Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Spelarporträtt: Muamer Tankovic – den tickande bomben

28 november 2012. Den spanske tränaren Rafael Benitez hade just kontroversiellt nog tagit över miljardbygget Chelsea. Tränaren med ett förflutet i Liverpool var redan pressad. Första matchen i Premier League mot Manchester City hade bara slutat 0-0. Chelseafansen ville ha mer.

I andra ligamatchen väntade ett derby. Derby mot lilla Fulham. På Stamford Bridge. 41 000 var bänkade. Så gott som fullsatt. Atmosfären var upphetsad. Fulhamfansen visste att de nu kunde skaka stadsrivalen som var i rejäl gungning.

På planen värmde en svensk tonåring upp. Den vita matchtröjan väntade i omklädningsrummet. Även om det var bänken som gällde så var han laddad. Ett Londonderby väntade. Det första någonsin.

En enda tanke cirkulerade i huvudet: ”Om jag kommer in och gör mål, 1-0, då blir jag en legendar i Fulham.”

Det var inte Alexander Kacaniklic som värmde upp. Utan talangen som fått sitt smeknamn från en bosnisk komiker. Talangen som skulle göra A-lagsdebut i världens största liga. Mot de regerande Champions League-mästarna. Som 17-åring.

Men sedan kom beslutet. Det som skickade svensken från bänken upp till läktaren. Derbyt slutade 0-0. Benitez var ännu mer pressad. Talangen var ännu mer motiverad.

Det här vara bara början. Klockan hade bara börjat ticka.

– Allt startade på en konstgräsplan i Hageby, säger Muamer Tankovic när han minns tillbaka.

Muamer framför sin första fotbollsplan – Sydvallen i Hageby. Foto: nt.se.

I den lilla stadsdelen i Norrköpings kommun, bara ett stenkast från köpcentrumet Hageby centrum (som senare döptes om till Mirum galleria och väckte stort missnöje hos Hagebyborna), växte lille Muamer upp. Föräldrarna hade lämnat krigsdrabbade Bosnien bakom sig och sökt sig till Sverige. I februari 1995 fick de sin son.

Muamers uppväxt formades av en sak. En rund sak, som man så tvunget skulle sparka på. Pappa Senaid var tokig i fotboll och smittade över intresset till Muamer.

– Pappa spelade när jag var liten. Men han orkade inte så mycket för han hade inte riktigt konditionen och han var lite äldre. Men när han var yngre så var han lite som mig. Han växte upp på en bondgård så när han var liten ville ofta farfar att han skulle ta hand om fåren och då tog han alltid med sig en fotboll när han skötte fåren. Så fotbollen har alltid funnits där för mig.

Men i början var det mest lek och skoj för Muamer. Han spelade med pappa istället för att börja i ett lag som de flesta sexåringar. Det dröjde till att han var åtta år innan han bestämde sig för att söka sig till lokallaget Hageby IF.

– Vissa tycker att det är sent, jag vet. Men det fanns ett lag och alla mina kompisar spelade för Hageby. Så sa de att jag kunde och komma och spela med dem och sedan dess har jag bara spelat och spelat.

Det dröjde sedan inte länge innan allvaret började. Muamers talang tog Hageby med storm och redan efter första året fick han sin första pokal. ”Årets bästa spelare” löd inskriften.

– Efter det blev det verkligen fokus på fotbollen. Pappa började anstränga sig och ta med mig till alla träningar och så.

Det dröjde bara ytterligare ett år. Sedan lockade traktens storlag – IFK Norrköping.

Muamer, trea från vänster, tidigt i IFK Norrköping. Foto: Privat.  

– Det var pappas kompis, hans son spelade redan för IFK Norrköping. Och pappas kompis sa att jag borde komma över till Norrköping för att det är en större klubb och där kan jag satsa på fotbollen. Då skulle jag testa och gjorde min första träning och det gick bra och de ville se mer, så jag fick två veckor på mig och så gjorde jag det bra de här två veckorna. Sen ville de ha över mig till Norrköping.

Hageby IF blev historia. Roliga fotbollsträningar med polarna lämnades kvar – nu väntade en fotbollssatsning. Något som Muamer inte direkt var beredd på.

– Alltså det var ju mycket mer seriöst. I Hageby var det mer att folk gick dit bara för skojs skull, jag och alla mina kompisar bara lirade. I Norrköping var det ju direkt fyra-fem träningar i veckan, äta rätt, sova rätt och sådant där. Så det var ju stor skillnad.

– Redan för oss tioåringar började de snacka om kost och så och jag fattade inte ett skit av vad de snackade om. Jag tog tag i kosten när jag var runt 15-16 år men innan dess så lyssnade jag inte så mycket på vad de sa om det.

Muamer som bättre kallas ”Mujo” i både Sverige och England var på väg att… Förlåt, men var kommer just ”Mujo” från?

– Haha, ja, det var min syster. När hon var liten var Muamer för svårt för henne att säga och det fanns även en känd komiker i Bosnien som hette Mujo. Och hon älskade Mujo. Så efter det har det bara blivit Mujo överallt. Det är lättare att säga det, för engelsmännen också.

Kända bosniska komikerduon Mujo och Haso på en parkbänk.

