i P15-laget blev det även träningar med A-laget och spel mot över tio år äldre i reservlagsserien.
– Det var väldigt utvecklande att få testa på där. Det var en väldigt bra erfarenhet att få testa på seniorfotboll redan då. Jag kom upp som fjortonåring så det var ju inte så att 24-25-åringarna smällde på som fan.

Men det var ändå inte helt rätt för Elias. Bagarmossen spelade i P15 Elit, den högsta serien i St. Erikscupen. Och även om det kombinerades med A-lagsträning så ville han mäta sig med de allra bästa i sin egen ålder och det kunde endast göras i pojkallsvenskan.

Så inför 2012 bestämde sig 15-åringen för att pröva lyckan hos Sköndals IK via en av deras öppna träningar, en så kallad ”tryout”.
– Jag blev då den förste spelaren som tränaren kom fram till och erbjöd en plats i laget. De ville ha mig så snabbt som möjligt. Det kändes bra, jag skulle få spela pojkallsvenskan, jag skulle få mycket speltid och jag skulle vara nästan ett år yngre än de andra i serien.

Elias spelade hela våren med Sköndal men framåt sommaren kröp nästa utmaning i kroppen på honom. Något som snurrat i hans huvud flera år. Sommaren 2012 var utmaningen närmare än någonsin.
– Min pappa har bott utomlands ända sedan jag var liten. Och när jag hälsade på hos honom i Marbella på sommaren så brukade jag även träna på en fotbollsskola. Jag var på någon engelsk fotbollsskola när jag var liten. Sedan började jag köra på den spanska, Marbella Football Center, som är väldigt professionell och många duktiga fotbollsspelare har börjat där.

– Vi hade en tränare från Deportivo La Corunas A-lag en gång och Jorge Valdano från Real Madrid har varit där. Vicente Del Bosque också, han tog med sig VM-pokalen. Det var alltid mycket runt om kring den skolan och det var alltid så häftigt. Där var jag tre somrar på raken.

Reuf Dervic äger Marbella Football center och han fick tidigt upp ögonen för Elias. Dels för att han var så exotisk som svensk men även för att Elias tog stora kliv i sin utveckling för varje sommar nere i Spanien. Så den tredje sommaren bestämde sig Reuf.
– Han fram till min pappa och sa ”jag skulle vilja göra något med Elias. Jag har ett lag som heter Vazquez och spelar i liga nacional”.

Juniorfotbollen i Spanien är uppbyggt på tre divisioner i de olika distrikten av landet. Vazquez, som är farmarklubb till Malaga, spelade både i liga preferente och liga nacional. Där 16-åringarna lirade i preferente och 17-åringarna i nacional. Sedan fanns även ett steg över, division de honor, där 18-åringarna lirar, men där hade Vazquez inget lag.

Elias gav Vazquez en chans och efter två veckors provträning, tillsammans med 50 spelare som skulle delas upp på två lag, övertygade han så mycket att klubben ville placera honom i nacional-laget direkt. Han skulle därmed bli yngst och den enda 96:an i det laget.

Men det skulle innebära hej då till Sköndal och hemstaden Stockholm.
– Jag kände att det var ett steg jag absolut ville ta. Pappa bodde i Marbella och dessutom hade jag just gått ut grundskolan och skulle börja gymnasiet, så det passade bra på så sätt. Och när jag tränade därnere så kände jag verkligen att det var en väldigt hög nivå, med många duktiga spelare. Det kändes professionellt och många tidigare Vazquez-spelare hade tagit sig till proffsklubbar som Genoa, Granada och Malaga. Det kändes verkligen kul att satsa på det här.

– Sedan kom allt det andra med att jag skulle tvingas lämna allting i Sverige. Men då tänkte jag så att det var bara ettårskontrakt och trivdes jag inte så kunde jag flytta tillbaka och då skulle jag säkert vara en bättre fotbollsspelare också.

Elias under en träning på fotbollsskolan Marbella Football Center. Foto: Privat.

16-åringen lämnade Sverige som mittfältaren Elias Lindberg. Spanien skulle förändra honom till en helt annan fotbollsspelare – ge honom revansch efter allt runtflyttande bland klubbarna i Stockholm – och det blev verkligen så.

