Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Spelarporträtt: Kristoffer Olsson – mitt bland alla världsstjärnorna

2008 kom samtalet. Det där samtalet som bara händer få utvalda pojkar. Det var Chelsea som ringde. Detta nyblivna fotbollsimperium lett av miljardären Roman Abramovitj. En av världens största klubbar väntade för en svensk 13-åring.

Det handlade om ett provspel. En chans att få visa upp sig under en vecka.
En kul grej, som 13-åringen tänkte.

Men det var oroliga tider. Chelsea styrdes med en järnhand från en otålig ryss som ville förändra hela klubben. Den svenske scouten som varit länken mellan 13-åringen och den engelska klubben fick sparken. Bara en av många som fick lämna den vintern. Huvudtränaren och världsmästaren Luiz Felipe Scolari fick gå kort efter. Och för 13-åringen gick veckorna. Från det där samtalet hade han bara längtat till att få packa resväskan med fotbollsskorna och benskydden. Men det sista samtalet kom aldrig. Och veckan i London bokades aldrig.

– Jag minns hur vi satt vid bordet och det var ganska stelt. Mamma och pappa var tysta och jag frågade ”Vad är det för nåt?” Och då sa de att ”vi måste säga en sak”. Då fattade jag vad det var. Jag kommer ihåg att jag började dyngtjuta och bara sprang ned på rummet.

En helt normal reaktion från en pojke som just börjat sjuan. Men ett tungt bakslag för en fotbollskarriär som just börjat. Den uteblivna provträningen blev ändå inget hinder – utan istället det som satte fart på hela utvecklingen. Tårarna torkade snabbt och två år senare kom ett nytt samtal från England. Ett samtal som förändrade allt. Och nu kunde ingen rysk miljardär stoppa resan till London.

Den 30:e juni 1995 föddes Kristoffer Olsson i Norrköping. Och som son till fotbollsprofilen Mats ”Bajen” Olsson var det ganska uppenbart vad Kristoffer skulle förälska sig i – och det började tidigt. Redan som fyraåring följde han med pappa Mats till IK Sleipners sommarfotbollsskola. Pappa ledde sjuåringarna och det räckte med en träning, sedan var fyraåringen helt frälst.

– Jag var verkligen jättetidig. Och sen dess har jag varit en fotbollsnörd. Jag har ju spelat hela tiden. På gården, ja, så fort jag fick en gräsplätt körde jag. Mycket hos mormor och morfar när vi var där med kusinerna, då körde vi jättemycket, säger Kristoffer Olsson och minns tillbaka till hur allting startade.

IK Sleipner blev moderklubben och framgången satte i gång direkt.

– Det gick väldigt bra i början. Jag kände ju också att jag var lite bättre än alla andra. Jag körde länge med de i min ålder och de som jag gick i skolan med. Men efter det fick jag gå upp och köra med äldre.

Allt handlade om fotboll i barndomen. Var det inte matcher och träningar med egna laget så följde Kristoffer med pappa som blev huvudtränare för Sleipners A-lag i division två. Och han följde verkligen med honom överallt.

– Jag missade inte en match på hela säsongen. Jag åkte med till bortamatcher i Örebro och allt. Jag kollade på så sjukt mycket fotboll. Det var även Premier League, Italien och Spanien, ja allt. Jag kunde allt om fotboll när jag var åtta år.

En fotbollsnörd ut i fingerspetsarna och allt han ville göra var att spela fotboll. Men med åren utvecklade Kristoffer även en annan vilja. Där det inte räckte att BARA spela fotboll. Utan att bli bäst.

– När jag var tio så mötte vi IFK Norrköping. Jag kände då att de var så jävla bra och vi fick dyngtorsk också, minns jag. Så då kände jag att det fanns spelare som är bättre än mig och jag ville spela med dem istället. Men farsan stoppade mig lite och ville att jag skulle vara lugn och spela med kompisarna eftersom jag bara var tio år. Men jag ville så gärna gå.

Och det gick inte att hålla igen Kristoffers vilja. Så elva år gammal gjorde han sin första träning med IFK Norrköping. En träning som skulle lämna en bitter eftersmak.

– Dagen efter kom alla polare fram till mig i skolan och frågade varför jag inte var på träningen med Sleipner. Jag sa att jag tränade med IFK och då blev jag nästan hatad och fick massa ovänner. Det var så med Sleipner och IFK på den tiden och vårt lag i Sleipner var ganska bra. Jag kommer verkligen ihåg att en av mina bästa polare, som spelade i Sleipner, inte snackade med mig på flera månader. Vi blev ovänner, det var helt sjukt.

Så började då äventyret i nya, främmande IFK Norrköping. Stadens Bayern München som sög upp de bästa talangerna från småklubbarna. Kristoffer bytte kompisarna och tryggheten i Sleipner för storsatsningen. I IFK kände han nästan ingen men där vimlade det av talangfulla 95:or som han hade koll på. Speciellt en anfallare som nyligen kommit från förortsklubben Hageby IF och gått samma väg.
Han kallades ”Mujo”.

Det var en helt ny miljö och en stor omställning för Kristoffer.