Använder inte engelsmännen hellre det klockrena smeknamnet ”The Tank”?
– Jo, precis. De kan inte säga mitt namn här så det blir bara ”Tank”. Det är lugnt. Tycker väl inte jättemycket om det. Men det är ändå coolt, Tank, som pansar liksom. Fast i och för sig när jag tänker efter, man gör mycket mål och då blir det perfekt med Tank. Man spränger målet, förstår du?

”He’s done it again – THE TAAANK”(med brittisk dialekt). Ja, jag förstår precis vad du menar. Ah, ett litet sidospår, var var vi? Jo, inledningen på IFK Norrköping, fortsätt.
– Ja, grejen var att när jag var i Hageby så körde jag med ett år äldre hela tiden, med 94:orna alltså. Så jag hade ju alltid tränat med äldre. Men sedan när jag kom till Norrköping så tränade jag med de i min ålder. Och då tänkte jag direkt: ”Alltså, det här var ju för lätt”. Och det tyckte dem också. För att där var alla spelare på samma nivå. Men jag hade ju tekniken då så när jag gjorde lite finter så blev de lite chockade. ”Vad gör han för något liksom?”

– Så efter en månad så plockade de upp mig till 93/94-kullen. Där var jag lite mer som de andra, kanske lite bättre ändå.

Mujo var bara tio år gammal och hade just lämnat tryggheten i lilla Hageby IF. Skiftet till IFK Norrköping var annorlunda. Men då spelets regler fortfarande var detsamma: få den där j*vla runda saken över en vit linje mellan två stolpar. Så visste han att bara han krigade på i IFK så skulle han få fortsätta göra det som han älskade mest av allt.

– Jag simmade även lite och höll på med karate när jag var liten. Men jag kände från första gången när jag började spela att ”det är det här jag vill göra”. Men det är ju också svårt att veta när man är tio till att nu när jag är arton, alltså vad som ska hända i framtiden. Men jag visste att jag verkligen tyckte om fotboll och det var bara att kriga på.

– Jag utvecklades dock ganska sent. Mellan tio- och fjortonårsåldern så var jag verkligen bara en i mängden. Sedan kom Nike Cup i Jönköping och det var då jag bara exploderade. Där var jag riktigt, riktigt bra.

Nike Cup 2011 var verkligen startskottet för Muamer. I det traditionsenliga Smålandslutspelet i Elmiahallen i Jönköping så stänkte Mujo in mål för sitt IFK Norrköping. Därefter rullade det bara på.

– Sedan kom även Halmstad och distriktslägret och där gjorde jag ett par mål till. Jag gjorde fem mål på tre matcher. Då visste jag att jag skulle komma med till Bosönlägret. Och sedan där på Bosön så såg jag de andra spelarna och det var ju inte sådär ”wow” direkt…

– Och det är ju så, när landslaget börjar komma så börjar man ju tänka att ”jag representerar landslaget, jag är bra”. Sedan när man börjar göra mål där och dribbla spelare där, då åker självförtroendet uppåt.

Muamer i Sveriges landslagströja. Här med en fint mot en dansk spelare. Foto: Privat.

En rejält lovande karriär var i startgroparna. Mujo hade hållit sitt ord och krigat på under den något tuffa inledningen i Norrköping.

– Där mellan jag var tio och fjorton år så fanns det lite orättvisa. Det var lite med tränaren och att hans son skulle spela och så. Men, tack Gud, så klarade jag mig ur den orättvisan. Och den orättvisan gjorde mig även till en bättre spelare. Jag tänkte hela tiden att jag inte kommer att få något gratis i det här livet så det är bara att kriga på och visa att de andra har fel.

Och så fel som de hade. När majoriteten av Sveriges unga tonårskillar väntat till 15-årsåldern för att äntligen få börja köra med moppe. Då hade Mujo helt andra prioriteringar. Ungdomslandslaget hade fått upp ögonen för talangen hos Muamer – och även TV-kamerorna.

I samband med elitlägret i Halmstad så filmade SVT programserien ”Blågula drömmar – vägen till landslaget”. Där fick tittarna följa ett gäng svenska fotbollsungdomar på väg uppåt i karriären. Muamer Tankovic var en av de utvalda.

– Haha, ah, jag var femton-sexton där. Ja, nu när man ser tillbaka så var det kul att få vara med i tv när man var så ung. Men när man ändå tänker efter lite så var det nog lite för mycket som man sa där. Det var så onödiga saker som man sa som man egentligen inte menade för att det var tv och man ville synas. Men det var en kul grej att få vara med i alla fall. Riktigt kul grej.

Fyra från ”Blågula drömmar”. Kristoffer Olsson, Robert Mirosavic, Mujo och Piotr Johansson. Foto: Privat.

Mujo var på väg att få avkastning för allt sitt slit. Strålkastarljuset riktades ned rakt över honom. Men den stora uppståndelsen kring Mujo satte dock IFK Norrköping i en svår sits. För att nu började de utländska scouterna leta sig till Östergötland.

– Några klubbar började höra av sig och IFK blev lite, inte chockade, men mer ”vad ska vi göra?” Det var en situation som de inte hade varit med om förut. Det här var i samband med landslaget och allt. Jag hade precis gjort mål för landslaget så mitt namn började ju komma ut i tidningarna och rubrikerna. Många hade skrivit om mig och Norrköping hade aldrig varit i den situationen. Det var lite svårt för dem hur de skulle hantera mig.