Kraven var tuffa i och med kontraktet med de äldre spelarna i nacional-laget. Elias fick inte lånas ned till preferente-laget och hans jämnåriga – utan det var verkligen prestera eller inte spela matcher överhuvudtaget. Elias valde att prestera.
– Under första säsongen utvecklades jag väldigt mycket och fick ofta möta två år äldre spelare från lag som Malaga, Granada, Almeria. Coola upplevelser och häftiga matcher att spela. Sedan började Malaga följa mig under våren också.

Debutsäsongen i Spanien gav eko och Malaga hörde av sig för att kolla in denna svenska succé.
– Efter säsongen provspelade jag med Malaga. Jag spelade en match med dem också. Men det blev aldrig något. Jag tror det var flera faktorer. Dels så var min spanska ganska dålig och jag hade kommit in i fotbollen till viss del efter ett år men inte fullt ut, inte tillräckligt. Malaga kände väl att de hade spanska spelare som var lika bra som mig som de kunde behålla istället för att plocka in mig.

Återigen kom chefsscouten Reuf Dervic in i bilden. Han hade ännu en klubb som kunde passa Elias snabba utveckling i den spanska juniorfotbollen. Det var Puerto Malagueno, den näst största klubben i staden Malaga efter just Malaga. En stor klubb med en riktigt vass juniorsatsning och Elias skulle få provträna hos deras division de honor-lag, alltså högsta juniorserien – tillsammans med Malagas bästa ungdomslag.
– Jag provtränade med dem från maj till juni. Och sen så började försäsongen och då var det 40 spelare första träningen. Och folk försvann efter det samtidigt som det kom in nya.

– Så från juli till mitten av september så var vi 40 spelare som skulle bli 22. Och bara innan försäsongen hade de testat 80 spelare tror jag. Det var verkligen jobbigt. Hela tiden var det så att gör jag en dålig match under försäsongen så kunde jag ryka.

Samtidigt fanns även möjligheten att flytta tillbaka till Sverige och sommaren 2013 var Elias tillbaka i Stockholm under en kortare tid och provtränade då även med AIK. Ett erbjudande kom även från att AIK att spela med deras U19-lag men 17-åringen var inte helt redo att släppa det spanska äventyret riktigt än.
– Klart att det lockar när AIK ville ha mig. Jag kände även att det skulle vara lättare då jag kände till den svenska fotbollen bättre. Men samtidigt tänkte jag att stannar jag ett år till i Spanien så skulle jag fortfarande vara ung. Jag var sjutton år och skulle möta de bästa U19-spelarna i Spanien liksom.

– Jag kände att jag hade mer kvar att ge och ville fortsätta min satsning. Jag ville inte gå tillbaka till Sverige för tidigt. Samtidigt som man offrar en del härnere. Det är ju inte så roligt förutom fotbollen. Visst, det finns stränder och det är varmt, men man tröttnar ju på det också efter ett tag. Men utvecklingen som jag fick härnere kände jag var bäst för mig då.

Elias, mitten, efter match med Vazquez i juniorernas andradivision. Foto: Privat.

Försäsongen och jakten på ett kontrakt fortsatte med Puerto Malagueno. Och det riktiga lyftet kom när tränaren ville testa Elias som mittback. Han var en hårt jobbande mittfältare och hade spelat lite mittback som förr men inte trodde han att positionsbytet skulle ge så stor effekt – som det ändå fick.
– Tränaren såg något speciellt i mig som mittback och ville testa en match. Så jag tänkte bara ”varför inte?” Det gick då väldigt bra för mig. Efter den matchen fick jag starta varje match och en vecka innan premiären fick jag äntligen kontraktet.

– Det var en otrolig lättnad att få det där kontraktet. Efter alla provspelare och alla tankar som snurrade i huvudet, det var ju hela tiden paranoia bland alla spelarna som var oroliga och tränaren ville ju inte säga något utan han väntade länge.

Men det skulle bli en omväxling att gå upp en serie – inget som skrämde Elias dock.
– När försäsongen just hade börjat var det en otrolig skillnad. Det var väldigt tufft i början och då snurrade många frågor om jag var tillräckligt bra för det här. Samtidigt som jag kände att jag var bra för den här nivån och jag tränade rejält hårt. Jag gav allt på fystesten och det såg tränarna och jag tog ganska mycket kliv då. Det gav mycket att träna med killarna som hade mycket bättre teknik än mig. Sedan blev det lättare också när jag gick ned som mittback, lättare konkurrens. Jag petade då även en 95:a när jag flyttades ned. Det gav ganska mycket ”självförtroendeboost” för mig.

