Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Spelarporträtt: Mattin Najafi – Sveriges senaste Italienexport

November 2012. Vicenza. Italien. En helt betydelselös fotbollsmatch för de flesta inblandade. Vicenzas Primavera-lag hade just mött A-laget. 4-1 hade seniorerna vunnit med. 21-årige Juventus-lånet Manuel Giandonato imponerade stort.

Men för en spelare på planen betydde matchen allt. Samma spelare som just hade spelat fram till en assist mot en Serie B-klubbs herrlag. Svenske 17-åringen som hade brutit benet i 14-årsåldern, blivit kallad tjockis av sin egen tränare och sedan tvingats lämna ett av Sveriges bästa ungdomslag trots stor succé i världens största ungdomsturnering.

Ja, han. Nu spelade han för ett kontrakt i Italien. En ny vändpunkt i den krokiga karriären.

”Du kommer att få kontrakt efter det här”, fick den svenske talangen höra av en annan spelare efter provmatchen.

Nu var drömmen nära.

Den 16 september 1995 föddes Mattin Najafi i Boråsförorten Norrby. Ett stökigt samhälle som formades av sin kriminalitet likt många förorter i Sverige. Och lösningen för många ungdomar istället för att hamna i trubbel? Det är fotbollen.

Så likt de flesta ungdomarna i Norrby snörade sexårige Mattin på sig sina grusskor med Maradonas namn instämplat i lädret. Vandrade den korta sträckan till Norrbyvallen. Och inledde sedan sin fotbollskarriär i Norrby IF. Likt tidigare släktingar hade Mattin hittat sitt nya hem i lokalklubben.

– Tiden i Norrby var bra. Jag fick spela med mina kompisar som jag växte upp med, det var väldigt roligt. Men sedan spelade jag alltid med äldre då det inte fanns så många just i min ålder i Norrby. Det är ändå ett lite utspridd område. Inte världens bästa område, lite förort sådär som det brukar vara, säger han via ett knastrande Skype-samtal.

– Överlag är det inte så kriminellt. Men det finns många dumma grejer. Jag tror jag har lärt mig väldigt mycket av att ha vuxit upp i ett så tufft område. Jag har blivit rätt hård och kan ta rätt mycket. Lite känslokall om man säger så. Jag ser det som en positiv grej att jag vuxit upp i Norrby.

Norrby fick inte hålla i sin lokalprodukt särskilt länge. Större uppgifter kallade på Mattin. Men först skulle han prisas för sin unika talang. I Norrby fanns en utmärkelse som hette Babis-priset, uppkallad efter Norrby IF-legendaren Babis Iosifidis. 2003 vann åttaårige Mattin Babis-priset som klubbens bäste ungdomsspelare. Tyvärr fick han aldrig ta emot det.

– Ja, jag fick det priset och sedan lämnade jag klubben. (haha) typ direkt efter. Jag bara stack därifrån. Vi hade något i skolan så jag kunde inte delta på prisceremonin. Men jag fick reda på att jag hade vunnit priset och sedan slutade jag. Det var lite snöpligt.

Mattin Najafi i Norrby IF:s P8-lag. Split-vision-blicken fanns redan tidigt. Foto: Privat

Trots den olyckliga sortin från klubben var det ändå inte sista gången Norrby IF skulle få se Mattin Najafi i klubbtröjan. Men flyttlasset gick in mot Borås och jätteklubben IF Elfsborg kallade. Känd för att dammsuga sin närhet på de allra största talangerna skulle nu även Mattin få visa vad han gick för i den klubb som några år senare skulle bli en dominant inom svensk fotboll.

– Jag följde med min ett år äldre morbror, Sujad, till en träning med Elfsborg och så började jag efter det. Det var det bästa, att jag fick börja spela i samma lag som honom. Ja, jag vet att det låter konstigt med en ett år äldre morbror, men så är det bara.

– Men så fort jag kom till Elfsborg förstod jag att jag inte var så bra som jag trodde. Jag fick spela med andralaget och även till och med tredjelaget någon gång. Jag vet att jag även fick spela med ett år äldre någon match, men då var det återigen tredjelaget som gällde.

