Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Snacka med Leman

”Den bästa utvisning jag sett någon ta på länge”

NHL: Sällan har väl skillnaden mellan det nordamerikanska och det europeiska synsättet på hockey framstått så klart som i går kväll.

Låt mig snabbt förklara.

Ottawa Senators–New York Rangers, Sens var under 1–2, Chris Neil (energispelare, aggressiv i varje cell, fajter när det behövs) var tillbaka i laget efter lång frånvaro, framför allt för att se till att Rangers tuffe Tanner Glass inte tog sig friheter som i match 4.

Gott så.

Fansen i Kanadas huvudstad älskar sin Neil.

Jag kittlades också, det låg en förväntan i luften när #25 gjorde sina ”rushes” före första nedsläpp.

Herregud, det var tydligt att Neil längtat (andra matchen sedan slutet februari), han var i Glass fejs gång på gång, utmanade honom på fajt, letade lägen där han kunde göra skillnad.

Risk för överambition, kände jag.

Inte alls, kände Senators ledning.

Så kom början av andra perioden, Tanner Glass körde över Dion Phaneuf bakom mål, solklar interference, eftersom vi hade den där 1–2-ställningen i matchen så skulle Senators här få ett drömläge att kvittera.

Inte då.

Tänkte Neil.

Chris Neil introduces Tanner Glass’s face to the back of the net.#DontMissAMoment pic.twitter.com/2MOBVymcCU — Sportsnet (@Sportsnet) May 6, 2017

Titta själva ovan, han kom farande som ett Shinkansentåg i Japan, kastade sig över Glass och ville fajtas med denne som smart nog undvek att dra på sig fler utvisningsminuter.

Spel fem mot fyra blev istället fyra mot fyra.

Inget Ottawamål (den gången).

Herregud, Chris Neil – det var inte därför Guy Boucher (coachen) stoppade in dig i laguppställningen igen, tänkte jag, och twittrade något i den stilen.

Även Viasat-experten Andreas Johansson tyckte utvisningen var dum.

Och varför inte? Neil kastade ju bort ett utmärkt kvitteringsläge för Sens.

Men det var här vi var alldeles för europeiska, Andreas och jag.

I Ottawa Senators älskade man vad Neil gjorde. Älskade.

Spelarna applåderade tydligt Neils markering, det faktum att han fick 2+10 och inte kunde vara  på isen på länge (han spelade bara 2.26 ändå) förändrade inte bilden.

Neils agerande må ha kostat ett power play – men i Nordamerika ser man helt annorlunda på saken.

Neil stod upp för Phaneuf, därmed hela laget.

Neil gav Ottawa energi.

Neil hade stöd av varje lagkamrat, varje fan.

Neil var en hjälte.

Clarke MacArthur och Erik Karlsson var direkt borta vid utvisningsbåset och tackade Neil, efter matchen sa matchvinnaren (5–4) Kyle Turris till Ottawa Sun:

– Det är den bästa utvisning jag sett någon ta på länge. Den tar vi varje dag, den ger en sådan kick, får igång publiken. Neil var ”massiv”, spelade en stor roll för moralen i kväll, för vår intensitet. Bara att ha honom på isen gör ett stort intryck på oss. 

Derick Brassard, 4–4-hjälten med sitt märkliga, sena flipperkulemål höll förstås med:

– Glass har gjort skillnad (för Rangers), har spelat en del bra hockey. Det är bra att påminna honom att det finns någon där … Vi var alla okej med att ”Neiler” tog den utvisningen, det visar en massa karaktär.

Frånsett ljudvolymen efter Ottawas fyra mål var det aldrig så högljutt inne i Canadian Tire Centre som när Chris Neil a) gjorde sitt första byte, b) gav sig på Glass och c) kom ut från utvisningsbåset.

Energin som han skapade i byggnaden, i laget, var mer värd än ett missat power play- och kvitteringsläge.

Så resonerar man i Nordamerika.

Väljer hellre bort det kortsiktiga för den långsiktiga betydelsen.

Det är en fascinerande skillnad, eller hur?

Bra i TV. Foto: BILDBYRÅN
Bra i TV. Foto: BILDBYRÅN

***

Det är verkligen ett nöje att se på Viasats hockey-TV när Andreas Johansson hoppar in som expert. Superb i sin roll.

***

Jag saknar ord för att beskriva hur häftig matchen mellan Ottawa och Rangers var. Inledningen med allt chansbytande … jösses.

Har Niklas Holmgren någon röst kvar i dag?

Ottawas sena kvittering via en puck som studsade på allt möjligt innan den bestämde sig för att ta vägen in i Rangers mål, avgörandet i förlängningen, 3–2-ledning nu och matchboll i match 6 på Madison Square Garden.

Men jag tror Rangers vinner då.

Och jag tror Rangers har en jättechans att vinna även match 7 i Ottawa.

Det har varit en del medstuds för Senators, halvträffar som lurar Henrik Lundqvist, för att inte tala om Derick Brassards 4–4, och min känsla är att Fru Fortuna (underbart Niklas Holmgren-uttryck!) kan tänkas vara på blåskjortornas sida framgent.

Nå, vi får se – jag hade ju gärna sett ett kanadensiskt lag i konferensfinal, det vet ni – och eftersom Erik Karlsson stundtals ser i alla fall 90-procentig ut finns en extra anledning att hålla en tumme för Sens.

Men visst hade det varit häftigt med Rangers-seger också? Henrik Lundqvist mot antingen Sidney Crosby eller Aleksandr Ovetjkin. Mums.

Nå, det blir som det blir.

Till sist: grymt kul att just Crosby var tillbaka redan i natt när hans Pittsburgh Penguins tappade 2–1 till 2–4 mot Washington Capitals.

Då var det inte ännu en hjärnskakning som Sid The Kid ådrog sig häromdagen.

Tack och lov.

Kanske smäll mot nacken, kanske knäet som vreds till.

Men hjärnskakning? Aldrig att Crosby varit tillbaka så snabbt då, inte med sin historia av smällar mot skallen. Aldrig.

***

Jag vet att Nicklas Lasus förlängningsmål för Frölunda mot Skellefteå var märkligt, men det här när Derick Brassard kvitterade och tog matchen till övertid i går … jösses, säger jag bara – jösses!

Off Lundqvist, off a Ranger, smacked by a Senator, off a Ranger, off a Ranger, off a Ranger, past Lundqvist. Tie game. pic.twitter.com/fQS2jdEF7z — Pete Blackburn (@PeteBlackburn) May 6, 2017