– Den största omställningen var att i Sleipner tränade vi bara en gång i veckan. Visst, jag tränade mycket själv också. Men i IFK körde vi igång med fyra gånger i veckan. IFK satsade ganska hårt på ungdomssidan. Och jag kände väl mig som en medelbra i början.

Men det skulle gå snabbt i IFK Norrköpings satsning. Väldigt snabbt.

– Jag och några till fick tidigt gå upp och köra mot 93:orna. Det gav väldigt mycket att spela mot äldre och mot större spelare. Jag var ju ganska liten då och växte först sommaren när jag fyllde femton. Jag var ganska så kort innan. Men jag kände att det gick jäkligt bra redan från början i IFK. Och det kom väl igång på riktigt när jag var 13 år.

Kristoffer får pris som ”Cupens lirare” i Örebrocupen med IFK Norrköping

Det var då det där samtalet från England kom. Per-Olov Andersson, scout i Chelsea, bodde i Norrköping och låg bakom allt. IFK:s Pierre Olsson och Kristoffer skulle åka över för en veckas provträning hos Chelsea. Otroligt stort för två 13-åringar.

– Det var då man fattade att man var jävligt bra. Man trodde inte att det var sant först. Men sedan hade vi ett möte med IFK och vi skulle åka över till London. Det var bara en kul grej och pappa skulle följt med och allt. Det skulle bara bli kul att se hur det var där. Det var ju inget aktuellt med flytt eller för att imponera så.

Men ägaren Roman Abramovitj ville annat – och sparkade samtliga scouter utanför Storbritannien. När Kristoffer gick och väntade på sin chans så försvann länken via scouten Per-Olov helt och hållet. Och provspelet blåstes bort.

– Det var ju kaos i klubben och det blev aldrig något. Man var 13 och det enda jag tänkte på var det här. Jag hade sagt till alla mina kompisar att ”ni får inte säga något men jag ska till Chelsea och provspela”. Det var ju en jättestor grej.

Visst, var det en stor besvikelse för Kristoffer. Men ingenting som kunde stoppa honom. Och han skulle ändå få sin veckas provträning i London till slut. Han behövde bara vänta lite till.

För utvecklingen gick i ett rasande tempo i IFK Norrköping. Och när han blev femton år gammal hände verkligen allt. Detta avgörande år för unga fotbollskillar som alltid präglas av elitlägret i Halmstad. En upplevelse som Mats ”Bajen” Olsson fick vara med om tillsammans med legendarerna Anders Limpar och Roland Nilsson.

Nu åkte sonen dit tillsammans med framtidsnamnen, och tv-profilerna från hyllade ”Blågula drömmar”, Melker Hallberg, Joakim Olausson, Christian Kouakou, Muamer Tankovic, Robert Mirosavic m.fl.

– Det var jäkligt stort. Man hade ju hört mycket om det där elitlägret och farsan hade själv varit med när han var femton. Så man visste att det var stort. Det var verkligen den största grejen i den åldern.

Elitlägret i Halmstad var starten på resan genom ungdomslandslagen för Kristoffer. Det första riktiga landslagslägret på Bosön kom kort efter och där var han given. Sedan drog landskamper igång. Men det blev en tuff start i den blågula tröjan.

– I första landskampen mot Finland var jag så nervös, jag har aldrig varit så nervös i hela mitt liv. Jag blev även utbytt efter första halvleken. Jag spelade innermittfältare med ”Robban” (Mirosavic) och jag var katastrof.

– Sen gjorde jag mål i andra landskampen. Men jag blev ändå inte uttagen i nästa landslagsläger och då blev jag ganska ledsen och arg, minns jag. Jag var den enda från IFK som inte kom med till nästa läger. Men det hjälpte mig ändå väldigt mycket. Jag kommer ihåg att jag utvecklades som fan den hösten.

Kristoffer med Robert Mirosavic och Muamer Tankovic i 95-landslaget

Och precis som med Chelsea så vändes även det här bakslaget till ren succé kort efter. För på hösten 2010 kom ännu ett samtal från England. Nästan exakt två år sedan det senaste. Den här gången var det inte Chelsea – utan stadsrivalen Arsenal.

– Min agent sa att Arsenal ville ha över mig. Jag fattade aldrig om det var de som hade sett mig eller min agent som hade fixat det. Och jag brydde mig inte så mycket heller om det. Det var ju väldigt stort men jag vet att jag inte tänkte så mycket på vad det kunde leda till. Man var femton och det var bara en kul grej.

En kul grej, ja. Precis som veckan hos Chelsea skulle bli som 13-åring. Men vad Kristoffer inte visste var att denna vecka skulle betyda så mycket mer. Tillsammans med landslagskollegan Robert Mirosavic, Helsingborgs IF, flög 15-åringen över till London i november.

– Jag var så himla nervös och när jag kom till träningsanläggningen så tog jag bara kort hela tiden. Alla andra kollade snett och undrade vad jag höll på med. Sen när vi började träna så kände jag att de andra inte var så himla bra egentligen. Det gick väl okej på träningarna, inte mycket mer. Men på träningsmatchen gick det väldigt bra.

– Det var nog mitt livs match i den åldern. Jag gjorde mål och assist mot Charlton, det var grymt. Efter matchen kom även Liam Brady (ungdomsansvarig i Arsenal) och sa att de ville ha över mig efter jul igen. Då kände jag för första gången att det här kunde nog bli nåt.