När förstalaget inte var aktuellt för Mattin valde han heller inte att lägga så stort fokus på fotbollen. Det var en hobby, ett sätt att träffa kompisarna. Mattin utvecklade en annan roll istället för den seriöse fotbollsspelaren som skulle göra allt för att bli proffs en vacker dag.

– Jag har alltid varit glad, social och skämtsam vilket inte alltid varit positivt. Innan när jag var väldigt skämtsam tog jag ingenting seriöst. I Elfsborg blev jag lagets clown, samma som i skolan där jag var klassens clown.

– Men man lär sig av sina misstag, jag är inte längre så där. När jag var liten hade jag aldrig tankarna på att satsa på fotbollen. Jag tyckte bara att allt var roligt. Så jag spelade i andralaget ända till 14-årsåldern.

Sedan kom P14 för Mattin – och den stora vändpunkten i den unga karriären.

– Då fick jag min bästa tränare , Nedjat Kelmendi. Han flyttade in mig på innermittfältet. Innan hade jag spelat ytter och anfallare. Då gick det jävligt bra.

– Vi var även så överlägsna så jag snittade väl 2-3 assist varje match. Det var i lokalserien så vi vann alla matcher med rätt så många mål. Elfsborg plockar ju in alla de bästa spelarna så. Vi kom även trea i Gothia då. Det var en jävligt bra säsong.

Året efter blev inte lika lyckat för 14-årige Mattin. Tidigt på säsongen. I en bortamatch mot Jönköping Södra. Då hände det som alla fotbollsspelare fruktar för. Efter en tackling fastnade Mattin med foten i gräset och vred till. Benet bröts på två ställen. Säsongen var över.

– Jag minns att folk sa att det var en liten buckla där, men det var ingen ”Eduardo” direkt. Min tränare frågade om jag kunde hoppa av planen på ett ben.

Tre veckor lång blev till slut sjukhustiden efter att Mattin först utsatts för en feloperation. Sedan väntade ytterligare tre månader i huset.

– Då gjorde jag verkligen ingenting. Jag rörde knappt på mig och varken gymmade eller cyklade. Då gick jag upp några kilon och blev en liten tjockis om man säger så.

– Jag var även så pass ung att jag inte fick någon rehabträning med Elfsborgs sjukgymnast. Så det tog väldigt lång tid för mig att komma tillbaka. Sedan när jag väl kunde gå började jag hälsa på laget på träningar och även köra lite för mig själv. Men jag hade ju ändå blivit lite halvmullig.

Mattin kom igång i slutet på säsongen och satsade inför nästa säsong med P16. Men då han hade tappat nästan hela säsongen och gått upp i vikt var det återigen andralaget som gällde för 15-åringen.

– Jag fick inte plats hos de bästa 94-95:orna. Men det var där i andralaget som jag kom igång på riktigt. Jag fick en fri roll som 10:a och fick hämta boll ganska mycket. Det gillade jag verkligen och då gick det riktigt bra.

– P16 gick väldigt bra och jag började hitta rätt vikt igen. Det året var mitt genombrott. Jag kände även att Elfsborg började tro på mig och ville satsa på mig. ”Tobbe” Linderoth kom då också.

Den absoluta höjdpunkten av Mattins 2010 kom på sommaren. När Elfsborgs 95:or deltog i Gothia Cup för åldersgruppen Boys-15. Det bar hela vägen till final för de unga boråsarna. Där väntade det mexikanska laget Santos Laguna.

Efter en jämn första halvlek som slutade 1-1 tog mexikanarna över matchen och spelade för ett 2-1-mål. Men Elfsborg fick en kontring som fult stoppades upp. På den efterföljande frisparken kunde Rasmus Johansson nicka in sitt andra mål i matchen till 2-1. Santos Laguna jagade sedan kvitteringen resten av matchen trots att de även fick en man utvisad.

Det gyllene läget kom i slutminuterna men Elfsborgsmålvakten Dino Ceric gjorde en fin räddning och Elfsborg kunde kontra igen. Bollen nådde till slut Mattin Najafi i straffområdet. Först några snabba finter. Sedan borrade han ned bollen invid den närmsta stolpen. 3-1. Matchen var avgjord. Vild glädje utbröt hos Mattin som drog tröjan över huvudet. Elfsborg hade bärgat guld i Gothia Cup.

