Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Spelarporträtt: Zia Sakirovski – Malmös nästa Ztjärna

Ni vet hur det brukar vara med fotbollsspelare som lyckas. Man har något visst speciellt under barndomen när allt fortfarande bara är lek och skoj. Sedan kommer tonåren och mycket händer i kroppen under utvecklingen. Färdigheterna slipas ytterligare och den rejäla satsningen börjar. Sedan får man äntligen kvittot på allt hårt slit genom att nå den framgång som man så väl förtjänar.

16-årige Zia Sakirovski är mitt i den utvecklingen.

Bakom ligger de lekfulla åren. Framför ligger drömmarna om proffsliv, VM och att vinna guldbollen, Ballon d’Or. Men just nu handlar verkligheten bara om två saker. Att växa och att bli uppflyttad till U19-laget.

År 2 f.Zl, alltså 1997, fick Malmöparet Sakirovski från Albanien sin första son. Efter fem döttrar kom till slut lille Zia. Fem år senare, år 3 e.Zl, kom Zia för första gången i kontakt med sin dröm här i livet.

– Malmö FF hade någon fotbollsskola på sommaren som man kunde anmäla sig till. Så mamma anmälde mig till det när jag var fem år gammal. Hon tänkte att jag skulle ha någonting att göra på fritiden, säger Zia Sakirovski.

– Jag kommer ihåg att min högra arm var bruten. Så jag var rädd för att jag inte skulle få träna med det. Därför var jag var tvungen att gömma armen under tröjan. Men annars var det en helt okej start. De gillade mig.

Ingen märkte den gömda, brutna armen och Zia blev en del av MFF:s ungdomssektion. En satsning som numera är en förebild inom svensk ungdomsutveckling.

Zias, som även kallas Ziush, inledande år som MFF-spelare handlade mycket om hans storlek och hur han fick utveckla andra spetsegenskaper. Något som många kortväxta ungdomar kan likna sig vid.

– Jag var inte direkt den största i laget, jag var ganska liten i den åldern. Så jag kände en stor skillnad. Men det som hjälpte mig var min spelförståelse och min snabbhet.

När började du märka att du var bra och att du skulle satsa på fotbollen?
– Det var vid 10-11-årsåldern. Då började jag växa storleksmässigt också. Då kände jag ”wow, det var enkelt det här, det ser bra ut”.

Sedan var det på den vägen. Anfallaren Zia Sakirovski spelade med sitt 97-lag och öste in mål säsong efter säsong. Men steget till att börja spela med äldre kom så sent som inför förra säsongen när det äldre U17-laget kallade på 15-åringen.

Och det var en omställning för Zia.

– Ja, att komma från min egen ålder, där var jag rätt överlägsen och sen komma upp till de äldre grabbarna. De var snabbare, starkare och allt och man hade inte så mycket tid på sig med bollen.

Men mer om det senare. Under alla barndomsåren på gräsplanen hanns det även med gott om fotboll vid sidan om.

– Mitt fotbollsintresse är jättestort. Varje dag, allt är fotboll för mig. Fifa, fotboll på kvällarna, ute på gården, verkligen allt. Jag kollar på fotboll hela tiden. Så fort det är fotboll så stannar jag inne, låser rummet och slår på tv:n direkt.

Vilka är favoritspelarna då?
– Det är Zlatan. Bara han, ingen annan.

Haha såklart, när fick du upp ögonen för honom?
– Det var hans andra år i Ajax. Det var då jag började förstå fotboll.

Efter den dagen följde Zia allt kring cirkus Zlatan och via Juventus, Inter, Barcelona, Milan och PSG har Zia fått byta favoritlag många gånger. För egen del är det väldigt lätt för en förortsgrabb från Malmö att direkt förknippas med Herr Ibrahimovic och Zia med det karaktäristiska Z:t i början av sitt namn har han fått höra mycket.

– Ja, det är många som har sagt ”åh vilken Zlatan-supporter du är”. Sedan brukar även folk i mitt område säga att jag är den nya Zlatan och så.