Ett andra provspel bokades snabbt in och i februari fick Kristoffer återvända till London. Nu var det inte längre bara en kul grej. Nu handlade det om en flytt.

– Jag kände verkligen att gör jag bra ifrån mig nu så vill de nog ha mig. Och jag gjorde det väldigt bra i en match mot Crystal Palace. På hotellet efter så ringde farsan och sa att de ville skriva kontrakt med mig. De hade ringt min agent och han hade ringt farsan. Då blev det en ganska sjuk känsla. Jag var lite chockad, så jag svarade bara ”fan vad kul”. Och farsan blev osäker: ”Ja, men vill du det?” ”Ja, det är klart jag vill”, svarade jag. Sen var jag tvungen att snacka med morsan också…

– Mamma har betytt väldigt mycket för mig under hela karriären. Hon skjutsade mig till alla träningarna i Norrköping och har stöttat mig i allt jag gjort.

Svensk 15-åring klar för engelsk storklubb – ja, rubrikerna spred sig snabbt när Kristoffer kom tillbaka till Norrköping.

– Jo, det blev ju mycket där. Mycket med Norrköpingstidningar och det var många i skolan som snackade. Det var ju ändå Arsenal som femtonåring.

– Men det stod även i massa tidningar att det var jättemånga klubbar som jagade mig. Typ Juventus och så. Men jag hade ingen aning om något sånt intresse, det blir ju lite så när en storklubb vill ha en i den åldern. Då vaknar de andra klubbarna också. Men jag kände att Arsenal var rätt och ville de ha mig så skulle jag gå dit.

En av Sveriges mest lovande 15-åringar skulle därmed lämna landet utan att de svenska klubbarna ens reagerat. Kristoffer provtränade även hos IFK Göteborg i samma period som Arsenal. Men kände att han hellre ville spela för IFK Norrköping om han skulle stanna i Sverige. Men i ”Peking” erbjöds han ändå mest U19-spel, en handfull matcher med U21-laget och några träningar med A-laget.

– Jag fick spela en halvtimme med A-laget i en träningsmatch mot Degerfors. Och efter det sa en tränare att jag gjorde det jäkligt bra och var nästan bäst på planen. Det var ju kul och jag kände att då kanske jag skulle få träna mer med A-laget framöver. Men efter det fick jag inte ens träna med A-laget en enda gång. Det var kanske lite att jag hade pratat med en tidning och sagt att om Arsenal ville ha mig så skulle jag dra. Men då skulle ju klubben kunnat ha gjort något för att behålla mig, men det gjorde de inte.

Kort senare blev även klubbens andra stortalang Muamer Tankovic klar för Premier League och Fulham. Två av de mest spännande spelarna i organisationen borta på några månader.

Kände du att IFK slarvade bort er eller?
– Ja, i efterhand så känns det väl lite så. Men de fick även några miljoner för oss. Så de tänkte väl på det kanske. Det var lite så att man var väl inte besviken men man kände ändå att de inte gjorde någonting för att behålla oss. Jag reagerade inte så mycket på det, det var väl mer tidningarna och familjen som tänkte ”Vafan”.

När flytten till Arsenal var klar fick Kristoffer inte längre vara upp och träna med A-laget eller spela några U21-matcher. Hela den våren blev det spel med U19-laget. Samtidigt som familjen Olsson åkte över till London då och då för att kolla in boende och lära känna Arsenal.

Kristoffer i Arsenal-dressen på pampiga hemmaarenan Emirates Stadium

Sommaren 2011 gick flyttlasset till det nya äventyret i en av världens mest ikoniska fotbollsländer – och den kanske allra tuffaste ligan.

– Det var ju såklart jobbigt. Men man kommer in i det snabbt. Jag hade hört så mycket om alla som hade det jobbigt. Sebastian Larsson hade ju varit där och han hade samma agent som mig. Så det hjälpte ju mycket att få höra hur han hade lärt sig.

– Klart att det var jäkligt tufft i början. Man kände sig ensam och man gjorde ingenting på dagarna. Man tränade och så gick man hem och la sig i sängen och kollade på tv. Jag bodde hos en värdfamilj då. Jag kunde inte engelska klockrent så man blev lite tyst och ensam, tog inte för sig så mycket.

Fem år efter det stora steget IK Sleipner till IFK Norrköping så var det här steget något i hästväg för nyss fyllda 16-åringen. Och omställningen blev fruktansvärd – till en början.

– Det var ju en enorm skillnad. Jag kom till försäsongen och vi löpte som grisar, jag var verkligen helt död när jag kom hem på dagarna. Jag sov från att jag kom hem till morgonen efter, jag överdriver inte.

– Men sen kom man ändå in i det. Familjen och kompisar kommer över då och då och det gör det lättare. Sedan kommer det nya spelare till laget och man kan hänga med dem. Det är ändå lättare än vad man tror även om jag hade en inställning att det skulle vara så jävla tufft. Men det är ju långtifrån som hemma med familjen och alla kompisar.