Mattin och lagkamraterna i IF Elfsborg precis efter det avgörande målet. Foto: Privat

– Ah, det var en sjuk känsla. Den sjukaste faktiskt. Det var den bästa fotbollskänslan som jag någonsin haft. Där när jag gjorde 3-1-målet i sista minuten och bara sprang ut till publiken. Det var skitmäktigt.

– Jag blev även intervjuad i Viasat också. Av hon snygga, vad heter hon? Frida Nordstrand, just det. Det var då jag kände att jag började bli erkänd, det var då jag blev startspelare.


Intervjun med Viasats Frida Nordstrand och även Mattins 3-1-mål.

Solen lyste över Mattin när han lyfte pokalen i Gothia Cup, världens största ungdomsturnering. En pokal som få av de nuvarande svenska toppspelarna har fått lyfta. Andralagstiden var över och nu blickade han bara framåt.

– Ja, men då kändes det verkligen som att jag var på rätt väg. Mina föräldrar började pusha på mig och Elitpojklägret var på väg också. Så jag kände verkligen, det kanske finns en chans ändå.

– Men när Elitpojklägret kom gick det rent ut sagt åt helvete.

Elitpojklägret i Halmstad är 15-åringarnas första kontakt med landslaget. Det är där allt börjar. Mattin hade imponerat i det förberedande Götalandslägret och var rejält laddad på att visa upp sig för det svenska landslaget under Elitpojklägret. Nästan för laddad. Och det var något som gick snett.

Än i dag vet jag fortfarande inte vad som hände. Jag spelade min sämsta fotboll någonsin. Jag var fruktansvärt dålig. Jag var nervös och det var många som var där och kollade. Jag hade så stor press på mig, med landslaget och så. Det gick åt helvete så det blev inget med landslaget då. Jag vet att de även var och kollade i Gothia Cup när jag spelade bra. Men det blev ändå inget med landslaget och det var en stor besvikelse för mig.

– Jag vet ju att jag klarar av den nivån för att typ halva Elfsborg blev uttaget. Så det hade inte varit något konstigt för mig. Men det kanske dyker upp något med landslaget igen någon gång. Då får jag ta det då.

Även om det blev en utebliven landslagsplats så hade Mattin fortfarande sin Elfsborgskarriär på rejäl uppgång. Ny säsong var på ingång och nu väntade U17. Med Gothia-succén i ryggen skulle Mattin ta ytterligare kliv i sin karriär.

En överlycklig Mattin med Gothia Cup-pokalen i sina händer. Foto: Privat

Då kom Jan Mak in i bilden. Den holländske tränaren som varit i Elfsborg i runt 25 år och styrt och ställt bland ungdomslagen skulle nu ta sig an Mattin ”clownen” Najafi. Det skar sig direkt.

– Det var ännu en svår period. Han hade något emot mig och fattade aldrig riktigt vad det var. På de tre första månaderna fick jag inte ens vara med i matchtruppen en enda gång. Jag fick till och med vara linjedomare en match. Jag höll på och värmde upp och så vinkade han in mig. ”Du får vara linjedomare”, sa han bara. Den säsongen ville jag verkligen sluta i Elfsborg.

– Sedan var det även att en rådgivare till mig hade ringt landslaget och tipsat om mig och så vidare och frågade mest varför jag inte var aktuell. Och deras argument var att jag inte tog hand om min kost och att det hade kommit från någon i Elfsborg. Jag tyckte att det var väldigt konstigt för att då hade jag blivit fit i kroppen igen. Sedan hade inte Elfsborg någon aning om vad jag åt hemma eller så. Så det gjorde mig väldigt besviken och jag tror med största sannolikhet att det var Mak som hade sagt så.

Har det alltid varit så här stort fokus på din vikt?
– Ja, alltså jag har aldrig tänkt på att jag måste käka rätt och så. Jag har aldrig tänkt att det varit viktigt och så. Men nu har jag ju börjat tänka på det ännu mer. Men så allvarligt var det inte då. Jag var fit i kroppen igen.

Mattins konflikt med tränaren Mak var dock ändå bara början på ett mycket tråkigt slut i Elfsborg. Ändå stannade Mattin kvar i Elfsborg och kämpade. Han visste att han hade både lagkamraternas och även Tobias Linderoths stöd.

