Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Snacka med Leman

Om saknad Sadiku, och kickad Kim

När jag tillbringade fyra-fem månader i Skåne förra året fick jag flera chanser att studera Loret Sadiku, HIF:s unge mittback.
Klart jag hade sett honom före det.
Klart jag sett och studerat honom efteråt också.
Men det var nere i Skåne jag förstod riktigt hur bra killen är.
Jag minns att jag hyllade Loret redan då, tog upp det faktum att svenska landslaget skriker efter bra mittbackar, sådana som kan läsa spelet samtidigt som de kan behandla en boll.
Roar Hansen, HIF-tränaren som snackade högt i går inför dagens presskonferens med Erik Hamrén, hade förstås helt rätt.
Loret Sadiku är en man för landslaget.
Nu.
Inte i morgon, inte i övermorgon.
Nu.
Sadiku skulle ha varit med i truppen mot Norge. Det kunde ha varit början på en stor karriär.
Istället är risken att Sadiku väljer spel med Albanien, detta för att Erik Hamrén hellre tar med en spelare som Rasmus Bengtsson, en som inte var i närheten av Sadikus klass under tiden i allsvenskan och först på sistone spelat ordinarie i ett europeiskt klubblag.
Jag förstår det inte.
Varför stirra sig blind på om man spelar i allsvenskan eller utomlands?
Loret Sadiku är möjligen inte redo för ett VM-kval än. Men spel i en vänskapsmatch mot Norge hade nog gjort honom det.
I alla fall varit ett stort steg på vägen.
Alldeles oavsett åsikten i det fallet hade det varit ett sätt att försäkra sig om att Sverige inte går miste om en av de största mittbackstalanger vi fått fram.
Erik Hamrén spelar ett högt spel.
Kanske för att han inte har någon i landslagsledningen som är fokuserad på försvarsspel?
Och, kom igen – att skylla på att Sadiku missade januariturnén, är det enda gången man kan testa och slussa in nya spelare?
***
Petningen av Kim Källström väcker stor uppståndelse, och det förstår jag.
Kim har varit gjuten länge.
Samtidigt får han knappt spela i sitt klubblag (Spartak Moskva), och jag har inga problem med att form är färskvara.
Däremot har jag problem med att det här med ”bristande speltid” bara används som argument ibland, när det gäller vissa spelare.
Annars, vad gäller mittfältet, är det ju samma problem som förut.
Går det att få fram all den talang Rasmus Elm besitter?
Erik Hamrén måste ju – om han tror på det – försöka, alltså spela smålänningen med Pontus Wernbloom, och därmed se om det går att skapa ett slags Thern/Schwarz-par för tio år framåt.
Om Hamrén inte väljer det alternativet, eller om Elm fortsätter se ut som en blyg skolpojke på skoldansen, då är det dags att peta även denne lirare och satsa på andra, som till exempel Albin Ekdal.
Man kan inte tro och hoppas hur länge som helst. Det finns gränser.
***
När konkurrenten heter Mikael Lustig förstår man att Adam Johansson kan ta tillbaka en plats i landslaget, trots att han inte ens spelar högerback längre.
Undrar förresten vad Emil Salomonson tycker om den uttagningen?
***
Filip Helander, Alexander Milosevic, mittbackar i U21-landslaget. Före skadan lyfte jag fram den sistnämnde, senaste året har Helander klivit fram.
Tänk om dessa båda kunde ta ett kliv till.
Kul att Häckens Simon Gustafsson får chansen i U21, förresten. Det är han verkligen värd.
Och tänk om han fortsätter utvecklas som i år? Hur långt når han då?