Det måste väl ändå underlättat att Arsenal har så många olika nationaliteter i sina ungdomslag?
– Det gör ju att det blir en skön stämning i omklädningsrummet och laget. Hade det bara varit engelsmän så hade nog folk kollat snett på mig: ”Vem fan är han liksom”

– Men med folk från hela världen som har varit i samma situation som mig så vet de alla vad de handlar om. Det var verkligen familjärt när jag kom.

Men proffslivet fick verkligen inte den där flygande starten. Under försäsongen kom nästa motgång. Efter pappersstrul med Fifa vid övergången så fick inte Kristoffer spela med Arsenals U18-lag de tre första månaderna. Istället fick han bara spela träningsmatcher med U16-laget och landskamper med Sverige den första tiden.

– Jag gjorde min debut först i oktober. Det var lite segt med all väntan. Jag kände att jag hade ganska hög nivå ändå på träningarna med U18. Man kände ju att man inte var sämre än någon. Men det smällde ganska hårt där i början och jag var lite feg och gick inte upp i så många nickdueller. Så då fick man en del skit från både spelare och tränare för det.

Men när Kristoffer väl kom igång med matcherna tog han över rollen som den kreative nummer tio i U18-laget. Och under sin första vinter med Arsenal fick han även chansen att träna med U21-laget och A-lagsreserverna. Allt han gick och väntade på då var att även få göra debut i matchsammanhang. I stället kom en skada som förstörde stora delar av våren.

– Det var tråkigt. Jag fick problem med ryggen och benens baksidor. Så jag var borta två månader där också.

Ganska så tuff debutsäsong ändå?
– Både och känner jag. Jag gjorde ändå några väldigt bra matcher på hösten med U18. Och även en del mål på våren och det gick väldigt bra med landslaget. Det gick ändå bra kände jag, man kunde haft det tuffare.


En sammanställning av Kristoffers första säsong hos Arsenal

Första året i England var ändå avklarat och det var en enorm lättnad att få komma hem och spendera sommaren i Norrköping. Och tillsammans med Fulham-kompisen Tankovic var de båda välkomna att få träna med A-laget i IFK Norrköping.

– Ah, det var grymt skönt, det kändes som att man bara hade varit borta en månad ungefär. Det gick väldigt snabbt. Jag hade varit hemma över vintern en vecka. Men sommaren var riktigt skön och det var tufft att åka tillbaka efter den. Jag kände nästan att jag inte ville åka tillbaka till London. Det blir ju lite så när man varit hemma länge.

Men återkomsten till London och den kommande säsongen skulle bli så annorlunda för Kristoffer. Han hade nog inte velat stanna kvar i Norrköping.

För i juli 2012 gjorde Kristoffer Olsson A-lagsdebut på försäsongen. Arsenal spelade en miniturnering med 45-minutersmatcher. 17-åringen fick hoppa in både mot Anderlecht och även mot Southampton där även det första målet kom i den avgörande straffläggningen. Och inte nog med debut och mål så tog även Kristoffer sin första titel med Arsenal – vilket självklart firades rejält.

– När jag kom tillbaka där kände jag att jag fick ett riktigt lyft. Det var ju inte riktigt A-laget men så gott som. Jag gjorde mål och det gick väldigt bra. Jag hade inte spelat någon match med U21 eller A-truppen innan. Jag kommer ihåg att jag bara skakade när jag fick beskedet att jag skulle spela, för det var inte många unga med, två från U21 och så jag. Så det var jäkligt stort att få spela med bland annat Gervinho och (Kieran) Gibbs. Och så kom enda titeln också!


Kristoffers inhopp mot Southampton som avslutas med första A-lagsmålet

Miniturneringen i juli blev en riktig rivstart på den nya säsongen som verkligen blev genombrottet i både Arsenal och England.

– (Arsene) Wenger sa att jag hade gjort det bra i turneringen och sedan fick jag träna mycket med A-laget under hösten. Då var jag ändå sjutton och jag kände att det var en bra bit kvar till A-laget. Den hösten utvecklades jag väldigt mycket och fick spela med U21 så det halvåret var mycket bra för mig.

Vad slogs du mest av i A-laget?
– Det var att det gick så jävla snabbt i början. Med bollen så är det inte så mycket skillnad, det är väl att det inte är så många ytor att spela på. Men man får nästan mer tid med bollen på A-lagsnivå än på ungdomsnivå. Och de flesta lagen som kommer till Emirates spelar ju ganska lågt och då får man mycket tid på sig. Det är mer defensivt som det går riktigt snabbt. Kommer Walcott en mot en med en då går det undan.

Vid sidan av A-lagsträningarna blev Kristoffer även en nyckelspelare i U21-laget. Istället för 10-rollen klev han nu ned som mer defensiv mittfältare, den positionen han är mest trygg med och som även gäller i landslaget. Under andra säsongen startade han nästan varenda match med U21-laget och det där A-lagsgenombrottet kröp sig närmare.

– Jag var ganska nervös i början på A-lagsträningarna och tog inte för mig så mycket. Men sedan på våren så kändes det mycket bättre. Då tränade jag med A-laget jäkligt mycket och jag fick känslan av att de andra inte var så väldigt mycket bättre än mig. Jag kunde känna att jag ändå höll nivå med dem. Då var det ändå den yttersta toppen av spelare som jag tränade med. Det var också jäkligt nyttigt. Man kände att man var en ungdomsspelare men ändå att man var skapligt nära.