Om första året i Spanien var en succé så var år två en storsuccé där Puerto Malagueno blev den perfekta klubbadressen för Elias utveckling.
– Vi startade säsongen bättre än vad klubben någonsin gjort. Vi vann de sex första matcherna med noll insläppta mål och vi var det bästa juniorlaget i hela Spanien sett till statistiken. De skrevs väldigt mycket om oss just då. Jag startade fem av sex matcher då. Jag vilade en och det var mot det laget som låg sist så att alla skulle få lira. Visst, vi gjorde bara ett mål per match men defensiven var väldigt bra och har varit det hela säsongen.

– Sedan kom en tuff tid med matcher mot storlag och vi tappade en del. När vi släppte in det första målet där så kunde vi inte hantera det. Då tog det ett tag för oss att hitta tillbaka till formen igen. Sedan har det väl varit lite fram och tillbaka men vi har spelat väldigt bra mot storklubbarna. Vi har gjort en väldigt bra säsong.

Det blev till slut en niondeplats för Puerto Malagueno. Inte fy skam då laget slutade högst av de som inte är proffslag, som till exempel Malaga, Sevilla, Real Betis m.m.
Elias är väldigt nöjd med den senaste säsongen.
– Rent utvecklingsmässigt så har jag blivit tryggare och jag har tagit mer ansvar. De bästa matcherna som jag gjort har hela tiden varit de senaste. Jag är väldigt nöjd och utvecklingen har hela tiden pekat uppåt. Det är nog min bästa säsong i karriären.

– Och jag får möta så enormt bra spelare. När jag möter Sevilla och Malaga så är det ju landslagsspelare jag möter, de är ju Spaniens framtid man möter. Det är en häftig upplevelse.

Elias främsta vapen är fysiken, här i match för Puerto Malagueno. Foto: Privat.

Raketkarriär i Spanien alltså – men tyvärr bortglömd i Sverige. Det märks tydligast när ungdomslandslagen tas ut. Hittills har det bara blivit ett landslagsläger för Elias. Det var förra sommaren. Mittemellan 96:ornas deltagande i både U17-EM och U17-VM.
– Det var precis innan vår försäsong hade börjat. Landslaget blev aktuellt efter en DN-artikel då de insåg att jag spelade i Spanien och de blev intresserade. Det var i samband med att jag tränade med AIK. Väldigt häftig upplevelse att få dra på sig landslagskläderna och testa sin nivå mot de övriga spelarna, eliten i Sverige.

– Det var mycket frågor från de på lägret när de visste att jag spelade i Spanien. De hade inte så bra koll på vem jag var. Det var en kul upplevelse. Sedan har det varit två läger efter och de har varit mitt i säsongen för mig så jag har inte kunnat då. Samtidigt har jag bytt position och det har de nog inte koll på. Så det gäller bara för mig att kämpa på och snart kanske jag får en ny chans att visa upp mig.

Känns det konstigt att de inte har koll på dig?
– Man förstår ju dem. Då måste de skicka folk till Spanien och det är ju svårt. De har bättre koll på spelarna i Sverige. Och ska jag på läger så måste jag lämna mitt i säsongen. Och jag vet inte vad som är mest utvecklande då, att vara på landslagsläger eller spela två-tre ligamatcher.

– Vi får se om det blir något mer läger framöver, det skulle bara vara en kul upplevelse. Nu har jag ju ändå utvecklats väldigt mycket under säsongen så det skulle vara kul att testa sig igen.

Ute i Europa ska Elias ändå få testa sig. Efter den imponerande säsongen i Puerto Malagueno väntar större klubbar. Utanför Europa. I sommar ska det därför besökas flertalet klubbar som har bjudit in honom. Det handlar om toppklubbar i England, Grekland och även Spanien.

