Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Snacka med Leman

Rörelsen, passningsspelet – där måste IFK Göteborg lyfta

Utlovade några blåvita rader, en analys av 2013, så häng med här då.
Inget revolutionerande, men likväl intressant, hoppas jag.
Först: oavsett resultatet mot Norrköping har IFK Göteborg studsat tillbaka bra efter hemska 2012, gett supportrar hopp och stolthet tillbaka.
Det skulle betyda mycket (massor?) om IFK inte stumnade fullständigt, om man kunde slå Norrköping, ta tredjeplatsen, inte bara för att det betyder Europa League-kval utan för att det mentalt ger en kick.
Trea.
Medalj.
Spel i Europa.
Bättre möjlighet att locka eventuella nyförvärv.
Men – även i händelse av förlust har IFK tagit ett kliv framåt under Micke Stahres andra år. Huruvida det gör hans sejour godkänd eller inte lämnar jag till er att bedöma, men lik förbaskat var det svåra förutsättningar han gick in i 2013 med, och IFK Göteborg gjorde något bra av dem, byggde en grund som även om den raserades en smula på slutet erbjuder något bra att stå på 2014.
Gott så.
***
Nå, IFK var ju länge med och jagade guld, varför räckte det inte ända fram?
Enkelt: laget är för spelmässigt begränsat.
IFK har nått sina framgångar med ordning och reda i försvarsspelet, med snudd på 100-procentigt uttag av kamp och vassa avslut när tillfällen getts.
IFK har inte bolltryggheten som Malmö, AIK eller HIF, har mer litat till sin fighting spirit och moral för att bryta ner motståndet.
Det är sannerligen inget att skämmas för. Tvärtom, skulle jag vilja säga.
Men när det går emot, när benen blir tunga, när skallar tvivlar, då är det svårt att få fram sitt max.
Och IFK Göteborg behövde göra just det, mer än toppkonkurrenterna, för att vinna.
Till slut blir det soppatorsk. När förlusterna kommer, när man känner att guldchansen inte finns, då blir 100 procent 90, eller kanske bara 70-80.
Och då är IFK Göteborg modell 2013 inget topplag.
Mot de ”sämre” lagen har Blåvitt, fram till säsongsslutet, lyckats bra; med maximal fysisk och mental ansträngning har man ofta stängt motståndarnas anfallsförsök och gjort nog offensivt för att peta in några bollar.
Mot toppkonkurrenterna har IFK inte riktigt räckt till.
För att bolltryggheten, tekniken, spelskickligheten, modet och kunnandet vad gäller rörelse och passningsspel inte riktigt matchar motståndet.
Det är ingen ”sågning”, absolut inget ”utdömande” för framtiden, jag påvisar bara vad som finns att jobba på, var behovet ligger.
Att IFK, efter fiaskobetonade 2012, inte skulle nå hela vägen 2013 tycker jag inte alls är konstigt.
Grunden är som sagt lagd – nu börjar påbyggnaden.
***
En sak är viktigare än allt annat: få till en bättre rörelse, därmed ett förbättrat passningsspel.
Snabbare fötter, modigare skallar.
Har ni tänkt på, även när IFK vann sina matcher, hur det ofta såg svagt ut första 20-25? Dålig rörelse, dåligt passningsspel, gärna en tjongboll på Tobias Hysén?
Det var som om spelarna behövde tid på sig för att förstå att … kolla, vi kan ju också passa bollen till varandra, kan också röra oss och trilla bort några motståndare.
2014 behöver vi se det modet från start.
För IFK kan. Men tryggheten måste vara tydligare.
Jakob Johansson (vars självförtroende betyder ALLT för hans kapacitet) hade massor av mod från start, såg ut att tappa det allt eftersom säsongen led, och det skadade Blåvitt.
Med två centrala mittfältare som med tiden mest städade blev kraven omänskliga på yttermittar och forwards.
Här måste IFK agera.
En nåd att stilla bedja om vore att få hem tvåvägsmittfältaren Sebastian Eriksson, men han spelar ju ibland i Cagliari, så jag vet inte.
Men ska IFK spela med Jakob och Philip Haglund, alltså utan kvicka och kreativa fötter centralt, då krävs annat:
## En mittback som deltar i uppbyggnadsspelet (och nej, jag talar inte om Kjetil Waehler).
Mattias Bjärsmyr måste dra ner på tidiga långbollar, våga gå framåt, slå sin gubbe, tvinga näste motståndare att gå på och därmed skapa en yta för lagkamrater på offensiv planhalva.
## Ytterbackar måste oftare delta, erbjuda alternativ.
Ludwig Augustinsson kommer göra det om hans kropp håller, Adam Johansson (som jag antar går före Emil Salomonsson) behöver göra det som förr.
## Kanterna måste variera.
Lasse Vibe, Sam Larsson, Martin Smedberg Dalence, Pontus Farnerud (om han skulle ge det en chans till, jag när fortfarande en förhoppning), Darijan Bojanic, Nordin Gerzic (om han kommer tillbaka) eller något fräckt nyförvärv måste bryta in i banan och skapa oreda, men också klara av att då och då ta sig runt på kanten för att anfallsspelet inte ska bli för lättläst.
## Inläggsspelet behöver existera.
Viljan att spela passningsfotboll får inte ta bort det faktum att bra, tidiga inlägg ofta är ett vasst anfallsvapen. Värvningen av Martin Smedberg Dalence tyder på att IFK förstår det.
***
Negativt? Ta det inte så. Jag vidhåller att IFK Göteborg lagt en klart godkänd grund 2013. Men nu handlar det om att gå vidare.
***
Betyg på IFK:s spelare? Låt oss ta dem efter 30 och inte 29 allsvenska matcher.
***
Spelare som försvinner? Visst, Jakob Johansson kan förstås få ett erbjudande någonstans ifrån, Tobias Hysén omgärdas ständigt av rykten, men det blir ju som det blir med det.
Jag valde att resonera som om folk blir kvar.
***
Förresten, ”Per” twittrade klokt om att jag missat det här med Tobias Hyséns vilja att få in en bollhållande forward, en Zlatan-typ, för att på så vis skapa möjlighet till längre anfall. Jag förstår tanken, men är tveksam. Risken med en sådan är att det alldeles för ofta blir de långa, tidiga bollarna upp, att passningsspelet inte alls utvecklas så som det måste.
En target som alternativ på bänken? Gärna. Som startspelare? Inte så säker på det.
Dessutom är det ju så att en bra anfallare kan mer än en sak, kan kombinera djupledslöpningar med att möta/skarva/hålla i.
***
Till sist: jag räknar med att Hannes Stiller blir maffig hyllad på söndag. Det är han värd.