 


En sammanställning av Kristoffers andra säsong hos Arsenal

Sommaren 2013 kom Kristoffer hem till Norrköping full av självförtroende. Han sprudlade efter sitt andra år i England och nu fanns det inga tankar om att inte vilja åka tillbaka till London.

– Det året kände jag att jag utvecklades mest av alla år. Från att vara en tia i U18 som sprang runt och klackade och så till att bli en mer rejäl innermittfältare i U21 som var mer box-till-box. Och jag kände även när jag tränade med IFK Norrköpings A-lag att jag nästan hade bättre tempo än dem och det var en skön känsla. IFK har tagit hand om mig och Mujo (Tankovic) väldigt bra på somrarna när vi varit hemma. De skulle ju kunna skita i oss totalt men de har varit väldigt schyssta.

Återigen en svensk sommar över och om försäsongen 2012 var en rivstart så var det inte i närheten av vad 2013 skulle bjuda Kristoffer på. Redan första dagen tillbaka i London öppnade allt upp sig. A-lagsträningar varje dag och sedan kom den så overkliga resan.

– Det var ju bland det häftigaste jag varit med om. Otroligt hur stor klubben är och alla fans överallt. Vi hade ett privatflyg och man satt med (Olivier) Giroud och alla de andra. Då kände man sig som värsta stjärnan.

Kristoffer Olsson fick följa med på Arsenals träningsläger/uppvisningsturné i Asien som en av få utvalda juniorer tillsammans med de stora stjärnorna. Klubben reste runt i Indonesien, Vietnam och Japan med en match i varje land. Och det var minst sagt en upplevelse när hundratusentals fans kretsade kring laget. Och förutom all uppståndelse runt om laget så skulle även Kristoffer genomgå den klassiska inkilningen i A-laget.
– Ah, jag hade hört om att man var tvungen att sjunga på första middagen. Och jag hade verkligen ingen aning om vad jag skulle sjunga. Man skulle hålla på i en minut. Så jag tänkte på det här hela tiden. Dagarna gick och jag trodde att de hade glömt det. Men så en middag så klingade alla i glasen och de unga fick gå upp på scen och sjunga. Och då sjöng jag svenska nationalsången. Det var ändå ganska chill, visst var man nervös för att Wenger satt vid första bordet. Men det gick ändå ganska skapligt.

– Sedan hade vi ett ”fan party” lite senare där fansen fick träffa oss och få autografer och så. De kanske var sammanlagt tusen pers där och man fick massa frågor. De ville att vi skulle sjunga då också så det blev nationalsången inför tusen pers. Då hade man ganska bra självförtroende ändå.


Kristoffer uppträder med nationalsången. Sagna kontrar med den franska

En superstjärna vid sidan av planen alltså och på planen lyste självförtroendet också. I första matchen mot Indonesia Dream Team byttes Olsson in på mittfältet i halvtid. Och i den 83:e minuten kom även det första målet i sin första riktiga match för A-laget. På passning från Tomas Rosicky kunde Olsson enkelt rulla in 6-0-målet i en ganska så avslagen match.

– Första matchen var ju grym. Det var 80 000 på läktarna, jag fick spela och jag gjorde mål också. Det var en grym känsla. Och efter matchen skrek massor av fans mitt namn och jag fick skriva autografer. Folk klängde på mig och jag tänkte bara ”Va fan det är ju jag…”. Så det var riktigt häftigt.

– Men ska jag vara ärlig så var det ju inget superlag det där. Så det kanske inte var jättesvårt att spela. Visst var man lite nervös för att det var så många där och man visste även att Arsenalfans tittade på matchen hemifrån. Men det var en bonus att göra mål. Jag kommer inte ihåg så mycket om målet faktiskt. Det blev lite svart. Jag såg klippet på youtube efter och först då kom jag ihåg vad jag hade gjort efter målet.


Kristoffers inhopp under Asienlägret och det första spelmålet för A-laget

Succéinhoppet följdes upp av nytt förtroende i nästa träningsmatch. Men då oväntat som högerback. I den sista matchen blev det sedan ingen speltid vilket var en besvikelse så klart. Men känslan från lägret är ändå utan tvekan:

– En av de häftigaste upplevelserna någonsin. Det var verkligen helt sjukt, helt sjukt.

Säsongen 13/14 ficka alltså den perfekta starten och nu återstod bara den sista debuten. En riktig tävlingsmatch för den nyblivne 18-åringen som var tokladdad.

– Klart att det kändes som ett genombrott och att man var på väg att bli ett namn inom klubben. Att man fick mer status och så. Och jag fick fortsätta träna med A-laget efter det också.

Och det dröjde bara till slutet på september 2013 innan nästa A-lagsmatch kallade. Eller ja, ”nästa” – det var ju ändå hans officiella debut i en av världens största klubbar.

– De har alltid en lista på matchtruppen som de sätter upp hos oss om några juniorer ska vara med. Så vi fick sitta och vänta en halvtimme på den listan. En materialare kom sedan och la fram listan och då såg jag att mitt namn var med. Oftast så tittar jag inte ens på den listan.

West Bromwich väntade i ligacupen och Olsson hade fått en plats på bänken.