– Om man kollar på spelstil så ser vi väldigt olika ut. Han är ju mycket större än mig. Men han och min spelstil påminner ändå lite av varandra. Hur han ser hela spelet och så. Och gör grejer utanför ramarna.

Har det varit jobbigt att bli jämförd med Zlatan?
– Ja, ibland kan det bli det. Visst, det är ju ändå stort att bli jämförd med Zlatan men ibland, ja, det är lite jobbigt ibland.

Finns det fler spelare som du försöker lära dig av?
– Ja, jag gillar ju Ronaldinho och även Ronaldo, den tjocke. Sedan även vad Messi gör med bollen, det är helt otroligt.

– Alltså det är inte så att om jag ser en fint så tänker jag ”wow, nu ska jag träna på den”. Jag kollar mycket hur de tänker, om de slår rätt eller fel passningar, sedan tar man ju efter litegrann av allt, det är ju klart.

Vad motiverar dig med fotbollen?
– Nu när jag väl har startat detta och folk börjar känna till mitt namn så är det vissa som säger att jag inte kommer att lyckas. Och jag vill kunna bevisa för dem att de har fel. Att det går att bli bäst. Sedan så är det jäkligt roligt att spela fotboll också.

Lagbilden för U17 där Zia ringas av den den röda cirkeln. Foto: Malmö FF

2012, 13 e.Zl, flyttades 15-årige Zia upp till Malmö FF:s U17-lag. Som 97:a skulle han spela med klubbens 95-96:or. För första gången skulle Zia ingå i en äldre trupp och förutom åldersskillnad var det även en hård konkurrens på anfallet.

– Vi var fem anfallare i truppen då. Och de andra var ju 95-96:or, så det var ganska tufft att ta en plats. Men det gick bra ändå. När jag väl fick spela så gjorde jag mina mål och ja, jag kom snabbt in i startelvan. Därefter var det bara att pumpa på.

Denna säsong hade Zia ett självförtroende som aldrig förr. Något som även skulle visa sig i målproduktionen när allt skulle summeras framåt vintern. Zia visste vad han var kapabel till och att det stora genombrottet bara låg runt hörnet. Hur kom det sig då? Jo, det var två storklubbar som såg till det.

– Jag provtränade med Manchester City och sedan Ajax två gånger om.

Berätta.
– Jag var i City när jag var 14 år, i slutet på året där, då åkte jag dit. De bjöd in mig för nio dagar. Jag hade just haft match dagen innan, MM – Malmö Mästerskap, och avgjort med tre mål. Sista målet var en volley i nättaket. Så fick jag en liten sträckning på baksidan av vänstern. Men jag sa inget, för att jag inte trodde att det skulle vara ett problem. Så åkte vi dit och redan första dagen var det träning. Sedan var det träning igen dagen efter. Och då kändes det som att det sprack där bak. Då fick jag massage och behandling varje dag. Sedan sista två dagarna kom jag in i lättare träning och sista dagen så spelade jag en halvlek mot Blackburn. Och fick göra en assist. Så det blev bra till slut.

Zia under träningsmatchen med City. ”Var vänsterytter och fick elvan”. Foto. Privat

Vad fick du höra från City?
– Ja, det var ju mycket då att jag fortfarande var liten jämfört med andra. Så de sa att jag var en bra fotbollsspelare och så men att jag måste bygga upp mig. De sa att de kommer att komma och kolla på mig flera gånger och att vi skulle ha bra kontakt med varandra.

Hur mäktigt var det att vara hos Manchester City?
– Ouff, ah det var helt sjukt. Vilken klubb det var, de hade verkligen allt. Allt. Vad man än ville ha så hade de det. Vi åkte även till A-lagets träningsanläggning, Carrington. Jag fick se deras omklädningsrum och allt de hade där, deras fysställe och så.

Fick du träffa John Guidetti då eller?
– Nä, han var inte där. Men jag fick träffa många andra, (Sergio) Agüero, (Robert) Mancini, (Vincent) Kompany, (Nigel) de Jong. Aguero var riktigt tungt faktiskt. Sedan såg jag en match också. De mötte Wolves och vann. Det var mäktigt.