Lösningen för att försöka behålla sin stortalang blev att flytta upp lille Mujo till de stora grabbarna – till anrika allsvenska klubben IFK Norrköpings A-lag.

– Jag tycker om Norrköping av hela mitt hjärta, de har tagit hand om mig sedan jag var tio år gammal. Jag vet inte vad jag ska säga, en underbar klubb helt enkelt. Och de gjorde det heller inte svårt för mig.

– De sa: ”du väljer, vi kommer att ge dig ett bud och om du vill så kan du stanna så får du spela för vårt A-lag eller om du vill så kan du gå utomlands”.

Mujo valde att ge A-lagsspel på högsta nivå i Sverige en chans. Han flyttades upp till att träna med IFK Norrköpings herrar. Samtidigt som resten av Sveriges jämnåriga killar svängde runt på sina moppar.

– Det var ju stort när man var femton-sexton år. Att få träna med A-laget och tänka: ”Wow, de här får ju bra betalt, de här är kända i stan och folk kollar efter dem när de går på stan”. Allt jag tänkte var att det var riktigt stort.

Övergången från junior till senior var inte så tuff för Muamer som han trodde att det skulle vara. I herrlaget fanns redan några år äldre kusinen Armin Tankovic och hans bästa vän Riki Cakic. De tog hand om Mujo.

– Jag hängde mest med dem, de var coola. Så jag kom ändå in bra i gruppen. Astrit (Ajdarevic) var ju där då också så jag kom bra ihop med honom med. Nä, jag kom in bra med alla faktiskt, det var riktigt sköna grabbar där.

Även om det var mest träningar i början så dröjde det inte länge innan allsvenskan kallade. Närmare bestämt den 15 augusti 2011. IFK Norrköping tog emot AIK hemma på Idrottsparken. Tyvärr blev det 0-1 för IFK efter att AIK:s Kwame Karikari nickat in segermålet.

I den 76:e minuten så byttes Tankovic in. Armin Tankovic dock. Kvar på bänken satt Muamer, blott 16 år gammal.

Det blev sex nya bänkplatser. Men inga allsvenska minuter. Tålamodet började ta slut. Mujo ville ju göra det som han fortfarande älskade – att spela fotboll.

– Jag tror det var därför jag stack utomlands. Jag tänkte så här: ”hur kommer det att vara om jag är kvar i Norrköping, kommer jag få sitta här på bänken då?” Det ville jag inte, jag ville spela. Oavsett om det var A-lag eller inte, jag ville spela.

– Men jag fick aldrig komma in. Jag fick sitta på bänken sju matcher på raken oavsett om vi ledde med 4-0 eller 3-1. Jag fick inte hoppa in. Då tänkte jag att jag behövde speltid och utomlands var den rätta vägen och det tycker jag fortfarande.

Mujo i IFK Norrköpings gråa träningströja med den klassiska polstjärnan. Foto: folkbladet.se.

Tiden var kommen för Europa och alternativen var många. Nu gällde att välja rätt. Att välja en klubb som ville satsa på Muamer. En klubb som kunde ta hand om och utveckla honom till en toppspelare. Valet kunde vara helt avgörande för hans kommande fotbollskarriär.

Tillsammans med sina agenter Fabio Alho och kollegan Adnan Huseincehajic var det hög tid att se över sina alternativ. Agent Fabio hade ett stort kontaktnät och flera klubbar hade hört av sig till honom för att få över Mujo på provträning.

Ett lag som blev väldigt aktuellt var tyska storlaget Hamburg. Provträningen bokades in och Mujo flög till Tyskland.

– Jag var där tre dagar och de visade mig allting. De visade runt mig överallt, hela staden, där är båtarna och där fiskar man. Verkligen allt. Sedan första dagen så tränade vi. Träningen gick helt okej men det var inget ”wow” sådär från mig. Så sa de att ”vi hoppas att du gör bättre ifrån dig på matchen” och jag svarade bara ”ah okej, det är lugnt”. Jag skulle bara ta det som det kommer.

– Sedan gjorde jag kaos på matchen. Vi vann med 5-2 eller 5-3 och jag gjorde alla fem målen. Det var en sådan dag när allt verkligen gick in. Jag kunde skjuta från halva plan och bollen gick in. Och alla var där verkligen. (Frank) Arnesen, sportchefen, var där. Ja, alla var där. Så de fick verkligen se mig med egna ögon.

De måste gjort allt för att försöka värva dig då?
– Ah, absolut. Hamburg var faktiskt de jag hade bäst kontakt med. Det var scouten Bjarne (Hansen) som följt mig ända sedan landslaget. Han jobbade för Chelsea förut och ville ha dit mig först, sedan var det lite upp och ned om han skulle jobba kvar där eller inte. Så började han jobba för Hamburg istället och han ville verkligen ha över mig till dit där han jobbade. Så då ville han ha mig till Hamburg. Så när jag var där visade de verkligen intresse och ville ha över mig och skriva på.

Håller Hamburgtröja tillsammans med klubbens svensk Marcus Berg. Foto: Privat.

Allt var upplagt för en övergång till Tyskland och Hamburg. När plötsligt en ny klubb dök upp på radarn. En klubb där en envis holländare ville göra allt för att få jagade Muamer Tankovic till sitt lag.