– Det var jäkligt stort att vara med där på matchdagen, i omklädningsrummet och med all förberedelse. Det var mäktigt. Jag var heller inte så nervös då. Jag tänkte bara att det är en bonus om jag får spela. Sedan blev (Mathieu) Flamini skadad på uppvärmningen. Så då fick en ung (Isaac Hayden) gå in där istället.

– Då kände att jag hade en bra chans att spela för att jag var den ende innermittfältaren kvar på bänken. Sen stod det 0-0 länge och jag blev mer tveksam på att få spela. Sen gjorde de 1-0 och då kände jag att det inte var en chans för mig. Men det blev 1-1 och jag fick komma in sista tio minuterna.

Hur gick tankarna när du fick beskedet att du skulle bytas in?
– Det var ganska lugnt. Jag joggade lite vid sidlinjen tillsammans med Markus Rosenberg (WBA) faktiskt. Så vi snackade lite och så, det var lugnt. Sen när jag kom in så missade jag första passningen och tänkte bara ”fan…” Sen efter det så blev jag bättre. Jag var ändå inte så nervös som jag tänkte att jag skulle vara.

Arsenals nummer 53 fick mer än tio minuter i sin debut då matchen gick till förlängning först men sedan även till straffar. Och självklart ville han ta en straff.

– Ja, det var ganska givet för mig. Jag hade kommit in sent och var pigg. Vi stod i en ring och Wenger frågade om det var några frivilliga. Så jag räckte bara upp handen och fick den. Sedan tog jag den och satte den, det var inte så mycket mer med att ta en straff egentligen.

Fullträffen var Kristoffers andra straffmål för A-laget. Ni minns väl fortfarande den mot Southampton i början av 2012. Och denna träff var nästan identisk.

– Allt jag tänkte var att sätta den till höger. Men det är klart när man går där från mittlinjen ensam så hinner man tänka ganska mycket. Och hade jag missat den så hade vi torskat. Så det var lite press och deras fans stod bakom målet och skrek mot en. Men det var härligt att fira med fansen efteråt, det var den bästa upplevelsen hittills i Arsenal.

Hur var känslorna efter en sådan här debut då?
– Ja, klubben var jätteglada efter och Wenger var ju nästan lyrisk. Han brukar vara ganska lugn men sa ”ni är ett speciellt lag”. Så det var grymt.

– Jag ringde självklart farsan efter, kollade även runt lite på twitter och läste allt som skrevs. Kollade även mycket medier efter en sån match. Men man var ju tvungen att landa också och jag kände ändå att jag fick ännu mer status i klubben efter det.


Kristoffers officiella debutmatch för A-laget och sitt straffmål i slutet

Efter den debuten har det ändå blivit en blandad säsong som vi är inne i nu. Och det märks att det är en 18-åring som bara går och väntar på sin stora chans. I U21-spelet är han en given nyckelspelare och har även flera gånger fått vara lagkapten. Vilket är ett stort ansvar i en klubb som Arsenal. Men det har ändå inte blivit något mer inhopp i A-laget.

– Jag började som lagkapten i höstas efter försäsongen med A-laget. Men nu är jag väl assisterande efter Isaac Hayden. Att få vara lagkapten höjer mig själv och det gör att man utvecklas. Det är inte ofta de tar en som inte är engelsk så det är ganska stort. I England är det ändå en stor heder i att vara lagkapten.

– Man har ändå en känsla av att man har spelat bra däruppe och borde få fler chanser. Men jag är ändå realistisk och tänker att Flamini, Ramsey, Wilshere och alla andra så klart går före. Men med lite skador så kanske man är där. Jag är ändå lite besviken att andra unga spelare har gått före mig efter det och jag har inte fått någon anledning till att jag inte tränar eller spelar mer än andra som fått chansen. Men man kan inte gnälla, det är bara att fortsätta kämpa och visa. Det gäller att vara realistisk. Det är ju en toppklubb med världsklasspelare.

Hur mycket tränar du med A-laget nu?
– Jag tränar då och då kan man säga. Det är olika från vecka till vecka. Jag känner att jag spelar bättre än någonsin men det är andra spelare som går före mig och det är tränarens val. Det är bara att fortsätta motbevisa dem.

– Jag känner ändå att de senaste gångerna när jag tränat med A-laget så har jag gjort det mycket bättre. Jag är på en helt annan nivå nu än under försäsongen.

Inte nog med att Arsenal är en toppklubb med världsklasspelare. Utan den här säsongen är man även rejält inblandad i titeljakten hela vägen in i mål. Något som man inte varit sedan Kristoffer kom till klubben.

– Ah, det är en helt annan nivå nu i A-laget. Alla är glada, spelare och tränare, och det är en helt annan stämning på träningsanläggningen. Visst är det ju en nackdel för mig om det går bra för laget. Då ändrar inte Wenger i laget. Men samtidigt är det lättare att komma in och göra bra ifrån sig i ett vinnande lag.

– Jag vill ju inte komma in för att det går dåligt och laget förlorar. Jag vill komma in och göra det bra för att jag förtjänar det. Men blir det skador och så kan det gå snabbt. Innan har jag känt att jag inte gjort det tillräckligt bra på träningar i A-laget och att jag borde gjort mer. Men då var jag ändå sjutton. Nu känner jag att jag håller en minst lika bra nivå som de andra och det har känts väldigt bra ända sedan december.

