Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Att träna hjärnan kan vara skillnaden för idrottare

Någon gång när jag var ung (eller i alla fall yngre) sa Leif Boork någonting om att ishockeyspelare, eller om det var idrottare, borde läsa fler böcker. Han hade rätt då. Han har rätt nu. Varför? För att hjärnan är den del vi tränar minst, för att den därmed har potential att avgöra matcher/tävlingar när alla i dag tränar ungefär lika hårt och är lika bra taktiskt skolade.

Smartaste spelaren går ofta längst, gör ofta störst skillnad. Och jag hävdar med bestämdhet att det är så här: läser du böcker som utmanar ditt tänkande, eller för den delen ser på intressanta dokumentärer på TV, i alla fall på något sätt vidgar dina vyer, lär dig att tänka annorlunda, utanför den berömda lådan – då är du bättre förberedd även på isen, på planen, eller var du nu utövar din idrott.

Den som utanför idrotten skaffat sig en och annan aha-upplevelse – tänkt om, tänkt till, tänkt efter – har förstås lättare att klara en oväntad händelse inom idrotten. Den som kan göra det icke-förväntade, som kan handskas med sådana situationer, som har tränat hjärnan och hållit den i trim så den fungerar på topp, han eller hon kan lösa svåra situationer när det bränner till.

Paradise Hotel är därmed inte den perfekta uppladdningen för en idrottare som vill gå så långt som det är möjligt. Detta är ingen moralkaka, ibland måste man koppla av också, och vill man göra det genom att se andra göra bort sig kan det säkert vara rätt. Vad jag vill åt är att den som verkligen vill lyckas har möjligheten, om man kommer ihåg att travestera brottarstjärnan Frank Andersson.

## ”Kuken ska ha sitt”, är Franks legendariska kommentar från Los Angeles-OS 1984, det som Expressens Mats Olsson gjorde känt.
## ”Hjärnan ska ha sitt”, skulle jag vilja lägga till. Om man verkligen vill försöka få ut sin fulla potential.

Alla dessa tankar, som jag delgett en och annan genom åren, bara för att jag nyss läste GP-Balkanders utmärkta story om BK Häcken som testar Life Kinetik, ett sätt att träna hjärnan, aktivera kopplingar och synapser.

Jag tycker det är grymt bra av Häcken att ta steget. Alla tränar fotboll, alla kan göra ungefär samma sak ungefär lika bra – men det som skiljer medelmåttor från stjärnor är att de sistnämnda kan klara oväntade situationer samt prestera som bäst när det behövs som mest.

Jag tar alltid väldigt gärna Mats Wilander som exempel. Mats hade knappt ett slag (nåja …) som i sig kunde mäta sig med konkurrenternas – men han hade en hjärna som var vassare. Det engelska uttrycket är så passande, Mats ”outsmarted” sina motståndare.

Om Moestafa El Kabir & Co kan göra det redan i år ska vi låta vara osagt, men det är bra steg i rätt riktning.

***

Vad gäller Mats Wilander så lyssnade han på Ulf Lundells episka sånger snarare än syntmusik, skrev låtar, poesi, vågade verkligen tänka och leva utanför tennisbubblan. I dag jobbar han för Eurosport och är fantastisk i analysprogrammet ”Game, Set and Mats”.

Det är få svenska idrottare jag haft så stor beundran för som Mats Wilander. Hur han fick Ivan Lendl att tappa huvudet i US Open-finalen 1988, hur han tog revansch för finalförlusten året före genom att gå på nät även på andraserve och därmed få tjecken att klia sig i skallen, hur han ”outsmarted” Lendl och till slut stod som segrare sent i New York-natten – det är svensk idrottshistoria.

Och det hade aldrig gått om Mats inte varit den smartaste av de två.