Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Spelarporträtt: Christian Rubio Sivodedov – Stockholms hetaste 15-åring

Hjorthagens IP, Stockholm. En tisdagskväll. Djurgårdens U21-lag har just förlorat seriefinalen mot giftiga Elfsborg med 0-2. Inför ögonen på nye tränaren Per-Mathias Högmo.
Långt efter slutsignalen lämnar planens yngste spelare omklädningsrummet. Besvikelsen syns tydligt i ansiktet – trots ännu en startplats för ett av de bästa U21-lagen i landet.

Men det är inte 0-2-förlusten som verkar tynga ned den centrale playmakern. Utan det är hans egen insats under sina 85 minuters speltid som bekymrar.
Inte för att han var dålig – inte alls. Men tonåringen vet att han kan så mycket bättre. Han vet att potentialen är så mycket högre än en U21-match på konstgräs en bra bit utanför Stockholms kärna. Och det vill han visa varje match.

Han vet det genom samtalet från Newcastles chefsscout, provspelet med Manchester City, landslagsuttagningen samt hyllningen från Magnus Pehrsson efter genombrottet i början av året.

– Jag har nog aldrig haft större motivation än vad jag har nu. Ju närmare man kommer ju större motivation får man. Och varje träning och varje match är ett steg närmare dit jag vill.

Målsättningen är allsvenskan 2015. 2013 har 15-årige Christian Rubio Sivodedov inte långt kvar.
Mycket har hänt på bara nio år…

Christian, inringad, med sitt första lag. Uppe till höger står storebror Ernesto.  Foto: Privat

2004 ledde tränaren Ernesto Rubio Sivodedov Djurgårdens P97:or. Men han var inte den ende med det rysk-kubanska efternamnet. Lillebror Christian gjorde nämligen sin första säsong som fotbollsspelare. Sex år gammal tog han sina första stapplande steg.
Då var det skönt att ha storebror nära.

– Ja, absolut. Han var min första tränare och även min personliga tränare. Han ger mig tips och råd hela tiden. Han känner mig bäst av alla, säger Christian Rubio Sivodedov till SportExpressen.se.

– Det har varit fantastiskt att ha honom. Jag kan inte tänka mig något annat. Han har hela tiden varit där som stöd.

De första två-tre åren var det breddlag som gällde för Christian. Men snabbt insåg Djurgården hans talang och placerade honom i en utvecklingsgrupp. Under tränarspecialisten Martin Boman drillades de bästa 97:orna inför framtiden. Och Boman kom att spela en mycket viktig roll för Christians fotbollstekniska grund.

– Man fortsatte spela i sina breddlag men sedan samlades man även i den här utvecklingsgruppen med Martin. Och så tränade vi och ställde upp i turneringar.

– Då var det seriöst. Det var mycket fokus, ja, det är därifrån jag har fått det att jag blivit så bra med bollen. Det har jag mycket att tacka Martin för. Vi körde mycket isolerad teknik. Allt från att flytta boll till passningsteknik, allt med boll. Därför blev vi alla i laget väldigt skickliga med boll. Ja, det var så allt började.

Hur bra var du som liten?
– Jag har väl alltid förstått att jag varit bra. Sedan var det väl när jag var yngre, att det var en som bäst. Det var aldrig jag. Och nu spelar han även med mig i 97-landslaget. Och en tredje kille som även var med i det här utvecklingslaget. Vi tre spelar fortfarande ihop, fast i landslaget nu. Vi har spelat ihop sedan vi var sju år gamla. Det kan jag tycka är rätt coolt och det visar hur bra Martin Boman var. Vi var bäst i Sverige.

De andra två talangerna är Brommapojkarnas Love Reuterswärd och Daniel Stensson. Båda två lämnade Djurgården medan Christian blev kvar – och blev bäst.