– Linderoth hade alltid gillat mig. Ah, fyfan. Han kunde mig utan och innan och gav mig jättemycket tips. Han har ju ändå varit proffs så man lyssnar ju till honom på ett helt annat sätt. Så han gjorde mig till en mycket bättre fotbollsspelare än vad jag var. Han fick mig att använda hjärnan. Fick mig att anpassa mig mer till hur matchen var och inte bara köra enmansshow, som jag ofta brukade göra. Färre touch och snabbare på att släppa boll. Hitta djupledslöpningar på anfallare och yttrar, för det var ju det jag var bäst på.

Trots den tuffa tiden i Elfsborg fanns det ändå intresse för Mattin från utlandet. Serie A-klubben Palermo hörde av sig och ville boka in provspel. Då kom nästa smäll.

Elfsborg ville inte släppa ifrån sig sin talang och det respekterade Mattin, trots sin besvikelse. Men det blev tyvärr stora missförstånd i efterföljande intervjuer som sedan ledde till oanade konsekvenser.

– Ja, alltså jag ville åka ned och testa men jag visste ju att man inte fick åka ned utan tillåtelse. Det enda jag sa i intervjuer var att jag tyckte policyn var konstig och sen bara – poff – det blev verkligen skitstort. Många i Borås snackade om det. Men sedan la det sig rätt så snabbt.

– För att sedan ploppa upp igen. I en intervju med en webbsida så blev det ett missförstånd. Jag sa bara att ”det kändes bra trots allt” men då skrev de även att jag hade varit i Palermo och tränat. Men det hade jag ju inte. Jag var aldrig där och tränade.

– Och sen kom GT (Expressens Göteborgstidning) också. Som ju är en rätt så stor tidning.

Det här var sommaren 2012. Återigen var Mattin Najafi i Göteborg för att spela Gothia Cup. Elfsborg hade just slagit Mjällby med 4-0 och Mattin hade varit en av planens bästa spelare med två assist på sitt konto.

Därmed var han ett eftertraktat byte för de utsända journalisterna. En GT-journalist fick en pratstund med Mattin där intervjun främst handlade om att lyfta fram Linderoth som lyckad ungdomstränare. Men journalisten ville även prata om Mattins jättematch mot Mjällby.

– Sedan började han fråga om Palermo också. Då sa jag bara att jag var lite besviken men att jag hade glömt bort det nu. Men i alla löpsedlar i Borås blev det ”Elfsborg stoppade supertalangen”. Så då blev det skitstort igen.

– Jag fick även höra att (Stefan) Andreasson, sportchefen, som satt på planet till Moldavien för en Europamatch med A-laget, hade köpt tidningen. Så öppnade han upp den och fick se mig där, med jättestor bild. Han blev tydligen skitlack.

Artikeln från GT som väckte stor uppståndelse i Borås. Foto: Privat

– Då kände jag att alla mina chanser i Elfsborg var bortblåsta. I och med allt med Mak också så visste jag att jag inte var omtyckt uppifrån. Jag kände att jag inte varit favoriten heller. Sedan när allt det här blommade ut så kände jag att jag var tvungen att dra.

Mådde du dåligt över allt det här?
– Mådde dåligt och mådde dåligt. Det kan jag inte säga att jag gjorde. Jag var ju ändå glad under tiden. Men jag såg inte direkt fram emot träningarna. Jag tänkte aldrig ”fan vad gött med träning”. Utan det var mer ”fan jag orkar inte med träningen, jag vill hellre hänga med polare och spela fifa typ”. Det kändes bara som att allt det här var i vägen. Jag mådde inte dåligt, men jag kan inte säga att jag uppskattade sista tiden i Elfsborg. Jag är mycket tacksam för allt de har gjort för mig under åren. Men sista tiden var rätt jobbig.

– Det blev ett jävligt tråkigt slut helt enkelt men jag kommer alltid att vara tacksam för vad Elfsborg gjort för mig. Det är tack vare dem jag är där jag är idag.

Sommaren 2012 lämnade Mattin Najafi IF Elfsborg. Han lämnade en lovande ungdomskarriär i de senaste årens största klubb i Sverige. Och även den klubb som skulle bli svenska mästare på herrsidan lite senare under hösten.

