Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Snacka med Leman

Tack och adjö, Pontus och Stefan

Jag en cyniker ibland, en rätt naiv jävel ibland.
I fallet Pontus Farnerud var jag mitt emellan.
Jag begrep att det var över.
Ändå närde jag en förhoppning, tänk om …
Nu vet jag. Det är över. Åtminstone på elitnivå.
Man kan lugnt säga att sejouren i IFK Göteborg inte blev vad någon part ville.
Något förenklat:
År 1 fungerade inte IFK.
År 2 fungerade inte Farneruds kropp.
Det gläder mig att så många blåvita supportrar tog den här liraren till sina hjärtan, trots en relativt kort tid i klubben.
Kanske för att han visade känslor.
Visade att han brann.
Visade att brydde sig.
Tårarna i söndags talade ett tydligt språk. Pontus Farnerud ville mer, ville mycket mer, men det gick inte.
Så är livet, mycket handlar om att acceptera det som händer, det som är oundvikligt, hitta sätt att ”deal with it” och gå vidare.
Några av allsvenskans finaste fötter försvinner.
Jag hoppas att de hittar andra, utmanade vägar.
***
Stefan Selakovic är en annan sorts fotbollsspelare.
En som skällt ut fler domare än jag skrivit blogginlägg.
Nästan …
Ändå vill jag hävda att även domarna kommer sakna Selakovic som på söndag – i Halmstads kval mot Sundsvall – gör sin sista match på elitnivå.
Hjärtat var alltid med här också.
Stefan Selakovic hade gått genom eld för sina lagkamrater och IFK Göteborg, det är min minnesbild av mittfältaren som jag hade en hel del att göra med under min tid på City, GT och sportsday.se.
Han hade en vilja att vinna som var brutal, som var en anledning till att en och annan domare fick veta vilka fel denne begått, men som också betydde att för fotbollsspelaren Stefan Selakovic fanns inget annat än hundra procent.
Han blev aldrig den landslagsstjärna en del av oss kanske trodde när han en gång lämnade Halmstad för Heerenveen, och när Selakovic flyttade hem till Sverige blev han i Göteborg mer av en hårt arbetande mittfältare än den målfarlige anfallare han varit.
Men han vann fansens respekt med sitt stenhårda jobb.
Han vann lagkamraternas, bevisat inte minst här av Pontus Wernblooms ord på Twitter och Instagram: Den bästa jag spelat med och en av mina bästa vänner lägger av med fotboll. En klippa i den stormiga oceanen!”
Han vann min, och – tror jag mig kunna säga – många av mina mediekollegers genom sitt öppna, ödmjuka och glada sätt.
Sådan respekt är också värt mycket. Kanske mer än mål när karriären summeras.
Lycka till på söndag, Stefan.
Framför allt: lycka till efteråt.