– Det blev mer och mer seriöst runt tioårsåldern. Det var ju alltid seriöst med det här laget. Sedan med åldern, ah, efter ett tag så bytte Love till BP. Och då klev jag fram och blev bäst i laget. Jag var back när jag var liten, men ändå bäst.

– Men det har inte alltid varit lätt. Övergången från sjumanna till elvamanna var liksom så att jag spelade back och det ville jag inte göra. Och det visade sig även snabbt vara fel, jag skulle vara mittfältare. Men sedan blev det bättre.

Vad var det som inte stämde i övergången?
– Nä, men det var väl att jag inte hängde med fysiskt. Jag var liten, lite långsam. Och mittback var ju inte optimalt då. Men jag växte och blev snabbare samtidigt som de flyttade upp mig på mittfältet. Så då blev det bra igen. Alltså det var ju bara några matcher det handlade om som mittback för att alla märkte direkt ”Nej, han är mittfältare”.

Positionsbytet från mittback till mittfältare satte rejäl fart på Christians karriär. Han hade hittat rätt och med tryggheten i kroppen tog tonåringen för sig ännu mer. Åren som följde kände han på spel med de ett år äldre 96:orna. Bara under turneringar då. I seriespelet fortsatte Christian tillhöra sina jämnåriga 97:or.
Ja, fram till förra sommaren i alla fall.

– Efter halva säsongen blev jag uppflyttad att spela andra halvan med U17. Och sen var det meningen att jag skulle börja med U17. Men efter bara några veckor med internmatcher så gick det väldigt bra.

Christian var bara 14 när han flyttades upp till U17, när han sedan fyllde 15 i november kallade större uppgifter på honom. Det blev bara en höstsäsong med U17. Succén var total. Och nu väntade istället U19.

– Jag var även fast besluten att gå upp till U19. Jag ville det. För att de bästa i U17 gick ju upp och jag kände att jag också hade en högre nivå. Jag höll för U19. Så då fick jag spela en match med U19 och efter det har jag bara tränat och spelat med dem. Det bara blev så.

– Visst var det skillnad i tempo och fysik. Men det var ändå så att för mig gick det väldigt bra och jag visste att jag var redo. Så jag bara körde. Och det gick väldigt bra. Man blir van så himla snabbt.

Inför 2013 hade då alltså Christian skuttat upp till både U17 och sedan U19 inom loppet av några månader. Men det räckte inte bara där. Nej, det skulle komma en träningsmatch som skulle innebära ännu ett lyft.

Djurgårdens A-lag skulle möta Örebros A-lag på försäsongen. Och då Örebro skickade sitt A-lag rakt av valde Dif att ställa upp med sitt U21-lag tillsammans med flera lovande talanger. Det var dags att lyfta fram de som förtjänade.
En av dem som Djurgården ville testa var just 15-årige Christan Rubio Sivodedov.

Och i den framgångsvågen som han var inne i var den här matchen bara ännu en möjlighet till att fortsätta bevisa. Djurgården förlorade med 0-2 men Christian var ändå bäst på planen. Som släpande anfallare bakom argentinska nyförvärvet Luis Solignac stod han för all kreativitet framåt. Managern Magnus Pehrsson öste beröm över Christian efter matchen och sportjournalister runt om i Sverige vaknade till liv.
Vad var det Dif hade på gång här?

– Det gick det väldigt bra. Sedan dess har jag kört vidare med U21 varje vecka men jag tillhör egentligen U19. U21 har ingen egen träningsgrupp men till matcherna är det A-lagsspelarna och de bästa från U19 och då har jag varit med hela tiden. Det känns bra.

Träningsmatchen mot Örebro i början av januari. Sedan dess är han bofast i U21. Foto: Privat

Hur känns det att varje vecka spela med A-lagsspelare?
– Det känns bra. Och man märker att steget inte alls är så långt. Man blir mer och mer bekväm i situationen också. Sedan vet jag att steget inte är så långt och man får bara jobba ännu mer. Jag har ju mål och ambitioner förstås.