Zia tillsammans med Citystjärnan Sergio Agüero. Foto: Privat

Zia bredvid Citytränaren Robert Mancini. Foto: Privat

Sedan var det Ajax.
– Ja, det var när jag var femton. Då åkte vi dit efter att det hade varit mycket snack. De ville egentligen bjuda in mig fem-sex månader innan. Och när vi väl kom dit så var det träning och så. Men det var ingen match när jag var där. Så det var det som var nackdelen, att man inte fick visa upp sig på någon match.

– Men provträningen gick bra. Tränaren sa att allt hade gått bra och att de var imponerade och att de skulle prata igenom det. Sedan kom jag dit andra gången i februari nu. Och då sa att det skulle vara en match dagen innan vi skulle åka. Så jag var helt förberedd på den matchen. Att nu ska jag visa upp mig. Sedan när vi kom dit så hade allt blivit inställt. Ingen match och såna grejer så det var ju synd igen. Men annars gick det bra på träningarna och jag gjorde några mål. 

Zia i fullt Ajax-träningsställ under provträningen. Foto: Privat

Vilken klubb fick du bäst intryck av?
– Alltså Ajax var inte så mycket mindre ”wow” än City. Utan akademin var ungefär samma och de hade också allt. Och jag tyckte att Holland passade mig mycket bättre. I England var det mer fysiskt, stora, starka, krig – bam! Jag är inte sån och det var inte så i Holland.

Första kontakten med proffslivet och ett första kvitto på talangen. Europa var nära för Zia. Väl i Sverige fortsatte målen ösa in och säsongen 2012 blev ett rejält genombrott i MFF:s ungdomssektion. U17-laget vann SM-slutspelet för pojkallsvenskan och Zia vann skytteligan. Första året med två år äldre. Efter säsongen ärades Zia även av klubbens vandringspris till den mest lovande 15-åringen i föreningen.

Ett pris som bland annat Alexander Nilsson, utlånad till Landskrona BoIS, Dino Islamovic, Fulham, och Muamet Asanovski, Ängelholm, tidigare fått.

– Det betyder mycket faktiskt. Att få ta emot det priset, ah, det var riktigt stort.

Känner du en stor press efter det här priset, att folk förväntar sig att du ska bli något?
Nja, alltså jag gillar när folk lägger mycket press på mig. ”Han ska avgöra det här och så”, jag gillar sånt. Det ska vara press. Jag känner aldrig sånt att ”nu har jag press, nu kan jag göra bort mig”.

Vad säger polarna då? ”Ååh här kommer MFF:s bästa femtonåring” eller?
– Ja, det är många, ute på mitt område, som säger ”Uh, där är han som var i City och Ajax” och bla bla, det är mycket sånt. Men det är ändå stort att som femton-sextonåring få höra såna grejer.

Har du fått en massa yngre fans nu eller?
– Mm, faktiskt. Om jag går förbi så kan det vara någon som säger ”ah, du är så bra”, så är det klart att man spelar lite fotboll med honom. Man ska vara snäll mot dem små.

Zia med priset ”Folksams vandringspris för lovande 15-åring”. Foto: Privat

Efter förra årets succé i U17 är nu årets mål U19 för Zia. Sedan är stegen till Malmö FF:s A-lag inte allt långt borta.

– Jag vill komma till U19 den här säsongen. Sedan finns det även U21 men det är tufft med U21 för att där spelar ju A-lagsspelarna också. Men jag siktar på att ta en startplats i U19 till slutet av säsongen ändå.

Hur nära är du U19?
– Ja, i U19 är ju alla 95-96:or som jag spelade med förra året hela säsongen. Så jag känner alla och har spelat mycket med dem, så det hade inte varit något problem. Och tränaren är även den jag hade i U17 förra året. Så de har hela tiden sagt att jag ska komma upp permanent och spela med dem. Och jag har nu bara väntat och gjort de rätta sakerna på träningarna. Jag har presterat och väntar bara på att komma upp närsomhelst. Så det är många som har snackat om det faktiskt.