– Fulham kom i sista sekunden och ville verkligen värva mig. Jag snackade med min familj först för att jag tycker att min familj är det viktigaste jag har. Så jag frågade min pappa vad han tyckte att jag skulle göra. Och han sa bara att jag skulle följa min magkänsla om vad jag ville göra. Och jag ville först gå till Hamburg för att jag visste inget om Fulham och jag hade aldrig varit där.

– Men så ringde jag min agent och pratade ganska länge med honom. Och då sa han att i Fulham var det A-lagstränaren som var intresserad av mig. Det var Martin Jol som var intresserad av mig. Det var han som ville locka över mig till Fulham. Och så blev jag lite förvånad för att det är en riktigt stor grej om en A-lagstränare vill ha över dig. Det är riktigt stort. För att i Hamburg var det mest akademin och de som jobbar runt om den som ville ha över mig. Så jag valde Fulham istället, tack vare Martin Jol.

– Även Norrköping var riktigt förvånade när de fick reda på att jag skulle skriva på för Fulham. För att Fulham hade inte tagit kontakt med dem innan. Och Fulham hade inte tagit kontakt med mig heller. Det var verkligen i sista sekund som de dök upp. Jag tyckte även att det var den rätta vägen. Det fanns en hel del andra klubbar också. Men Fulham var rätt och det tycker jag nu också.

Mannen som värvade Mujo till Fulham, holländske tränaren Martin Jol. Foto: Javier Garcia / BPI

Sommaren 2011 blev Muamers sista i Hageby. Visst skulle han alltid komma tillbaka och hälsa på. Men det skulle aldrig bli samma sak igen. Mujo var på väg att lämna konstgräsplanen Sydvallen bakom sig. Han hade vuxit upp och via IFK Norrköping väntade nu proffslivet. I England. Sonen skulle lämna hembygden.

Den 1:a september 2011 blev övergången officiell. Muamer Tankovic, fotbollsspelare – i Fulham FC.

– Ah, det var lite, inte direkt jobbigt, men man var nervös. Det var nervöst att lämna familjen och man saknade dem. Jag saknade även mina kompisar rätt så mycket. Jag trodde inte att jag skulle sakna mina kompisar så mycket men jag saknade dem som fan. Så det var jobbigt. Men efter ett tag, ungefär två-tre månader, då visste jag ändå att jag skulle komma hem då och då och familjen fick även biljetter att komma hit när de ville. Så då kändes det bara som att det här var mitt jobb, det var det här jag skulle göra. Så det var bara att skärpa till mig och inte längta hem.

Men Mujo fick även en ny ”familj”. Fulham, likt många engelska klubbar, placerar sina unga utlandsvärvningar tillsammans med så kallade värdfamiljer en bit från stadskärnan. Klubben betalar familjen för att ta hand om Muamer och då ingår hela paketet. De städar, tvättar, lagar mat och ger Mujo husrum. Så 45 minuter utanför London har han sitt rum i en villa och blir även väl omhändertagen av sin nya bonusfamilj.

Inte så stor skillnad mot livet i Norrköpingsstadsdelen Hageby egentligen. Men väl inne i London, det är där den stora skillnaden mot Sverige kommer.

– Det var många som kryddade lite för mycket om London innan jag flyttade. De sa bara: ”Shit, du ska flytta till London, det är ju skitstort. Och jag var mer ”ah, lugn nu”. Jag visste ju inte så mycket om London, jag hade inte läst så mycket. Jag visste inte ens om Big Ben och London Eye och sånt. Sedan när jag kom hit så åkte jag in till stan med honom jag bor med. Och det var ju lugnt, tänkte jag. Sedan bara ”ah shit, det här är ju stort”.

16 år gammal fick Muamer en plats i Fulhams U18-lag. Men precis som i Norrköping inledde Mujo med en spelmässigt tuff tid i nya klubben. I och med att han kom in i truppen så sent som september så hade han missat lagets viktiga försäsong. Mujo kom ju från sommarlov i Sverige. Så första tiden kom mest att handla om att komma in i laget och att komma i form.

– Första halvåret var faktiskt jobbig. Jag hade missat försäsongen så jag var inte riktigt fit. Jag hängde inte med i början, det var mycket snabbare tempo än vad det var i Sverige. Så första tiden var jobbig. Mitt ”bodyfett” var lite för högt också. Jag behövde därför springa på morgonen innan träningarna. Varje tisdag var jag inne klockan sex-sju på morgonen och bara sprang och sprang. Så tisdagar tränade jag tre gånger om dagen. Efter det kom jag in i det och sedan dess har det bara gått bättre och bättre faktiskt. Men, ah, första säsongen var jobbig.

Drevs du då av att ”fan, jag ska inte tillbaka efter bara ett år, nu ska jag stanna kvar här”?
– Exakt. Min agent påminde mig innan om att ”det här är inte Sverige, det kommer att vara tufft. Det är det här du lever för och det finns 22 spelare här som vill exakt samma sak som dig. Det är dags att visa att du är bättre än dem”.

Och sedan fick jag in den mentaliteten i huvudet och bara körde på.

Kände du att du hade stödet från tränare trots att det gick knackigt?
– Nä, jag gjorde inte riktigt det. Jag fick ändå inte det stödet som jag behövde, förstår du. Speciellt inte från akademisidan. Jag fick alltid stödet från Martin Jol. Om jag inte startade en match för U18 så kunde jag nästa dag få komma upp och träna med A-laget. Han ville verkligen visa mig att ”du är en duktig fotbollsspelare”. Men tack och lov, nu tror hela akademin på mig och nu har jag verkligen deras stöd.