Vilka är de då?
– Nä, men på kort sikt är det väl kanske att jag ska debutera i A-laget innan jag fyllt 18 och även bli ordinarie det året. Men eftersom steget inte är så långt nu så ser jag ju varje träning och varje match som ett steg närmare A-laget. Jag kan ju påverka varje sak jag gör.

Tänker du mycket på det under matcherna?
– Ja, det är så man måste tänka. I varje träningsmoment och i varje match. Även om man spelar en U19-match mot ett sämre gäng så vet man aldrig vem som kollar. Och man måste ge allt i varje chans för det tar en närmare.

– Och där finns ju Simon Tibbling som en förebild och som visar att man kan ta chansen om man får den. Han var sjutton och spelade halva säsongen med U21 och sedan halva säsongen med A-laget och efter det blev han ordinarie innan han fyllde 18.

Mycket har dock hänt i Djurgårdens A-lag senaste halvåret och efter den där träningsmatchen mot Örebro där Magnus Pehrsson lovordade Christian. Pehrsson och är nu borta och in har istället norrmannen Per-Mathias Högmo tagit över som A-lagstränare. Hur det kommer att påverka Christian är ännu inte säkert men klart är att Högmo redan har fått en första inblick i 15-åringens talang.

– Jo, men han har koll. Han kollar på U21 på plats när det är hemmamatcher och han får även videor. Jag vet att det är väldigt bra kommunikation mellan honom och vår U19-tränare samt även den assisterande A-lagstränaren som har hand om U21. Så han har nog full koll.

Det stämmer ju. Det är bara Högmo som är ny medan tränarstaben runtomkring fortfarande är densamma – och det är även de som har bäst koll på Christians utveckling. De har även meddelat Högmo och nye sportchefen Anders Grönhagen om vilken kronjuvel som bara ligger och glänser – redo att plockas upp från ungdomsledet.

– Jag vet att båda har koll på mig. De är ju så när de kommer som nya då vill de kika i ungdomsleden och jag har även fått det sagt till mig att de har koll på mig. Och det är kul.

Hur känner du att Djurgården är på att släppa fram egna talanger?
– Jag tycker att de har blivit bra. (Simon) Tibbling, Emil Bergström, ”Sparris” (Philip Sparrdal Mantilla och Tim (Söderström) kör ju med A-laget nu. Det är ändå kul att så många har fått chansen. Nu är ju inte han egen produkt men Daniel Amartey har fått komma fram också. Jag tror, och vet verkligen, att de släpper fram om man förtjänar det och är tillräckligt bra. Är man tillräckligt bra ska man spela. Där är Djurgården väldig humana.

Christian, djurgårdare sedan barnsben, under en match mot värsta rivalen AIK. Foto: Privat

Vid sidan om Djurgården är Christian även på god väg uppåt inom landslagssammanhang. Ända sedan elitlägret i Halmstad har han varit bofast i landslaget för 97:orna. Förra året i P15 och i år är det P16 som gäller. Det har mest varit träningsmatcher för det unga landslaget men i maj åkte grabbarna till Lettlands huvudstad Riga för första turneringen. Visserligen en träningsturnering, men ändå.

– Lettland, Estland och Finland var med. Och då vann vi alla matcher. Vi var ganska överlägsna, de var inte så bra. Nu blir det nästa läger i augusti och jag känner mig rätt trygg på min plats i landslaget. Jag har en startplats där.

I landslagstruppen har Christian redan nämnda kompisduon från Brommapojkarna Daniel Stensson och Love Reuterswärd men även de mer namnkunniga profilerna Erik Andersson i Landskrona Bois, Jordan Larsson från Högaborg och så även Gefles Tshutshu Tshakasua Wa Tshakasua.

– Jag tycker att vi är rätt bra. Vi har bara förlorat en match hittills – mot Norge. Men vi har väl inte stött på något riktigt bra motstånd än. Vi har ju varit bättre än alla lag vi mött i alla fall.