2012 lämnade Mattin Elfsborg bakom sig. Sprickan blev alldeles för stor. Foto: Privat

Nästa anhalt blev en kär sådan. Mattin vände hem till moderklubben Norrby IF igen. Nio år senare var den förlorade Babis-pristagaren tillbaka på mammas gata igen.

– Ja, det var egentligen det enda alternativet. Det var en division 1-klubb, plus att mamma jobbade i styrelsen också. Sedan var det kul att spela med alla gamla kompisar igen.

– Men när jag kom så åkte de ned till tvåan (haha). Jag var väl inte världens bästa värvning direkt. Jag kom väl efter halva säsongen och då låg de därnere. Jag vet att debuten mot Qviding gick skitbra, jag fick beröm i Borås Tidning. Och sen rullade det bara på. Jag kom väl aldrig riktigt in i startelvan, men jag fick hoppa in varje match. Det var ju i slutet av säsongen och de låg därnere, jag tror inte att de ville satsa på en sexton-sjuttonåring då.

Men Mattin hade även tagit med sig ett ess i rockärmen från ungdomstiden i Elfsborg och som han nu var redo att spela ut.

– Den matchen som GT intervjuade mig efter, mot Mjällby där jag gjorde två assist och var jävligt bra, den matchen såg en agent. Han skulle se en match efter egentligen. Så var han lite tidig och det var vi som spelade så såg han mig. Och sedan frågade han mig efter om jag hade agent eller så. Och då hade jag ingen riktig agent egentligen. Så vi bestämde ett möte dagen efter.

– Vi möttes på McDonalds, så det va rätt offentligt. Och då sa han att han ville jobba med mig. Och det här var i slutet med Elfsborg och jag hade redan bestämt mig för att sluta. Så då kände jag att det var perfekt läge för mig att gå till Norrby och få en agent. Jag hade inget att förlora på det.

Fotbollsagenter var ändå ingen nyhet för Mattin. Det fenomenet hade dykt upp redan efter den första Palermo-artikeln. Då ringde även bluffagenter och ville representera Mattin. Men det var inget han var intresserad av då de som ringde inte ens hade sett honom spela.

Mattin hade sedan en tid tillbaka även fått gott om hjälp och rådgivning av en trio som bestod av bland annat Mentor Zhubi, Åtvidabergsspelaren Peters storebror, och Assyriskaspelaren Arash Bayat.

– De jobbar med en del spelare. De fixade även Admir Bajrovic till NEC Nijmegen. Han är en god vän till mig så det var han som gjorde att jag lärde känna Zhubi och de andra killarna. Det var den första agentkontakten jag hade. Men jag blev så bra vän med dem så jag skrev aldrig något kontrakt. Det var bara en muntlig överenskommelse. De var mer rådgivare för mig kan man säga. Jag skrev till dem när jag behövde hjälp typ.

Sedan träffade Mattin sydamerikanen Julio på McDonalds i Göteborg. Det tog heller inte lång tid innan erbjudanden från utlandsklubbar började trilla in.

– Han var ju en seriös agent som verkligen ville jobba med mig. Så först åkte jag till Oldham, deras A-lag i League One. Jag gjorde en provvecka där och de ville ha mig. Men jag tackade nej, jag kände mig inte alls bekväm i det laget. Även om det hade varit jävligt bra för min utveckling att spela seniorfotboll i League One.

– Men jag kände att ska jag lämna familj och polare så vill jag flytta till ett ställe där jag kan känna mig trygg och bekväm. Du vet ju hur engelsmän är, hårda, kaxiga och de tryckte ned mig för att jag var ny. Men ändå gick det jävligt bra. De ville ha mig och att jag ska skulle komma tillbaka och provträna igen.

Då dök istället Vicenza upp. Den forna Serie A-klubben som nu harvade i Serie B, eller Bwin som den så kommersiellt heter. Klubben som 1995 tog hand om svenske backlegendaren Joachim Björklund. 17 år senare var det dags för näste svensk att pröva lyckan i klubben – symboliskt nog 95:an Mattin Najafi.