Precis som i IFK Norrköping så borrade Muamer ned huvudet och bara fortsatte tro på sig själv med vetskapen om att ”ingenting är gratis i livet”. Han krigade på under den första säsongen. Och som väntat – belöningen kom inom kort.

En revanschsugen Mujo efter första året i England och Fulhams U18-lag. Foto: Privat.

Muamers första säsong utomlands var över. Efter sommarens efterlängtade uppehåll kunde Mujo gå in hela försäsongen med laget. Som det behövdes och som det gav ny energi för Mujo.

– Jag fick en riktigt bra försäsong. Vi spelade en 6-7 matcher och jag gjorde elva mål. Så det var en riktigt stark försäsong och jag visade verkligen framfötterna.

Därefter var det inget snack om vem som var Fulhams nya ungdomsstjärna. Muamer fullkomligt exploderade under säsongen 12/13 som fortfarande pågår. Anfallaren startade varje match och tillsammans med nye radarpartnern Moussa Dembele från PSG blev Fulham rena målmaskinen. Laget har levererat vecka efter vecka och ”The Tank” har sprängt målet match efter match.

Efter en framgångsrik höst gick U18-killarna in i Englands Elite Round för ungdomsklubbar till våren, tillsammans med bland annat storlagen Chelsea och Manchester Uniteds U18-lag. Fulham öste på och inledde serien med sex raka segrar. Varav en var med 5-0 mot självaste Chelsea där även seriens skyttekung Mujo slog till med två fullträffar

– Ah asså, jag blev faktiskt förvånad den här säsongen. Nu har vi sex raka vinster i Elite Round. Vi förlorade tyvärr och åkte ur FA Youth Cup mot Arsenal. Det var en match vi borde vunnit. Men efter det så tänkte vi bara ”fuck it”, det är bara att köra. Vi ska inte vara här i U18 hela vårt liv så det var bara att visa framfötterna för att alla ville ju gå framåt. Och alla tog verkligen tag i det och bara körde på.


Mujo gör 2-0 läckert och petar även in 3-1 på straff mot Southampton.


 Fulhams överkörning av Chelsea. Mujo inleder målskyttet med två mål.


Fulham U18:s första förlust i Elite Round. Mujo gjorde lagets enda mål. Snyggt också. 

Hur är stämningen i laget, är det mycket rivalitet eller är ni kompisar?
– Ah, absolut. Till och med den som spelar på samma position som mig, vi är de bästa kompisarna i hela laget. Det är Dembele. Så utanför fotbollsplanen går vi och kollar på bio och vi går även till samma frisörsalong, vi gör allt ihop. Så är det inte med alla 22 direkt, det finns ju vissa man hänger med och så. Man får förtjäna sin respekt så som man gör det på planen. Om du visar på planen, du gör hattrick eller du har show då ser folk upp till dig. ”Den här spelaren är verkligen bra och han förtjänar vår respekt”.

Vilka ser du förutom dig själv som kan gå långt från Fulhams U18-lag? Patrick Roberts har det väl även snackats en del om?
– Ja, i England är han den nye Messi, det är på den nivån. Men jag ser inte att han kommer att gå så långt. Det är klart att han är en väldigt bra fotbollsspelare. Han är teknisk, kvick, smidig. Han har en fördel i att han är liten, så han kan hitta några luckor som ingen annan kan hitta. Nä, men han är riktigt duktig faktiskt. Och han fyller ju bara 16 i år till och med. Sedan har vi även Moussa Dembele också. Som kommer från PSG och har gjort bra ifrån sig. Tyvärr fick han en skada nyligen. Men han har gjort bra ifrån sig. Och så har vi vår innermittfältare, Emerson (Hyndman), från USA, som är en riktigt bra fotbollsspelare.

Efter succésäsongen har Mujo nu blivit uttagen till lagkapten och även spelat flera matcher med laget ovanför, Fulhams U21-lag. Samma stjärnstatus har han inte riktigt fått där. Där är han inhopparen och ännu har inget mål kommit.

– Det är lite synd bara att tränaren från U18-laget förra året är tränare för U21-laget nu. Så han har lite andra favoriter som han vill spela med men jag skiter i det. Jag spelar bara mitt spel och när jag kommer till U21-laget så gör jag bara bra ifrån mig, varje match jag spelar. Så jag tar verkligen tag i det.

Jag är mest inhoppare i U21-laget. Men om jag ser på mig själv så ska jag vara en startspelare där.

I U21-laget spelar även den, för Mujo, några år äldre svensken Dino Islamovic. Han spås även en lovande framtid i Fulham och har kunnat hjälpa Mujo i övergången från Sverige till England.

Hur skönt har det varit att ha en annan svensk så nära?
– Ja, Alex (Kacaniklic) var ju också här förut, han hade jag ju också. Men vi brukar ändå inte hänga så mycket, jag och Dino. Jag vet inte, vi bor nära varandra ändå. Men han är lite för lat ibland så vi hittar inte på så mycket utanför planen.

Dino är ju även anfallare som dig, är han konkurrenten i U21-laget eller?
– Nä, han är mest nummer nio och jag är mer nummer tio.