Nästa landslagssamling är som sagt i augusti när prestigeturneringen Nordisk pojk väntar. Därefter stundar första steget i EM-kvalet i oktober. Det EM-kval som de ett år äldre 96:orna bemästrade så väl och blev historiska genom att ta sig till EM-slutspelet denna sommar. Nu ska 97:orna lyckas med samma bedrift.

– Ja, det är ju bara kul och inspirerande. Jag satt och kollade på dem varje match på tv. De har visat att det går att komma så långt och de spelar ju VM snart.


Christians första landslagsmål: ”Jag fick riktigt dåligt samvete”. Se varför vid 2.13.

Christian Rubio Sivodedov har inte bara charmat Sverige med sin unika talang. Nej, om en svensk tonåring slår igenom så hårt går det aldrig att fortsätta under radarn på de europeiska toppklubbarna och dess scoutnätverk. För Christian började allt redan när han var tretton. 

– Vi åkte på turnering i Karlstad en sommar. Djurgården och alla bästa 97-lag var där. Sedan fick man även höra att det var en scout från Newcastle på plats. Och det var egentligen inget som jag alls tänkte på. Jag trodde heller inte att det var sant, jag råkade bara höra det.

– Första matchen gick det väldigt bra, jag gjorde mål och assist. Sedan gick det bra hela turneringen. Och efter sista matchen stod jag med min tränare, då sa han: ”du kan förvänta dig ett samtal när du kommer hem”. Jag trodde att det bara var på skoj. Sedan fick jag höra att chefsscouten hade tagit kontakt med Djurgården.

Newcastle-scouten i Karlstad hade fått upp ögonen för tre svenska talanger. Erik Andersson, Landskrona Bois, Måns Herrmann, Helsingborg, och Christian. Så tillsammans med en representant för Djurgården åkte 13-åringen över till England för sin första provträning utomlands.

– Det var väldigt inspirerande och coolt med allt vad det var. Det var fantastiskt. Samtidigt som det var kul att de tyckte att jag var duktig och så. Men när man var där blev man även ännu mer säker på att ”okej, det är hit jag vill”. Man blir så blown-away av deras struktur, deras ledare och alla runt klubben. Och anläggningen liksom, det var 10-15 perfekta gräsplaner bara för deras ungdomssektion.

Christian tränade med Newcastles U16 och U18 och gjorde ett så gott intryck att han fick komma tillbaka ett år senare för att visa upp sig igen. Nästa resa som 14-åring fick han även pröva på spel med reserverna och bjöds dessutom på en helt annan upplevelse.

– Vi fick se Sunderland-Newcastle, jag och brorsan, derby liksom. Jag fick även träffa tränaren Alan Pardew en halvtimme innan matchen, den viktigaste matchen på säsongen. Så det var väldigt coolt.

– Och Pardew hade även frågat mig vem som var min favoritspelare i Newcastle. Då sa jag ”Cabaye”, för att jag gillade honom mest. Efter matchen fick jag då gå ned i omklädningsrummet och träffa honom och jag fick även en signerad tröja av honom. Men de höll på och duschade. Så det var väl inte så mycket man kunde säga när de var nakna och så. Men det var väldigt kul och jag har tröjan på mitt rum nu. Det var kul att såna spelare var intresserade också.
Newcastle uppskattade ännu en gång Christians spelstil och vill göra affär direkt.

– Ungdomsakademins huvudansvarige sa att de skulle vilja skriva kontrakt med mig direkt. Han sa typ ”no pressure, men vi vill ha dig”. Sedan skulle jag åka dit en tredje gång med brorsan en månad senare. Men då kunde jag inte för att jag hade seriepremiär.

– Sedan pratade han med min brorsa och de var fortfarande intresserade men osäkra på om jag var helt hundra på att flytta. Men sedan skulle de satsa på inhemska spelare istället och fick ändå inte värva mig förrän jag var sexton år. Och det blev även annorlunda när jag kort efter fick kontrakt med Djurgården. Så det blev inget av det.