– Det är bara en tidsfråga när det händer. Jag känner att jag klarar av den nivån.

Tränaren i U19 är MFF-ikonen Tore Cervin. Tore spelade i Malmö 1972-1980 och var även med om den historiska Europacupfinalen 1979 mot Nottingham.

– Tore har hjälpt mig med allt, både med fotbollen och han fanns där för mig även om det var något i skolan. Han hjälpte mig när jag hade en liten formsvacka i U17 och sa alltid bra saker i träning och på matcher.

Hur ser du på chanserna att lyckas i Malmö FF, de släpper ju ändå fram många talanger?

– Ja, faktiskt. De har ju skrivit på med fem lärlingar i år. Och det är många från U19 som spelar med U21-laget. Så det är ju jättebra, de släpper fram många unga.

Zia, med handen över Ä:et, firar SM-guldet i pojkallsvenskan med U17. Foto: Privat

Zia står inför ett viktigt skede i sin karriär. 16 år gammal har det blivit hög tid att bestämma sig för framtiden. Det beslutet som färgat flera svenska talangers karriärer innan. Stanna i Sverige och etablera sig eller ta chansen och gå utomlands tidigt. För att buden finns om man säger så.

– Ja, det är många som jagar mig. Jag valde att träna med City och Ajax för att de klubbarna är verkligen wow. Jag kände bara att detta ville jag pröva. Men det finns många fler klubbar också.

Så, vill du iväg utomlands tidigt eller vill du gå upp i A-laget i MFF som släpper fram spelare tidigt?
– Det som jag har tänkt är att jag går ingenstans nu. Det har varit många kontraktserbjudanden som jag fått hittills och jag har kunnat gå men jag har valt att säga nej för att jag stanna här och slå mig in i A-laget. Göra en säsong där och kanske sen gå vidare.

Du berättade att du gillat Ajax och den holländska fotbollen bäst. Känns Holland som det rätta första steget?
– Ja, nästa steg borde vara Holland för mig. Om du väl ska utomlands, och du kollar på mig, då är det Holland som gäller. Där det är bra anfallsspel och många mål, perfekt för en anfallare som mig.

– Gå till en klubb där, göra två säsonger kanske och sedan gå vidare till en större klubb och liga om möjligheterna finns.

Vilken liga hade passat dig bäst i framtiden?
– Spanien eller Italien. De är dem. England blir svårt, men kanske när jag är äldre och större.

Vilken är favoritklubben där?

– Det är Real Madrid i Spanien. För att Barca är, ah, fyfan. Jag gillar verkligen inte Barca. I Italien är det sedan Juventus och Milan.

Vad säger mamma och pappa om allt det här intresset från Europa?
– Mamma säger ”nej, nej, du får inte flytta” och pappa också ”nej, nej, du får inte flytta, vad ska vi göra utan dig…” Men de stöttar mig ändå i vilket beslut jag än tar. De säger att ”det du gör är upp till dig och vi hoppar på din buss.”

Men Zia är ändå inte helt ensam med detta beslut. Till hjälp och rådgivning har han agenterna Fabio Alho och Adnan Huseincehajic. En duo med bra erfarenhet av unga, svenska talanger.

– Det var för två och ett halvt år sedan ungefär. Adnan hade kontaktat mig genom en vän till honom och så ringde han och kollade på någon match också.

– Sedan snackade vi i början. Mina föräldar, Adnan och Fabio. Så sa vi att vi inte ville skriva något kontrakt från början. Utan vi väntar och ser hur det ser ut. Så det dröjde ett tag innan jag skrev kontrakt med dem. Men nu är allt klart och påskrivet kring det.

Är det skönt att ha agent eller?
– Ja, det är skönt. Så slipper folk ringa mig och störa hela tiden, om det är någon klubb eller en journalist.

Allt handlar dock inte bara om MFF eller Europa. Det finns något större – landslaget. För Zia gäller i år Sveriges P16-landslag. Men i den senaste landslagstruppen till en fyrnationsturnering i Lettland fanns överraskande inte någon Sakirovski med. Och det var heller inte den första gången som han missat en landslagssamling.