– Jag kände att jag verkligen ville testa Vicenza istället för Oldham. Så då åkte jag ned dit. Mina förväntningar var så höga för att det var Serie B. Men efter seniorfotboll med Norrby så blev jag helt chockad när jag kom ned. Det var spelare som jag inte ens förstod vad de gjorde på en fotbollsplan. Det gick inte att jämföra med Norrby och Elfsborg.

– Svensk fotboll är så mycket bättre än vad man egentligen tror att den är. Svenskar är ju även rätt så uppskattade här nere, han i Atalanta, Joakim Olausson, är ju rätt så omtalad här också.

Mattin spenderade nästan en vecka i Vicenza i norra Italien. Det var i månadsskiftet oktober/november 2012. Sista dagen kom så även den avgörande matchen. Primavera-laget, med Mattin, vs. A-laget. Matchen som skulle avgöra allt, trodde han. Han visste att han hade pressen på sig. Precis som tidigare när han missat landslagsplatsen i Halmstad. Den här gången var dock pressen inte lika stor som på Elitpojklägret.

Mattin var heller inte 15 år längre. ”Clownen” hade vuxit upp. ”Clownen” var ingen liten tjockis längre. ”Clownen” hade lämnat flera år av strul bakom sig. Det var dags för ”clownen” att leverera. Och som han levererade.

– Det gick skitbra den matchen och jag fick spela precis där jag ville på mittfältet. I ”regista”-rollen som den droppande, centrala mittfältaren. Vi förlorade visserligen med 4-1 men jag gjorde ändå assist till vårt enda mål. Så det kändes jävligt bra

– Jag kände direkt att de ville ha mig. Eller ja, hade de inte velat ha mig efter den matchen så visste de inte särskilt mycket om fotboll. Det kom även fram en spelare till mig efter matchen och sa: ”du kommer att få kontrakt efter det här”.

Trots prestationen så tyckte ändå Mattin att det mäktigaste i matchen var att möta Manuel Giandonato. 21-åringen är utlånad från Juventus till Vicenza och han lyste verkligen i ögonen på svenske 17-åringen.

– Fy fan vad han var bra. Alltså det var helt sjukt. Jag förstår inte varför han spelar i Serie B nu, det är bara sjukt.

Men matchen var i själva verket inte så viktig som Mattin trodde. Istället hade Vicenza imponerats av Mattin redan efter den tredje träningsdagen och fattat sitt beslut redan då.

– De ringde min agent efter tredje dagen när jag var här. Så de ville ju ha mig direkt. Men det blev riktigt aktuellt först i december. Då började jag tänka på att jag skulle dra. Jag började förbereda mig för att flytta, jag sa ”hej då” till alla och jag hoppade även av skolan. Då insåg jag ”fan, jag ska flytta” och min syster grät typ varje dag. Sista perioden var rätt så svår, man vill ju inte riktigt lämna sina vänner, men det var en chans som jag var tvungen att ta.

Mattin visar upp nya klubbtröjan framför sin nya hemmaarena i Vicenza. Foto: Privat

I slutet av januari gick flyttlasset. Mattin lämnade Sverige, Norrby, familj och vänner bakom sig för äventyret i Vicenza. Och det har varit en stor omställning för 17-åringen.

– Det har varit svårt att komma in i det i början. Jag tyckte främst att hålla tider var det svåraste. Alla italienare är ju så långsamma. Jag vet att en dag skulle jag träffa sportchefen vid 11.45 och jag var ju där en kvart innan. Så som man gör i Sverige för att vara i tid. Och så dök han upp 12.30. Så jag bara ”vafan är det här?”. Men för honom var det ingenting, han sa bara att han hade haft lite att göra och så var det inte mer med det. Men jag har märkt på alla att de tror att de har mer tid än vad de egentligen har.

– Det var den största skillnaden, att alla var så långsamma. Sedan är ju språket svårt också. De är ju inte så bra på engelska här heller. Men jag pluggar en dag i veckan nu. Fast alla fotbollstermer och så kan jag ju, de kommer naturligt genom träningarna.

Hur är nya livet som proffs då?
– Det är gött som fan (haha). Nä men det är det verkligen. I Norrby vet jag åkte vi buss till bortamatcherna långt bort och nu tar vi ju flyget till de matcherna. Allting är ett steg upp så det är jävligt najs, jag kan inte klaga direkt.