Hur kände du då, ville du gå till Newcastle?
– Nä, jag ville vara kvar i Sverige då. Jag kunde inte sticka och jag visste heller inte hur det skulle bli med Djurgården när jag fyllde 16, som jag gör nu i november. Och som det är nu är jag väldigt nöjd med att vara kvar här, att få spela högt upp och ha en förening som tror på mig. Det känns väldigt bra.

Christian med Newcastle-tröjan på under vistelsen i den anrika klubben i England. Foto: Privat

Men Christian åkte ändå tillbaka till England ytterligare en gång ett år senare. Fast för en helt annan anledning. Djurgården hade just inlett samarbete med engelska ligamästaren Manchester City och i början av 2013 ville stockholmsklubben visa upp sin fina ungdomsverksamhet genom att skicka de två främsta till England.
Christian flög över tillsammans med ett år äldre Marijan Cosic för att träna med Citys ungdomslag.

– Det var ju kul att få vara en av dem som Djurgården trodde mest på och ville skicka iväg för att visa upp. Vi åkte dit med en kille från Djurgården. Och det gick ju väldigt bra där också. Och de sa även att de ville att vi skulle komma tillbaka till dem och träna igen. Men där är det Djurgården som bestämmer om de vill skicka oss igen. Så den grejen var ju lite speciell.

Hur stor skillnad var det på Newcastle och Manchester City?
– För mig personligen var det en stor skillnad på Newcastle och City. På det sättet att Newcastle handplockade mig och det med City var en helt annan sak. Det är ju klart att City var lika mäktigt som Newcastle med faciliteterna och så men det var ändå inte samma sak. Men självklart tyckte jag att allt bara var kul.

Att det var just Manchester City var ju även lite speciellt för Christian som vuxit upp med rivalen Manchester United som den stora favoritklubben och där Wayne Rooney är den absoluta favoritspelaren.

– Haha ja, det var ju inte direkt så att man tänkte på det så mycket. Men sedan fick man ju träffa alla spelarna. Vi snackade ju med Dzeko, Silva och vi åt ju med alla dem. Så det var inte direkt så att man tänkte att man höll på United direkt. Man tänkte bara på att man älskar fotboll och hur sjukt allt var.

– Till exempel som att ”Marre” (Cosic) är från Kroatien och då hade Dzeko bara gått fram och pratat med honom på bosniska. Som att det inte var någonting alls, det var riktigt coolt.

Men det blev heller ingen flytt till City för Christian som på nytt satte Djurgården framför en utlandsflytt. Ett halvår senare har heller inte det europeiska intresset avtagit, snarare tvärtom. Fler klubbar har blivit intresserade. Men det är inget som Christian vill tänka på. Det finns det andra personer runtomkring honom som fokuserar på.

Storebror Ernesto tillsammans med rådgivaren Rami Dawod tar hand om intresset och förfrågningarna utifrån för att skärma av Christian så att han får fokusera på fotbollen.

– Jag vill helst inte veta sånt. De runtom mig berättar det som jag behöver veta. Och är det något som jag inte behöver veta så får jag inte höra det. Det enda jag tänker på är att spela fotboll. Jag är fortfarande 15 och går i skolan. Djurgården är det jag har i mitt huvud.

Christian, till vänster, tillsammans med Marijan Cosic under besöket hos City. Foto: Privat

Okej, om du får hylla dig själv lite då?
Ja, jag är väl bäst på min bollbehandling. Allt med boll som jag tränade när jag var liten med Boman har jag blivit väldigt bra på. Bollbehandling, passningsspelet men samtidigt är det något som jag inte skulle använda om jag inte också hade haft en bra speluppfattning. Det har jag utvecklat bra. Sedan tycker jag även att jag har ett bra skott.