Inom engelsk fotboll är det få juniorer som går direkt från akademin till A-laget. Det är väldigt unikt. Det finns en tydlig linje där juniorer som lyckas i U21-spelet sedan får en säsong på lån hos en mindre klubb för att tuffa till sig och bli mer anpassad till A-lagsfotboll. I Arsenal har det varit tydligt hos förra ungdomsspelarna Jack Wilshere (Bolton) och Aaron Ramsey (Cardiff) där lyckade utlåningar sedan inneburit klivet in i A-laget. Och så ser även Kristoffer sin framtid.

– Man går inte från U21 direkt till A-laget. Man gör inte så helt enkelt. Det är ingen som har gjort det. Så det är väl läge för mig att gå på lån först och sedan komma tillbaka och ta chansen. Det är ett otroligt steg till A-laget och det är det svåraste steget.

– Det vore nog bäst att stanna här i England och spela i Championship som ändå är en av de tio bästa ligorna i Europa. Sen är det ju inte alla som tar en plats i Championship, det är en väldigt bra liga men det är ändå en del klubbar som är intresserade där. Och jag känner många spelare som är där som jag har mött i U21, så varför inte. Men jag är ganska öppen för allt. Holland till exempel, men då måste man ju flytta och lära sig ett nytt språk. Nä, det bästa vore nog att stanna i England och vara nära Arsenal.

I vilken position känner du att du kan konkurrera som mest i Arsenal?
– Ja, jag har ändå spelat som en av de defensiva under säsongen. Men nu senaste matcherna har det blivit mer som tia. Klart jag föredrar att spela som mer defensiv åtta. Jag tycker att jag är bättre i uppspelsfasen och att gå ned och hämta boll. Då får jag utnyttja det jag är bäst på än som tia. Men det är ju bara bra att kunna spela där och även som en av de defensiva. För att konkurrera på fler positioner och det gillar ju en tränare.

– Som innermittfältare är det jäkligt svårt att ta plats. Det är inte många som gör det. Man blir ofta utslängd på en kant eller så. Det är lättare om man är en tia och är en mer poängspelare. Men jag är inte så, jag är mer för att gå ned och hämta boll från backlinjen och sen styra lite nerifrån. Och där slåss man med Arteta och Rosicky och de har ju så mycket mer rutin.

Hur är det egentligen att träna med några av Europas bästa spelare?
– Det är ju ändå en jäkla skillnad mot match och träning. De här spelarna är ju ganska lalliga på träningarna. Det är inte så många som (Mesut) Özil och (Santi) Cazorla som går hundra på träningarna. Det är lite halvfart. Och vi ungdomsspelare känner ju att vi är bättre än dem på träningarna. 

– Om man ser på Özil till exempel, så tänker man ”wow, han har kört med Ronaldo” och han är värsta stjärnan, då lär man sig ingenting. Det är inte bra att tänka så och jag gör det inte längre. Jag har tagit bollen av honom och jag har dribblat av honom. Klart att han är Özil och en fantastisk spelare men han är inte mer än en människa.

– Man har ju tappat respekten lite och det är väl därför som jag känner att jag har blivit så mycket bättre på träningarna. Jag tunnlade till exempel Flamini på hans första träning när han kom tillbaka till klubben.

Kristoffer tillsammans med storstjärnan Mesut Özil på en A-lagsträning

Nicklas Bendtner då, hur är han på träningarna?
– Ah, haha, det är mycket lall där. Men jag tycker ändå att han var jävligt bra i början när han kom tillbaka. Han har ju ändå kvaliteter och han är bra, det kan man inte säga emot. Men han kanske inte jobbar allra hårdast utan gnäller oftast. Och han är ju sån som person. Haha, han kan komma till restaurangerna ibland utan skor och såna grejer.

Du och Wojciech Szczesny är ganska bra vänner har jag förstått. Hur är han?
– Ah, han är en sån som är väldigt skojig och så vid sidan av planen men under matcherna är han superseriös och en väldigt bra målvakt. Han är skön. Men det är många som är sköna. (Bacary) Sagna är jävligt skön också, han snackar hela tiden. Jack (Wilshere) hänger mycket i vårt omklädningsrum också. Det är ingen som är så big-time i A-laget. Jag snackade även med (Kim) Källström nu när han kom och han tyckte att alla spelare var väldigt lugna också. Han trodde inte att det skulle vara så.

Det börjar bli rätt mycket uppståndelse kring dig nu, både i England och i Sverige. Hur mycket tänker du på det?
– Alltså i början så läste jag allt. Sökte på mitt namn på twitter och läste vad det stod om mig. Efter en match så kunde jag känna att jag varit skitbra och så gick jag in och läste om mig och då kunde folk skriva att jag var bäst på planen men även att jag var kass. Och jag påverkades så mycket av sånt där, så jag kände att jag var tvungen att sluta läsa allt. För det är så det är det, alla kan inte gilla en. Men det är ändå kul att det skrivs mycket om en, man vet hur andra har flyttat ut och blivit bortglömda så det är ändå ett tecken på att det går bra för en.