Drömanfallet då kanske?
– Ah, kanske det. Nästa säsong kanske.

Muamer Tankovic, i Fulhams vita matchtröja, firar ännu ett mål för U18. Foto: Privat.

Du har ju även tränat med Fulhams A-lag, hur har det varit?
– Ah, i fredags gjorde jag faktiskt min första riktiga elva mot elva-match på träningen så det kändes grymt. Jag och (Hugo) Rodallega spelade ihop uppe på topp.

– Det är faktiskt riktigt stor skillnad, man får mycket mindre tid med bollen, folk sätter press på dig mycket snabbare. Och spelet går mycket snabbare. Men det är faktiskt bara bättre för min utveckling, jag utvecklas jättemycket att spela med dem.

Vad kan du lära dig av en anfallare som Dimitar Berbatov?
– Ja, han springer ju inte så mycket, så det är inte så mycket att kolla på där. Men det han gör med bollen, det är helt otroligt. Alltså hans touch han har. Han har verkligen visat att man inte behöver springa för att vara en bra fotbollsspelare.

– Alltså det är inte så ofta du kommer att se honom ta djupledslöpningar och så men när han väl har bollen då stannar verkligen allt upp. Och man ser på träningarna när han gör sina avslut, det finns verkligen ingen boll som inte fastnar i krysset. Han har verkligen en jättefin högerfot.

Sedan var det den där Premier League-matchen mot Chelsea. Derbyt med 41 000 åskådare.  Allt började med U21-matchen någon dag innan. Fulham mötte Chelsea och Mujo satt på bänken.

– Och alla var där. (Roman) Abramovitj var där. (John) Terry var där. (Rafael) Benitez var där. Martin Jol, vår tränare, var där. Alla var där för att se matchen.

Chelseas U21-lag spelade dock ut Fulhams U21-lag. Vid siffrorna 3-0 byttes Muamer in. Då hade inte ens Fulham haft ett enda skott på mål än. Men det ändrade Mujo. Han blev den ende i Fulham som hade två avslut på mål och var även nära att göra en assist till ett reduceringsmål.

Men det blev tyvärr inget mål från Mujos sida och Fulham förlorade matchen. Tank hade ändå imponerat rejält på sitt korta inhopp och det inför en beundrande Martin Jol. Mannen som hade handplockat Mujo till Fulham för drygt ett år sedan.

– Efter det så gick det en dag. Sedan ringde de mig på kvällen och sa att jag skulle sitta på bänken i A-lagsmatchen mot Chelsea så ”förbered dig gott och väl”. Så jag sa bara ”okej”. Sen efter samtalet blev jag helt galen. Jag var så glad alltså. Jag somnade typ klockan fyra på morgonen.


Fem minuter in i klippet kommer Mujo in och avlossar två skott på mål.

Sedan kom 28 november och Fulham tog sig till Stamford Bridge för att möta stadsrivalen. Fulham hade nyförvärvet Kerim Frei på ingång men övergångspapperna hade inte blivit klara än och därför fick Muamer Tankovic den sista platsen på bänken. 17 år gammal var han på väg att vara med om något som de flesta svenska ungdomarna aldrig kommer i närheten av, förutom i sina allra lyckligaste drömmar.

När Mujo kom fram till arenan tillsammans med de andra Fulhamspelarna slog de sig ned för den taktiska genomgången. Det var fyra timmar kvar till matchen. På tavlan stod samtliga spelare uppskrivna. På bänkplatserna letade Mujo efter sitt efternamn. Det var dock inte där. På tavlan stod det istället Frei, som i Karim Frei. Papperna hade blivit klara – han var spelklar för Fulham. Mujo försvann från bänken, matchen och debuten. Nu väntade en läktarplats istället.

– Ah, det var väldigt synd. Men Jol sa även till mig: ”Jag har dig i tankarna och det är bara att fortsätta göra mål”.

– Jag är nära. Jag är där och flyger runt lite om man säger så. Jag kan kanske hoppa in när som helst, man vet inte. Men jag hoppas att det blir snart.

Mujo fick ändå värma upp med de övriga på gräset på Stamford Bridge. Tillsammans med Berbatov och de andra stjärnorna i Fulham. På andra planhalvan värmde spelare som Juan Mata, Fernando Torres, Eden Hazard med flera.

Och inramningen från läktarhåll. Den var magisk.

– Det var ju mot Chelsea. Alltså det hade varit stort som fan att få vara med. I min första match, få sitta mot Chelsea. Det hade varit galet. Jag värmde upp och allting. Sedan var det ju även ett derby och jag hade aldrig sett Fulhamfansen så galna. När man är i (Craven) Cottage så är fansen normala och ”Kom igen, Fulham” hit och dit. Men helt plötsligt när vi spelar mot Chelsea, Fulhamfansen flippade ur då. De blev verkligen helt galna, man ser verkligen deras stöd. Och man tänkte bara: ”gör man mål här, 1-0, du gör mål i din debut. Då kan du bli en legendar i Fulham”. Det är så.

Kerim Frei byttes även in i den 73:e minuten och fick göra sin debut i ett derby.

Matchtröjan från PL-derbyt mot Chelsea. Barclays-lejonen är i numret. Foto: Privat.

