Snacka med Leman

Tuff situation för hockeyjunior med två arbetsgivare

Frölunda tyckte Kevin Elgestål, 19, skulle säga nej till Washington Capitals som ville ha över sin svenske talang (draftad i sjunde rundan 2014) på NHL-camp.

Till slut sa Kevin ja. Ändå.

Tionde september åker han för att först delta i rookie camp, sedan på den stora campen med alla NHL-stjärnorna. Hem kommer han den 25:e.

Jag vet att GM Christian Lechtaler & Co i Frölundas sportsliga ledning inte var speciellt nöjda med det beslutet, men Lechtaler slog fast när vi snackades vid på onsdagsförmiddagen:

– Vi bestraffar ingen som fattar ett visst beslut. Absolut inte. Vi respekterar det som sker.

– Jag hade också velat åka om någon ringt mig och frågat …

Inga hårda ord från Frölundas ledning, alltså. I alla fall inte offentligt. Klart det finns förståelse för att Elgestål vill vara med på samma camp som Aleksandr Ovetjkin, Nicklas Bäckström & Co.

Samtidigt vet jag att Frölunda varit rätt tydligt i sin kommunikation, typ: ”Det bästa är om du stannar hemma, Kevin.”

Lechtaler:

– Jag har sagt till Kevin att ta sig en rejäl funderare på vad han ska göra. Det viktiga är vad han själv brinner för. Vi kommer aldrig förbjuda någon att åka.

Tränaren Roger Rönnberg:

– Kevin behöver träna upp sin fysik, det är en jätteskicklig spelare men fysiken begränsar honom. Med kanonfysik, Joel Lundqvists fysik, då hade han redan spelat med oss. Kevin behöver verkligen träna upp sig, samtidigt får han med sig erfarenhet om han åker över. Hoppas det ger honom inspiration att orka med fysträningen när han kommer hem.

Frölunda känner att Kevin Elgestål hade utvecklats bättre på hemmaplan.

Klubben kunde nog också ha behövt anfallarens tjänster nu i höst, inte minst när Mattias Janmark drar till Dallas och Oskarshamn ska ha en Frölundaforward i sitt lag.

– Svårare för Kevin att vara med och konkurrera om han inte är i Sverige, sa Lechtaler lite lagom syrligt.

Kevin själv har inte riktigt fått signalerna att han är med och strider om en A-lagsplats, även om han varit med på enstaka träningar. Han sa på telefon till mig:

– J20 eller Washington, då känner jag att jag har bättre chans att utvecklas i Washington.

** Du känner inte att du missar möjligheten att vara med och fajtas om en A-lagsplats?
– Jag har känt att det finns så många forwards, alla har inte fått vara med i träningsmatcherna, så jag ser inte den öppningen så mycket. Men när jag kommer hem, då ska jag visa att jag kan spela bra, då gäller det att prestera, att leverera.

Anton Karlsson, 19, är redan i A-laget, John Dahlström, 18, var med och tränade så sent som på onsdagen, och Frölunda kan utan problem kalla hem sin spelare (just nu Pontus Widerström) i Oskarshamn, så det är möjligt att Elgestål inte fått någon A-lagschans ändå, trots att Janmark drar till Dallas och att Anton Axelsson är borta till jul.

Jag har inga problem att förstå Elgeståls vilja att åka över till den NHL-klubb som även den här säsongen tycks tro så mycket på honom att man skickar inbjudan inte bara till rookie camp utan även till huvudlägret, main camp.

Samtidigt är det förstås som Christian Lechtaler säger:

– Om Washington tror så mycket på Kevin, varför skriver de inte kontrakt med honom då?

Frölunda tror på sin utvecklingsmodell, hade velat se Kevin Elgestål köra stenhårt i gymmet och på isen just nu, fruktar att han ska ligga för långt efter när han kommer hem.

19-åringen själv känner inte riktigt att A-lagsdörren är öppen, är förstås lockad när den kommande (?) arbetsgivaren – i världens största liga, dessutom – visar stort intresse.

På lång sikt kanske griskörning med Frölunda varit bäst.

Eller så ger det så mycket att vara på samma is som Ovetjkin och de andra storstjärnorna att hösten 2015 blir den bästa i Elgeståls karriär.

Vad som är rätt och fel här är svårt att veta.

Det kanske inte ens finns rätt och fel?

Alla dessa rader mest för att visa på, och resonera kring, det faktum att det är inte helt lätt det här när en svensk klubb ska satsa på ung talang.

Det är inte helt lätt att vara den unge talangen heller.

Tufft nog att blidka en arbetsgivare.

Etter värre att blidka två.

Bob Dylan skrev för övrigt en fantastisk låt som passar i sammanhanget. Den hade förstås inte ett skvatt med hockey att göra (även om Robert Zimmerman faktiskt föddes i hockeystaten Minnesota), men ”Gotta serve somebody” är klockrent i sammanhanget.

https://www.youtube.com/watch?v=6CwHby-YTNo