Mittfältaren Elias Lindberg lämnade Sverige som 16-åring men nu är mittbacken Elias Wahlström, nyss fyllda 18 år, redo att ta nästa stora steg i karriären. Förvandlingen är fulländad.
– För mig är det viktigast att känna att här kan jag gå långt och inte komma till en klubb som säger att här kan jag spela i ett år och sen så får vi se vad som händer. Jag måste trivas och kännas att jag utvecklas vidare. Det spelar inte så stor roll vilket land, utan om klubben vill satsa på mig så är det bäst.

– Den här sommaren är ju lite annorlunda. Förra hade jag ju Malaga att provspela med. Men den här sommaren har det öppnats upp många nya dörrar genom att spela i högsta serien. Jag är betydligt intressantare nu än förra året. Samtidigt som det förut var lite ”wow, jag ska till Malaga” är jag nu mer mogen att ta nästa steg. Jag är äldre, har spelat på en högre nivå och jag har varit utomlands längre och bott själv. I år så känns det mer rimligt att ta steget vidare.

Är du inte nervös inför alla provspel i främmande länder?
– Jag kände mig mer nervös förra sommaren. Nu tror jag mer på mig själv och har ett större självförtroende. Jag har klarat av motgångar under året och jag kan hantera dem. Jag hade en period i december-januari då jag spelade ganska lite. Och det var väldigt tufft nu när man är utomlands. Då kände jag att jag lika gärna kunde varit kvar i Sverige, med vänner och familj och spelat bra fotboll. Jag funderade på om det verkligen var värt satsningen. Men jag fortsatte träna hårdare och satsa hårdare. Och jag kom tillbaka och nu på slutet av säsongen har jag gjort mina bästa matcher. Det känns väldigt bra inför provträningarna, jag har ett stort självförtroende.

– Innan man har åkt dit så känns det inte så verkligt. När man står där på planen så kommer känslan komma. Men nu är det mer att jag bara ska dit och träna. Mer än så är det inte. Det är svårt att förklara men det är en cool känsla.

Och skulle det misslyckas helt med att hitta en ny klubb i sommar så är ett år till i Puerto Malagueno verkligen ingen mardröm.
– Är jag kvar i Puerto så stänger jag ju inga dörrar för att gå vidare nästa år. Men det är inte målet och det är inget jag helst skulle vilja göra. Men finns det inga andra alternativ så skulle jag ändå bli en stöttepelare i Puerto i högsta serien nästa år. Det skulle fortfarande vara utvecklande, men jag är mogen för att gå vidare. 

Om du får hylla dig själv som fotbollsspelare då?
– Jag har väldigt bra fysik. Stark och snabb. Jag har väl alltid haft bra fysik men de senaste två åren så har jag verkligen fått ut mycket av det. De flesta spelare jag möter vinner jag duellerna mot. Jag har stor nytta av att jag är tuff att möta i ryggen och bra på att vinna nickdueller. Jag är bra på att läsa spelet. I 50/50-löpdueller så har jag ganska bra självförtroende för att jag kommer att vinna den. Jag trycker ganska snabbt i ryggen och försöker ofta bryta innan bollen når anfallaren med ryggen mot. Jag avvaktar sällan utan är på och trycker ofta. Sedan handlar det ju om vilka spelare man möter. Det kan bli tufft när man möter små tekniska lirare, som kan göra bort en. Det märkte man i början när man ofta blev tunnlad av lirarna. Men jag har lärt mig att försvara både mot de stora och de små.

…och vad behöver du förbättra?
– Här i Spanien är ju fotbollen mycket kring teknik. Och tekniken är något jag skulle kunna förbättra. Samtidigt har jag hört från både spelare och tränaren att jag utvecklat tekniken mycket. De tyckte att jag bara sparkade i början. Så det är ju positivt. Men där finns fortfarande steg kvar. Försvarsspelet är min starka sida, men jag måste bättra på offensiven. Bli bättre i uppspelen. Jag gör inte misstag med fötterna men i pressade lägen måste jag mer hitta passningarna än att bara tjonga upp den. Spelet med fötterna skulle jag kunna förbättra och det jobbar jag mycket mer.

Elias framför Estadio Rosaleda, hemmaarenan för Malaga CF. Foto: Privat.