Hur ser din närmsta framtid i Fulham ut nu?
– Ja, det ska ju vara mest så att man går från U18 till U21 och sen till A-laget. Men jag har bra självförtroende och tror mycket på mig själv. Jag ser mig själv i A-laget om ett år. Om man inte siktar högt så tycker jag inte att man ska hålla på med fotboll. Om man bara siktar steg för steg så tycker jag bara att det är onödigt.

Kan en utlåning till en championship-klubb så som Kacaniklic gjorde vara något för dig?
– Ja, det beror väl på lite vilken klubb som verkligen letar efter mig. Om det bara är en bondeklubb från League One eller Championship som ligger i botten då skulle jag nog få tänka på det. Jag brukar tänka så här: ”Skulle Zlatan göra det?”. ”Skulle Zlatan sänka sig själv och gå till Championship eller League One?”, förstår du vad jag menar? Jag lägger min ribba högt upp och jag vill inte bli utlånad. Men om jag skulle bli utlånad så vill jag bli det till ett annat land. Men om det nu skulle bli så att jag måste bli utlånad i England för att det är tajt och så då är inte Championship alltför dåligt.

Vid sidan om karriären i Fulham stormar Muamer även fram i det svenska landslaget. Där har 95:orna blivit en för låg nivå och som ett år yngre är Mujo en del av 94-landslaget. Och även där är Mujo en av de klarast lysande stjärnorna.

– Jag spelade med 95:orna förra året och det var lite för enkelt. Nu går det bättre med 94:orna. Där spelar jag med spelare som spelar A-lagsfotboll, Simon Tibbling till exempel som spelar i Djurgårdens A-lag. Och man spelar med spelare som är mogna och det passar mig bättre som fotbollsspelare. Då mognar jag också.

– Det är ändå rätt nivå för mig. Men samtidigt om någon ska till U21 så varför kan det inte bli jag. Lite så tänker jag. Det kan hända när som helst.

Har du haft någon kontakt med U21 och förbundskaptenen Håkan Ericsson?
– Nä, ingen kontakt alls än.

Okej, har du snackat något med Erik Hamrén än då, hehe?
– Haha, nää, inte riktigt.

Mujo med den svenska landslagströjan på. P19 gäller denna säsongen. Foto: Privat

Muamer har dock fortfarande ett tufft val att göra angående landslaget. Med sina bosniska rötter kan han även välja att spela för Bosniens landslag. På ungdomsnivå är han fri att spela för båda landslagen men när väl A-landslaget väntar måste han fatta sitt beslut. Då måste han göra valet för vilket land han vill spela hela karriären för.

– Jag vet inte än. Bosnien har tagit lite kontakt. Inte personligen med mig men de har ringt och sagt att de vill ha mig till Bosnien. De har snackat med lite folk runt omkring mig. Men jag har sagt att just nu trivs jag i Sverige och jag är född i Sverige och jag vill representera mitt land. Man vet aldrig vad som händer i framtiden men just nu trivs jag bra i Sverige.

Vad tycker dina föräldrar om det här?
– Ja, morsan och farsan är ju från Bosnien och deras dröm är ju att se sin son spela för bosniska landslaget men de säger till mig att ”du är född och uppvuxen här i Sverige med deras miljö och deras kultur och allting så. Så vi förstår dig om du skulle ta det svenska landslaget”. Så det är bra att man har deras stöd.

Om du skulle välja Sverige då. När tror du att du kan spela i A-landslaget?
– Nä, men det beror ju mycket på klubblaget. Om jag spelar tidigt i A-laget här i Premier League så varför ska jag inte då hoppa över U21-landslaget och spela direkt i A-landslaget, förstår du? Jag menar när jag ser allsvenska spelare och vissa som spelar för A-landslaget då tänker jag ”om jag ska spela i Premier League, varför ska jag spela i U21 då om de spelar i A-landslaget?” Ålder ska inte spela någon roll, det ska vara hur bra man är. Men som sagt det är upp till klubben när jag spelar för A-laget där, då kan vi börja snacka A-landslaget.

Tror du att du hinner få spela med Zlatan Ibrahimovic då?
– Haha, det hade varit jävligt grymt. Det hade varit riktigt kul att få spela med honom. Men min dröm är att spela VM i Brasilien 2014. Det är min dröm, jag vill verkligen spela i Brasilien. Då är jag nitton. Vi får se.

Hur stor förebild har han varit för dig?
– Ja, det var ju han som verkligen satte ribban, han satte nivån. När han var nitton så stack han till Holland. Så han satte ribban för att var man än kommer ifrån så kan man verkligen bli något. Det gäller bara att kämpa. Och det är den motivationen man har haft. Det är bara att kämpa på oavsett vad som händer. Det kommer alltid att finnas folk därute som inte tycker att du är en bra fotbollsspelare. Men bara du själv tycker att du är en bra fotbollsspelare.

Hur har ditt fotbollsintresse annars varit under din uppväxt, favoritlag och favoritspelare och så?
– Min pappa kollade mest på (Zinedine) Zidane och den tjocke Ronaldo så det var de första jag började kolla på. Sedan när jag hade vuxit upp lite så blev Ronaldinho min favorit och självklart Zlatan. Nu bara för att jag spelar i Fulham så kollar jag ju mycket på Premier League och annan engelsk fotboll och så. Men när jag var yngre så var det spanska ligan och allt med Real Madrid och Barcelona och även Serie A som gällde. Det var ju så, alla ens kompisar hade favoritlag och favoritspelare där och då var det det man snackade om. Man kollade automatiskt på de ligorna.

