Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Fortfarande förvånad – trodde Blåvitt hade kommit längre

Dagen efter IFK Göteborgs cuptorsk mot Sirius (som jag alltså hann se större delen av ändå) kan jag inte hjälpa att känna mig väldigt förvånad. Jag trodde laget hade kommit längre, att den rörlighet vi sett i en del matcher på försäsongen ändå skapat något slags vettig lägstanivå.

Att ett fotbollslag inte är bra jämt, det är okej. Inte ens Barca är det. Men jag trodde ändå att Blåvitt tagit ett steg förbi fjolårets passiva, ängsliga, orörliga ”vi kan bara tjonga, inte passa”-syndrom som uppstod lite då och då.

Jag skrev det om det flera gånger i fjol, hur det liksom i flera matcher behövdes en rätt trög start för att Blåvitt skulle börja löpa, röra sig, ge understöd åt bollhållaren så att den enklaste form av passningsspel ändå kunde bedrivas. Lite som att spelarna initialt inte litar på sin egen bollbehandling, måste övertyga sig själva.

Det vi såg mot Sirius gav alla kritiker i Malmö och Stockholm vatten på sin kvarn, ni vet de som hävdar att Blåvitt bara kan tjonga eller spela inläggsfotboll.

Precis så var det ju. Precis så blir det när spelare tvekar, lämnar över ansvaret till andra.

Jag förvånades återigen över att Mattias Bjärsmyr inte vågade ta lite yta som mittback, driva in på motståndarnas planhalva med bollen, ställa lite frågor till Sirius, därmed skapa ytor för sina lagkamrater. Den långa bollen var lättläst och ofta ofarlig.

Jag förvånades också över att Jakob Johansson inte alls agerade som den ledare han behöver vara på mitten.

Med May Mahlangu centralt kommer spelet förstås bli annorlunda, där finns fötter gjorda för att behandla en boll, men jag tror det dröjer minst ett par, tre matcher in på allsvenskan innan sydafrikanen är redo.

Och det blir spännande att se vems plats han tar.

Framför allt blir det intressant att se om IFK Göteborg ser så här handfallet ut fler gånger, om den enda lösningen mot ett försvarande lag är att lyfta långt från backlinjen eller komma till inlägg.

Då har jag nog tippat Blåvitt för högt (trea). Men det hoppas jag inte.

***

Det var då för väl I: Mikael Dyrestam, läser jag i GP, ser till slut ut att ha hittat en klubb: Ålesund i Norge. Kanske inte det sexigaste i världen, men får han spela regelbundet, dessutom som mittback, så är han nog rätt nöjd. Och IFK Göteborg får några miljoner i utbildningsbidrag, och vi kan till slut dra ett streck över den här långdragna historien. Det hade varit rätt skönt.
Jag har alltid gillat ”Dyre” och hans kvalitéer, det vore roligt om han lyckades i Norge.

Det var då för väl II: Moestafa El Kabirs fot är förhållandevis hel, ingen fraktur. Läketiden kanske inte bara är några dagar för det, men det bör inte vara så farligt. Hur är det, om ”Musse” missar Häckens allsvenska premiär, är Carlos Strandberg fortfarande avstängd då efter den där utvisningen mot Gais, eller är det där överspelat?