– Nä, jag var med på ett läger i Bosön i augusti men sedan dess har jag inte blivit inkallad till något läger. Jag har inte hört någonting. Några andra från MFF har ju varit med på läger och så, men inte jag. Jag borde få vara där och spela, fotbollsmässigt så klart. Men de kanske tittar på andra grejer, jag vet inte. De får ju mycket information från tränarna i klubbarna och så. Kanske att de även har någon som kommer och kollar på någon match. Så de har ju koll ändå.

Tänker du mycket på det här med landslaget eller?
– Alltså när jag väl fått reda på att jag inte kommit med så är det ju klart att jag tänker den dagen ”fan, varför kom jag inte med? Jag är ju bra, vad gör jag för fel”. Men sedan dagen efter så släpper jag det. Jag kör min grej här i MFF, jag gör det jag ska. Jag tänker att visst är det plus att vara i landslaget, men med landslaget är du kanske sex dagar sammanlagt på ett år. Resten av dagarna är du med klubben. Så det är inte hela världen att inte vara i landslaget nu.

– Sedan har jag faktiskt blivit erbjuden spel från Albanien. Men om man jämför Sverige och Albanien så är det mycket större chans att göra succé i Sverige.

Vad tycker dina föräldrar om det?
– Nä, min farsa säger bara Sverige. Och att jag har mycket större chans här. Sedan är jag ju även uppvuxen här.

Zia ”in action” för Malmö FF som hittills varit enda klubben. Foto: Privat

Om du får hylla dig själv lite, vad är dina styrkor som fotbollsspelare?
– Jag är snabb och gör många mål. Jag har bra spelförståelse och jag är på rätt plats vid rätt tidpunkt helt enkelt. Då har jag lätt för att göra mål.  Jag gör väldigt enkla mål, eller det kan se enkelt ut men det är egentligen svårt. Men det är klart att jag har gjort några mål utanför ramarna också. Testat på lite svårare grejer och sånt. Man måste ju göra det.

Vad behöver du förbättra då?
– Jag behöver bygga mer muskler och förbättra huvudspelet. Det tycker jag själv. Alltså jag kan ju nicka nu, men det är klart att jag måste bli bättre på det.

Just bygga muskler är något som Zia tänker väldigt mycket på nu. Han har genom åren alltid varit den korte och smala spelaren som levt på sin ruggiga snabbhet. Nu mäter han 174 centimeter och 60 kilo. Give or take någon centimeter eller kilo. Det är dags att biffa till sig lite. Men det känsliga är ändå att inte tappa kvickheten.

– Jag vill komma upp till 80 kilo ungefär när jag är i 18-årsåldern. Men jag vill inte börja bygga för tidigt så blir jag stor och tung och tappar min snabbhet. Den är ju den viktigaste delen om man ser på fotbollen idag.

– Men jag snackat med mycket sjukgymnaster och undrat om det verkligen är bra för min snabbhet att vara tung. Och de sa att det inte är så bra att bygga på extrakilon. Det är inte bra för min explosivitet.

Om du får jämföra dig med någon spelare. Vem är du lik spelmässigt? Och du får inte säga Zlatan!
– Det skulle vara Messi faktiskt. Inte för att skryta för mycket men jag är sån som dribblar förbi många spelare, är snabb och gör enkla och många mål. Det är många som kallar mig Messi och säger att ”jag gör vad jag vill med bollen”. Men jag vill egentligen inte jämföra mig med honom. Jag gillar inte honom.

Varför det?
– Det är sedan Zlatan var där och han bara ville spela i mitten och förstörde då för Zlatan. Sedan dess har jag hatat både Messi och Barcelona. Men de spelar världens bästa fotboll, det måste jag erkänna.

Okej, hur långt känner du att du kan nå med fotbollen?
Hela vägen. Att vinna den – Ballon d’Or. Det är inte många svenskar som har vunnit den men jag hoppas. Ska träna hårt och göra det jag ska göra, sedan vem vet. Det vore en dröm. Sedan skulle jag även vilja spela med Zlatan. Och vinna någonting för Sverige och landslaget.