Och nu är du själv proffs, hur är det livet?
– Det är kul faktiskt. Man tar det lugnt på fritiden. Man är ofta på träningsanläggningen, man tar i och springer, svettas, sedan kommer man hem, äter mat och tar det lugnt. Så det är mycket roligare än att sitta och plugga i alla fall. Man hänger lite med de andra spelarna, chillar lite, spelar lite Fifa. Och så kollar vi lite film, drar in till stan och tar en fika. Lite så är det.

Hur är det när du kommer tillbaka till Sverige och Hageby för att hälsa på?
– Med mina kompisar är det helt lugnt och det är det som jag gillar med mina kompisar. Allt är normalt. De ser det som: ”okej, du spelar för Fulham men du är fortfarande samme Mujo”. Och jag vill inte ändra mig för att jag spelar för Fulham och att jag ska vara större än dem och hit och dit. Det är likadant som förut bara att jag bor i ett annat land och kommer hem lite då och då.

Hur ser småkidsen på dig då, som en stor stjärna eller?
– Nä, det är inte så att de kommer fram och vill ha en autograf direkt. Men de vill verkligen stanna och prata med mig. De vill verkligen att jag ska veta vilka de är. Men det har faktiskt varit några gånger då man fått skriva autograf men då blir man bara glad för att man vet att det finns folk som ser upp till en.

Hur är det vara en förebild, trots att du fortfarande är så ung?
– Det känns kul som fan. Vilken tonåringsdröm är inte det. Varenda tonåring vill väl att när man kommer hem igen så ser folk upp till en. Men såklart, det finns även annat folk som blir avundsjuka också. Men det är så det funkar.

Mujo fick pris som bäste Balkanspelare 2011-2012. Foto: Privat

En som gått en nästan identisk väg som Muamer Tankovic är Kristoffer Olsson. Född 1995 slog Kristoffer även igenom i IFK Norrköpings akademi och lämnade sedan tidigt för England. Olsson var som Mujo även en del av programmet ”Blågula drömmar” och är nu ungdomsproffs i Arsenal. I landslaget har han också tagit steget upp till de äldre 94:orna.

– Ah, vi pratar då och då och brukar hänga. Han bor ju mer norrut och jag bor mer längre ner i London. Så det tar ju 45 till stan för honom och 45 för mig. Men vi brukar hänga då och då. Ta en helg och bara ta det lugnt. Alltså vi har ju spelat sedan vi var tio år gamla i Norrköping och sedan har vi varit tillsammans i landslaget hela tiden också.

Hur bra är IFK Norrköpings ungdomsakademi egentligen? Först ni två och det är ju även fler på gång?
– Ja, när jag var femton och precis fick mitt namn. Då fanns det ingen innan som var så här ”wow” och som tidningarna hade skrivit om. Så när Kristoffer (Olsson) gick till Arsenal och jag till Fulham. Det var då Norrköping började visa sina talanger. Och efter det så har verkligen folk sett upp till oss två och tänkt att de också vill vara som oss och till och med bättre. Det är därför jag tror att talangerna i Norrköping nu tar tag i fotbollen och ser att det finns någonting framför dem.

Till sist, om du får hylla dig själv lite då? Vilka är dina styrkor som fotbollsspelare?
– Jag ser mig själv som en avgörande spelare som kan avgöra matcher. Spelförståelsen, tekniken. Jag gillar inte så mycket att springa i djupled men kan göra det också. Jag gillar bäst att ha bollen vid fötterna och jag gillar att utmana. Det är det jag älskar mest, att få utmana.

Vilken spelare kan du likna dig vid?
– Jag ser mig lite som (Mesut) Özil/(Luka) Modric men jag gör lite fler mål än dem, haha. Men nu i England säger de att jag liknar Santi Cazorla i Arsenal, men jag vet inte. Jag tar det som en positiv grej, han är en duktig fotbollsspelare.

Vad kan du förbättra då?
– Aggressiviteten. Jag måste bli lite mer aggressivare. Jag kan bli aggressiv fast på ett dåligt sätt. Om någon retar upp mig så kan jag koka rätt så snabbt. Men jag måste sätta press snabbare, i den defensiva delen. Det kan jag bli lite bättre på.

Hur långt kan du nå med din fotbollskarriär?
– Om jag ska följa mina drömmar så ska jag spela för Real Madrid. Det är så. Jag ska spela för Real, ah jag ska bara spela för de stora lagen och sedan startelvan i landslaget och allt. Drömmen är även att vinna Champions League och vinna Ballon d’Or.

Höga drömmar. Men ribban är som sagt satt. Det var den långe skåningen som satte den och nu ska 18-årige Muamer ”Mujo” Tankovic höja den ännu högre. Det dröjer nog inte alltför länge innan Martin Jol plockar upp sin favorittalang till A-laget. Och när väl debuten i Premier League är avklarad då kan världen ligga framför fötterna på The Tank.

I väntan på en explosion. Tick, tick, tick…

—————————————————————————————————————————————————–

Tidigare spelarporträtt:

Simon Tibbling – en av världens bästa

Robin Quaison rules ok

Mattin Najafi – Sveriges senaste Italienexport

—————————————————————————————————————————————————–

Fortsätt följa mig på twitter:
twitter.com/StefanOttosson