Och vad känner du att du behöver förbättra?
– Jag behöver bli bättre med vänsterfoten, sedan finns det även småsaker som press i försvarsspelet och djupledslöpningar och allt sånt där. Men det är ju att klart man kan träna och bli bättre på allting.

Hur är det med snabbheten då?
– Nja, jag skulle inte säga att jag är snabb men jag är heller inte långsam. Jag kan säga så att med min spelförståelse så får jag en fördel i tempoväxlingsmomenten. Där har jag en explosivitet och en tempoväxling som är bra. Men jag är ingen Bolt direkt.

Positionsmässigt så ser Christian fortfarande sig bäst som innermittfältare, playmakern. Även om han känner sig mest som en ”tia”, den offensive mittfältaren precis bakom anfallet, så trivs han även i rollen som lite mer defensiv mittfältare där han kan hämta boll tidigt.

– Men samtidigt om Per-Mathias (Högmo) säger att jag ska spela vänsterytter i A-laget då skulle jag ju inte säga nej. Men jag tror att det är väldigt tydligt var jag ska spela.

Och för Christian själv är det även väldigt tydligt i vilken klubb han vill spela just nu. Hela karriären har hittills bara handlat om Djurgården och så vill han även fortsätta ett tag till.

– Ja, målet är ju att gå via Djurgårdens A-lag. Jag vill ju slå mig in där och spela och sedan gå vidare. Sedan som alla unga fotbollsspelare så vill man ju nå högre och slå sig in internationellt. Och det vill ju jag också, genom Djurgårdens A-lag vill jag ta mig ut.

Med en mamma från Ryssland och en pappa från Kuba gäller ändå bara Sverige. Foto: Privat

Hur är det att komma fram i en stor stockholmsklubb, känner du en press på att lyckas?
– Nä, när det kommer till press så kommer det mesta från mig. Jag lägger störst press på mig själv – att jag vill bli bäst och uppnå saker på varje träning. Och på så sätt pushar jag mig själv. Så jag blir inte så påverkad av press utifrån.

Hur hård press sätter du på dig själv?
– Inte så hård så att det är skadligt. Jag har så många bra människor runt omkring mig som jag kan prata med. Men jag har krav på mig själv för att jag vet vad jag kan. Men inget omänskligt.

Har du stannat upp tänkt på hur snabbt det här går?
– Jovisst, det är inget jag direkt får påminna mig själv om och det är viktigt för mig att vara ödmjuk och inte flyga iväg. Som sagt, jag fyller ju bara 16 i november.

Hur långt kan du gå då?
– Ja, vad ska man säga. Hur långt som helst. Jag är villig att satsa allt som går. Fotboll har varit allt för mig sedan jag var sex år gammal och framförallt när jag blev 11-12. Jag är villig att träna och göra allt för att bli så bra jag kan bli. Sedan har jag ju drömmar som alla andra också.

Och vilka är de?
– Ja, att spela utomlands i min favoritklubb United och även att spela i A-landslaget så klart.

Även om Christian vill skynda långsamt har han satt upp ett tydligt kortsiktigt mål för sin satsning i Djurgården. 2015 ska han spela i allsvenskan och innan han fyllt 18 så ska han vara ordinarie.

– Jag har nog aldrig haft större motivation än vad jag har nu. Ju närmare man kommer ju större motivation får man. Och varje träning och varje match är ett steg närmare dit jag vill.

Ja, det kan man lugnt säga, för efter bara ett halvår i U19 och U21 kom i onsdags nästa steg i karriären.
Då tränade Christian Rubio Sivodedov med A-laget för första gången. Och han har inte ens börjat gymnasiet än.

+++++

Tidigare spelarporträtt:
Niclas Eliasson – sambasvensken dansar mot Europa
Zia Sakirovski – Malmös nästa Ztjärna
Muamer Tankovic – den tickande bomben
Mattin Najafi – Sveriges senaste Italienexport
Robin Quaison rules ok
Simon Tibbling – en av världens bästa