Hinner du verkligen spela med Zlatan i landslaget?
– Nä, det blir nog svårt faktiskt. Han är väl 31 år nu, han kanske har tre år till. Jag vet inte, kanske. Man vet aldrig.

Känner du att du har många ögon på dig när du spelar match nuförtiden?
– Ja, det känner jag faktiskt. Jag har sett folk kolla och säga ”Kolla han, tian”.

Hur känns det? Höjer du dig eller blir du nervös av det?
– Ja, alltså ibland vill jag ge så mycket, visa så mycket, så då händer det ingenting. Utan det är bara att gå ut och gör du några mål så gör du det, gör du det inte så, ja, då gör du det i nästa match. Men det är klart att man vill visa upp ett gott intryck och löpa lite extra.

Zia är fokuserad på framtiden som väntar för Malmösonen. Foto: Privat

Säsongen 2013 har precis dragit igång för Zia och Malmö FF:s U17-lag och målet är tydligt för det här året.

– Vinna skytteligan i pojkallsvenskan U17. Och att bli uppflyttad till U19 så snabbt som möjligt detta året. Få någon plats däruppe.

– Och komma med i landslaget. Det är också viktigt för året.

Att Zia är en målskytt av allra högsta rang råder ingen tvekan om då han även berättar om sitt bästa minne under karriären.

– En gång när vi var i en turnering i Danmark 2011. KB-cup i Köpenhamn, så mötte vi BP. Och där spelar Jamaal Raage, han är med i landslaget för 97:orna. Vi skulle möta BP i finalen. Och så stod både jag och han på åtta mål var inför finalen. Så då var det en dansk som intervjuade oss båda inför matchen. Så frågade han mig: ”Ja, final mot BP, vad tycker du om Jamaal och sånt?” Då svarade jag bara att Jamaal är säkert en bra fotbollsspelare men vi kommer vinna finalen.  Och jag kommer att göra två eller tre mål, sa jag.

– Så började vi matchen. Och jag gör 1-0. Jamaal gör 1-1, Jamaal gör 2-1. Jag gör sedan 2-lika innan paus. Sedan gör jag 3-2 i början av andra halvlek och så får jag ett läge utanför straffområdeshörnan. Jag drar på en volley – bam – upp i nättaket. 4-2 och vi vann med det. Haha Jamaal syntes inte efter det. Men reportern kom fram till mig efter matchen och han bara skrattade. Det var stort faktiskt.

Du, det är några väldigt lovande 97:or som börjar ploppa upp nu i svensk fotboll? Ali Suljic, i Motala, Adnan Maric, Gais, och Erik Andersson, Landskrona.
– Ja, jag har inte snackat så mycket med Ali men jag har träffat honom på landslagsläger. Han var mycket bra, stabil mittback. Adnan känner jag också. Han lirar ju i A-laget nu. Sedan känner jag Erik mycket bra också.

Hur bra är årgången 1997 då:
– Ja, jag tror det finns bättre generationer än 97:orna. Men vi är inte dåliga, det är bra spelare. Bra talanger. Och det är väl de tre som kommit upp nu som ”wow” verkligen.

Och snart är det du då?
– Ja, vi får hoppas det. Nästa år – då kan det nog bli bam!

Säsongen har bara börjat. Men efter de tre första matcherna leder Zia skytteligan i pojkallsvenskan för U17. Med åtta gjorda mål. Först hattrick mot Gais i 3-2-segern. Sedan hattrick mot Kalmar FF i 5-0-segern.  Men i 4-1-vinsten mot Ängelholm blev det ”bara” två mål.

Bam. Bam. Bam.
Bam. Bam. bam.
Bam. Bam.
Wow.

+++++

Tidigare spelarporträtt:

Simon Tibbling – en av världens bästa
Robin Quaison rules ok
Mattin Najafi – Sveriges senaste Italienexport
Muamer Tankovic – den tickande bomben