– Men det är även jobbigt, man saknar ju familjen, färdiglagad mat och så. Allt sådant saknar man ju. Det är ju heller inte så att jag ringer en polare i laget vid nio på kvällen och frågar om vi ska hitta på något. Så som man kunde göra förut. Så det är mycket att jag måste klara mig på egen hand nu.

Och hur tycker du att det går?
– Än så länge går det bra. Fast jag gick vilse första dagen. Jag trodde att jag kunde hitta hem men så gick jag så sjuka vägar så (haha), jag var tvungen att ringa sportchefen och säga ”du får komma och hämta mig, jag vet inte var jag är”.

I Vicenza, som faktiskt är lika stort som Borås, bor Mattin i en spelarlägenhet som han tilldelats av klubben. Där bor han tillsammans med två andra ungdomsspelare.

– Det är bäst så för att jag ska lära mig språket och komma in i allt bra. Det ligger väldigt centralt också så kan ta mig överallt. Så jag tänkte bo med de här det första halvåret. Sedan flyttar jag nog ut och då kan klubben fixa en egen lägenhet åt mig.

Hur kan en vanlig dag se ut för ett ungdomsproffs i Italien?
– Ja, jag vaknar runt elva, tar en morgonpromenad. Klockan ett går vi till arenan och käkar lite innan träningen. Två åker vi till träningen. Sedan kommer jag hem runt sex-sju. Då brukar jag gå ut på stan. Jag letar just nu efter en skitsnygg klocka som jag inte riktigt hittar. Sedan kommer jag hem runt åtta, käkar lite. Snackar mycket med gamla kompisar, spelar lite fifa. Så ser typ dagarna ut.

När jag skajpar med Mattin sitter han i hemma i spelarlägenheten. Det är lördagskväll och han har just kommit hem från sin debutmatch i Vicenza. På grund av en hel del pappersproblem med Fifa har det tagit lång tid för honom att bli registrerad för sin nya klubb. Men nu är ändå den efterlängtade debuten avklarad.

Matchen var en träningsmatch för klubbens Primavera-lag. Vicenza besegrade Citadella, en annan Serie B-klubb, med 2-1 och Mattin fick starta matchen.

– Jag började som släpande anfallare. Men sedan i de sista 30 minuterna var jag den droppande mittfältaren i 4-3-3 så då fick jag min favoritposition som regista.

– Det är där jag vill spela. Det var där jag provspelade. Det är där jag trivs bäst, det är rätt konstigt att spela släpande anfallare.

Hur tyckte du att nivån var?
– Det var som våra träningar. Lite mer intensitet bara. Men det var bra, det gick jättebra. Det var min första match så att… Det var mycket lättare än jag trodde. Jag spelade ju i division 1 förra året. Det var ju svårare förra året om man säger så.

Hur ser planen ut för dig i Vicenza, hur kommer du att slussas in i klubben?
– Planen är att jag nu ska starta i Primavera. Här spelar 93-95:orna, det är inte så många 96:or här. Sedan är det upp till mig om jag gör bra ifrån mig eller inte. Det mesta hänger ju på mig.

– Men med tanke på att klubben ligger så dåligt till (nedflyttningsplats i Serie B) så tror jag inte att de släpper upp så unga som mig i det här läget. Men jag har skrivit på ett ettårskontrakt, så jag har inte så mycket att förlora. Det blir bara bra för mig. Italien och Serie B, jag underskattar verkligen inte det.

Hur långt tror du att du har till A-laget då?
– Jag hoppas att träna med dem när jag har lärt mig språket lite bättre. Jag tror mycket handlar om det. För att A-lagstränaren kan ju ingen engelska. Om jag går upp nu så förstår jag inte övningarna direkt, det går inte. Så jag hoppas att kanske om 3-4 månader. Precis innan sommaren kanske jag kan träna med A-laget. Men debut i Serie B, det ska det nog mycket till.