Till sin hjälp har Elias fortfarande Reuf Dervic. Sedan flytten ned till Spanien har han kört individuella träningar chefsscouten. En-två gånger i veckan gnuggar de egenskaper som Elias behöver slipa till.
– Reuf är och tittar på våra hemmamatcher. Han är väldigt ärlig. Han säger inte så ”vad bra du var idag” utan mer ”du gjorde det här bra och inte det här”. Han är väldigt rak och fjäskar inte utan är mycket ärlig mot mig. Jag får bra feedback av honom och jag får höra när jag gör fel.

– Vi har jobbat tillsammans i två år nu och han är som en mentor för mig. Han var chef för Malagas fotbollsakademi tidigare och jobbade med att analysera andra klubbar. Så han kan ju väldigt mycket fotboll och har hjälpt mig enormt mycket. Han har varit viktig för mig. När jag inte varit uttagen till matcher eller haft det tungt så har jag kunnat träna med honom för att komma tillbaka starkare. Istället för att ligga och gräma mig hemma.

Vad tror du att han ser i dig?
– När hans såg mig första gången så såg han en väldigt ambitiös ung kille som vägrade ge upp utan som krigade och utvecklades väldigt mycket. Och sedan jag flyttade hit så har jag hela tiden gått över hans förväntningar. Det har gjort att vi har kunnat fortsätta samarbetet och han har fortsatt varit intresserad av att jobba med mig.

Den här sommaren kan avgöra ganska mycket i din karriär men hur långt tror du att du kan gå?
– Svårt att säga. Jag spelar ju med de spelarna som ska nå La liga och jag hoppas ju självklart att jag ska kunna gå lika långt. Jag känner inte att nivån mellan de som anses vara bäst på min position i serien är särskilt högre än min nivå. Jag känner att om de klarar det så borde jag väl också kunna klara det. Man ska alltid sikta så högt som möjligt och det är ingen omöjlighet. Bara fortsätta träna och utvecklas och inte bli för bekväm.

Vad vore drömmen då?
– Det är väl att spela i England. Fotbollskulturen där är väldigt speciell och häftig. Spanien är ju såklart häftigt också. Men England är lite närmare för svenskar. Och det är där som svenskar har slagit igenom. Oavsett Spanien, England eller Italien så hade ju allt varit att uppfylla en dröm.

Vad har varit din motivation med fotbollen fram tills nu?
– När jag går in för saker så går jag verkligen in för det. Man kan tycka att jag är ganska ointresserad av mycket annat men när jag väl går in för något så gör jag det fullt ut. Så jag har alltid haft väldigt stort driv för att träna. Jag har alltid tränat hårdast. När det var uppehåll under vinter så kunde jag dra ut och springa själv. Jag körde styrketräning själv också. Jag gjorde alltid det här överdrivna. Och jag körde mycket mer än de andra i min ålder.

– Drivet någonstans är att man ska bevisa för sig själv och även för andra att man kan. Man har gått in för något och lagt så mycket tid på det och man vill se hur långt det tar en. Jag tycker det är väldigt kul också. Annars hade jag ju aldrig gjort det. Nu har jag satt upp ett mål att lyckas och då är det bara att träna så hårt som möjligt. Jag ska nå målet och om jag inte gör det så vet jag att jag har gjort mitt bästa.

Provträningarna har redan börjat. I veckan tränade Elias med nyligen uppflyttade Premier League-klubben Burnleys U21-lag och spelade även match mot Sunderland. Och här näst ska Olympiakos testa på den spanskskolade svensken. Den här sommaren kommer att bli avgörande för Elias – och det vet han mycket väl om.
– Det har alltid varit all-in men nu är det mer än någonsin. Det är nu som jag ska komma vidare. Det är nu det börjar sätta igång, det är nu det börjar hända saker. Och det ska bli väldigt intressant.

+++++

Läs tidigare spelarporträtt här:

Kristoffer Olsson – mitt bland alla världsstjärnorna
Sixten Mohlin – Sveriges nästa stormålvakt
Christian Rubio Sivodedov – Stockholms hetaste 15-åring
Niclas Eliasson – sambasvensken dansar mot Europa
Zia Sakirovski – Malmös nästa Ztjärna
Muamer Tankovic – den tickande bomben
Mattin Najafi – Sveriges senaste Italienexport
Robin Quaison rules ok
Simon Tibbling – en av världens bästa

+++++

Följ mig på twitter:
StefanOttosson