Förutom viljan att komma upp och spela A-lagsfotboll så längtar Kristoffer även efter att få klättra i svenska landslaget. Och den senaste tiden är det många, inklusive han själv, som höjt rösten för en chans i U21-landslaget.

– Man känner ändå att de spelarna som är där har man mött ganska mycket och man är minst lika bra. Jag tränar ändå med A-laget och världsstjärnor. Det är inte många som kan toppa det. Sen är det ju självklart annorlunda att bara träna och på att spela matcher. Spelar man 25 matcher i allsvenskan så är det ju självklart bra. Men jag känner att hade jag varit kvar i Sverige så skulle jag också göra det. Det är svårt också för de svenska tränarna att hålla koll på en. Men samtidigt hur kan de inte hålla koll på en? De kan streama våra matcher och så.

Under 2014 har dock U21-förbundskaptenen Håkan Ericsson åkt över till England för att kolla in Arsenal-talangen. Vilket verkar varit en succé då Kristoffer blev uttagen till den senaste U21-landskampen i deras EM-kval. Som reserv fick han komma med till matchen mot Malta. Och i 2-1-segern fick 18-åringen även göra debut med inhopp i andra halvleken.

Hur känns det att dra på sig den där gula tröjan för landskamper?
– Jo, men det är klart att det är stort. Det är annorlunda mot första gången när jag sa att jag var så nervös. Nu har jag ändå gjort ganska många landskamper. Så det är fortfarande stort med nationalsången och landslagströjan. Man representerar sitt land och det är det ju många som drömmer om. Klart att det är stort. Samtidigt som man känner press för att man kommer från ett lag som Arsenal. Då vet man att många kollar på en.

Om du får hylla dig själv då, vad har du för styrkor?
– Det är väl mitt passningsspel. Min spelförståelse och sen min förstatouch. Det är det jag är bäst på för tillfället.

Och så svagheterna?
– Jag behöver bli starkare. Fysiken behöver förbättras och defensiven behöver förbättras lite. Sen kanske jag behöver göra fler poäng för att synas ännu mer. Även om jag har gjort en hel del assist den här säsongen, men jag har inte alls gjort lika många mål. Där måste jag upp en nivå.

Kristoffer kramas om av Tomas Rosicky och Olivier Giroud under en A-lagsmatch 

I mars 2014 är Kristoffer alltså inne på sitt tredje år med Arsenal. Efter flytten från IFK Norrköping 2011 har han gått från förvirrad U18-spelare till en stjärna i U21 och tre mål för A-laget. Nu återstår den tuffa biten. Som 18-åring är det dags att börja etablera sig. Juniortiden är över och det är dags att bygga en karriär nu.
Och Kristoffer kan knappt vänta.

– Jag har mål men de håller jag helst för mig själv. Jag vill inte berätta så mycket om dem för då kommer jag nog bara få tillbaka det som att jag snackar för mycket. Det är klart man måste ha mål för att annars kanske bara tiden går utan att något händer.

Hur långt kan du gå i din karriär, vad är känslan?
– Jag känner att jag kan gå hela vägen upp till den yttersta toppen. Och Arsenal säger att förbättrar jag det här och det där så kan jag nå toppen. Jag tror på mig själv och jag känner att de tror på mig och kan jag spela jämnt mot en toppspelare på träningen så kan jag nå långt. Jag är bara arton år och har hela karriären framför mig. Man vill bara att allt ska gå så snabbt. Man vill vara i A-laget nu och sedan vill man vara i landslaget nästa år.

– Men fotboll funkar inte så, det är så sjukt mycket konkurrens. Man kanske är i a-laget om två år och landslaget om fem år, det är så det funkar. Det gäller att vänta på sin chans och verkligen, verkligen ta den när den kommer. Det är så det funkar.

Är en lång, framgångsrik karriär med Arsenal det absoluta målet?
– Om de skulle ge mig ett A-lagskontrakt och speltid skulle jag vara där hela mitt liv, det kan jag lova. Det är klart att man känner så nu när man är 18 år. Sen vet man inte vad som händer.

– Det är nu karriären sätter sig för om man ska nå en skaplig nivå eller den absolut högsta nivån. När man är 22-23 det är det då man ska vara på toppen. Blir svårare sen när man blir 28-29. Men man kan inte göra mer än sitt bästa…

Säsongen är inne i sitt avgörande i Premier League och våren kan bli riktigt härlig för Arsenal om allt vill sig väl. Sedan väntar ännu en sommar i Norrköping. Och efter det blir det nog med största sannolikhet en utlåning för Kristoffer.
Och då kan verkligen allt ta fart.

– Det är nu man känner att det ska kicka igång ordentligt. När man är 19 så känner man sig inte så ung längre. Det är nu allt ska starta.

+++++

Läs tidigare spelarporträtt här:

Simon Tibbling – en av världens bästa
Robin Quaison rules ok
Mattin Najafi – Sveriges senaste Italienexport
Muamer Tankovic – den tickande bomben
Zia Sakirovski – Malmös nästa Ztjärna
Niclas Eliasson – sambasvensken dansar mot Europa
Christian Rubio Sivodedov – Stockholms hetaste 15-åring
Sixten Mohlin – Sveriges nästa stormålvakt