Hur tänkte du när du bara skrev på ett ettårskontrakt? Är det inte lite väl modigt?
– Äh, vill de inte ha kvar mig efter ett år, vilket jag inte tror, så har jag ju ändå en bra merit på mitt CV. Men de ska mycket till att de släpper mig redan efter ett år. Jag valde att skriva på bara ett år för att A-laget inte är att lita på. Jag menar om de hamnar i Serie C och jag sitter på ett treårskontrakt. Det var min agent som ville det. Och han har gjort mycket för mig så det var bara att lita på honom. Dessutom om jag gör ett bra halvår i Primavera så kommer det att komma storlag. Vi möter ju ändå lag som Roma, Napoli, Palermo och alla dessa bra lag. Så det blir ändå rätt spännande.

Mattin kommer för alltid att vara mycket tacksam för sin tid i IF Elfsborg. Foto: Privat

Vid sidan om sitt eget spel är Mattin precis som alla andra unga fotbollsspelare. En riktig fotbollsnörd.

– Ah, jag läser skitmycket om fotboll och följer en hel del. Mest av allt följer jag Inter. Jag träffade en från Inter när jag kom hit och de sa att de skulle ha koll på mig faktiskt. Det var min agents kontaktperson i Inter som jag träffade.

– Men ah, jag har alltid följt fotboll. När jag var lite var jag väldigt mycket medgångssupporter. Det kunde vara Barca ena dagen och Real nästa dag. Och så bytte jag favoritspelare hela tiden. Det var Reyes, Luis Garcia och Luca Toni bland annat. Men jag fastnade även för Hernan Crespo och när han gick från Chelsea till Inter. Då började jag hålla på Inter. Nu är Philippe Coutinho min favoritspelare och jag blev mycket besviken när han lämnade för Liverpool. Där gjorde Inter bort sig.

Hur mycket försöker du lära dig av en spelare som Crespo när du tittat på honom?
– Nä, jag och Crespo är så olika som det bara går. Ska jag vara ärlig så har jag aldrig kollat på fotboll för att lära mig vad en viss spelare gör och tänker att så där ska jag också göra. Jag vet inte, jag har aldrig tänkt på det bara.

– Men jag borde lära mig av spelare som Sneijder, Xavi, Iniesta och Pirlo. Sådana som inte är världens snabbaste men otroliga playmakers. De borde jag ta lärdom av.

Det är Serie A som är favoritligan då också eller?
– Ja, det kan man säga. Det är den ligan jag tycker om mest. Men jag tror att La Liga skulle passa mig bäst. Det är lite mer fotboll där. Italien börjar bli som England. Våra träningar är bara löpa, löpa, löpa. Det börjar bli mer engelskt här, även med långbollar och så. Jag vet inte varför.

Om du får hylla dig själv, vilka är dina styrkor?
– Det är nog att jag tänker fotboll. Jag använder hjärnan mycket, jag har bra spelförståelse. Rätt snabb i starten men på längden är jag inte så snabb. Jag tar rätt så korta steg, jag vet inte varför. Men det är nog därför jag inte är anfallare fortfarande. Spelförståelsen är min största styrka. Att hitta den avgörande passningen.

Dina svagheter då?
– Fysiken, konditionen och sådär. Även huvudspelet, det är katastrofalt. Nickdueller är inte min grej, jag är mest rädd för dem.

Hur långt kan du nå med fotbollen, hur bra kan du bli?
– Jag vill komma så högt upp som möjligt. Bli så känd som möjligt (haha). Nä, men att spela i de största ligorna.

I Inter kanske?
– Ah, det hade varit helt otroligt. Den dagen jag kommer till Inter så stannar jag i Inter för alltid, det kan jag säga.

Det är dock en bra bit kvar till Inter för Mattin Najafi. Men en sak är säker. Han är på god väg att nå drömmen. Likt många svenskar tonåringar som de senaste åren sett Italien som det nya Holland och valt den vägen.

De tidiga åren på Norrbyvallen med ”snabben”, ”röven” och ”utedribbling” är nu bara fina minnen när Mattin sitter i sin spelarlägenhet och pratar med gamla polare över Skype. Från Vicenza, i Italien. Det trodde du väl aldrig, Jan Mak?

—————————————————————————————————————————————————–

Tidigare spelarporträtt:

Simon Tibbling – en av världens bästa

Robin Quaison rules ok

Följ mig även på twitter:
twitter.com/StefanOttosson