Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Snacka med Leman

Inget värt i poäng för IFK – men i framtidstro?

”Det är måndag morgon och mitt huvud känns så tungt.”
Povel Ramel, detta musikaliska snille, kunde (om han varit i livet) ha gjort en andra version av sin Gräsänkling Blues och tillägnat den IFK Göteborg och dess supportrar.
Herregud, ett så jobbigt uppvaknande det måste vara (eller ha varit, beroende på när ni läser detta).
Efter sisådär 40 minuters strålande anfallsfotboll hade IFK svarat för två superfina mål (Robin Söder på egen hand, Tobias Hysén från Lasse Vibe) mot Helsingborg och sedan blivit rånat på ett korrekt 3–0 när linjemannen inte såg att Jakob Johansson var onside.
Istället gjorde domaren Jonas Eriksson bedömningen att Loret Sadikus hands på mållinjen vid brutalt viktiga 1–2 (minut 42) var okej, och från ingenstans hade HIF fått en biljett in i matchen.
I 45:e pangade David Accam in 2–2 – och i en halvlek som Blåvitt tokdominerade svängde den mentala pendeln över till Helsingborgs fördel.
Domarteamet påverkade?
Javisst.
Om Jakobs 3–0 godkänts tror jag att matchen varit stängd. Kanske hade inte HIF kommit tillbaka utan hjälpen vid 1–2 heller.
Men:
Domarteamets fel att IFK förlorade?
Nej, det är att göra det alldeles för lätt för sig.
Riktigt bra lag gnäller inte. Riktigt bra lag tar en motgång eller två, sporras av den, hittar kraft och motivation att gå vidare.
IFK Göteborg klarade inte det den här söndagskvällen.
För att Pontus Farnerud tvingades halta ut efter 45 minuter?
Ja, det är en förklaring. Just i ett läge när ”allt” går emot hade en kylig, rutinerad och mentalt stark spelare verkligen behövts.
För att IFK är skadedrabbat och saknar sin ledare Mattias Bjärsmyr?
Ja, det spelade in. En hel del, tror jag.
Alltså vill jag inte alls såga IFK, det här var 40 minuters bevis på vilka kvalitéer som finns, vad spelare som Robin Söder och Lasse Vibe kan göra, och vad som faktiskt kan komma ut ur den här säsongen.
Men – det går inte att komma ifrån att Jonas Eriksson och hans domarteam långt ifrån var ensamt om att göra misstag.
## Loret Sadiku lämnades väldigt ensam vid 1–2. Var Hjalmar Jonsson tvungen att tokrusa framåt så där?
## Vid 2–2 hade Emil Salomonsson och Mikael Dyrestam ingen kommunikation när Emil skulle ”lämna över” David Accam.
## Vid 2–3 (drömmål av Mattias Lindström) låg Adam Johansson för högt när ingen IFK:are hade press på Ardian Gashi som från mittplan fick slå bollen som Lindström sedan dunkade in med en träff som hette duga. Bollen i en halvvolleybåge över John Alvbåge som kanske stod för långt ut. Kanske. Å andra sidan stod John för några riktigt vassa parader. Ingen skugga alls över honom.
## I andra halvlek var IFK knäckt av de snabba HIF-målen just före paus, spelarna var renons på självförtroende, den grymt fina rörelsen och allt självförtroende från första 40 var bortblåst, bortskrämt. Efter Lindströms 3–2 var IFK iskallt.
Alltså, i kortfattad form:
Blåvitt visade kvalitéer, stora sådana, men också vilka som saknades.
Med ett eller två domarmisstag mindre hade de sistnämnda kanske inte märkts.
Men ni vet lika väl som jag – att domare gör misstag tillhör spelet lika väl som att spelare gör det.
Jonas Eriksson missade en hands (eller gjorde en i mina ögon felaktig bedömning).
Mikael Dyrestam drattade på ända så att David Accam fick ett friläge.
Det är idrott. Det är fotboll.
***
Min åsikt om handssituationerna:
Självfallet är det ingen straff när Ardian Gashi träffas av en medspelares hårda rensning från nära håll. Kort spelaavstånd, vad skulle Gashi göra? Det hade varit ett hån mot spelets idé om Jonas Eriksson blåst straff. Bra, Jonas.
Däremot tyckte jag Loret Sadiku hade möjlighet att undvika att träffa bollen med armen när han stod på IFK:s mållinje och sedermera gjorde 1–2, detta efter att ha dragit nytta av att bollen träffade handen. Inte helt lättdömt, jag vet – men efter att ha sett situationen flera gånger tycker jag absolut att det skulle ha kommit en signal.
Men, ni som gillar att hänga domare – hur många repriser tror ni Jonas Eriksson hade tillgång till?
Jonas ansåg att Sadiku försökte ta bort armen.
Han hade en mikrosekund på sig att bestämma sig.
Hur kan man såga en domare för detta?
Jag förstår det inte.
***
Om Mattias Bjärsmyr snart är tillbaka skapas omedelbart IFK-stadga nog för att bemästra motgångar.
Lasse Vibe var en positiv överraskning. Robin Söder glöder, och Jakob Johansson/Philip Haglund var utmärkta.
… tills allt blåvitt roligt dog vid 1–2.
Jag förstår att alla IFK-fans hatar livet (och mig, i alla fall på Twitter) just nu. Men jag tyckte ändå det här visade att IFK Göteborg har stora inneboende kvalitéer, och att 2013 kan bli ett år där klubben tar ett steg tillbaka mot toppen.
Glöm inte att IFK verkligen körde över HIF i nästan en halvlek och borde haft 3–0.
Jag vet, det är inget värt i poäng, men kanske i framtidstro?
***
Hade jag skrivit för en sydsvensk tidning hade jag hyllat HIF för moralen, David Accams mål och lekfulla ben, och Ardian Gashis enorma slit och Tord Holmgren-liknande insats.
Gashi hade aldrig tillåtit sina spelare att vika ner sig.
Det hade inte Mattias Bjärsmyr heller.
Om han varit på planen.
***
I C Mores studio sa Jens Fjellström, den kloke analytikern, att fotboll inte alltid är logisk.
Tänk, jag tyckte det var precis så det var den här kvällen.
Till dess att 1–2 kom hade IFK Göteborg självförtroende, HIF var ängsligt.
När HIF kom in i matchen via två domarmisstag fick man det som Leif Boork brukar kalla momentum, och med detta i ryggen kontrollerade gänget från Sundets pärla matchen när IFK tappade sitt mod.
Inte logiskt, Jens?
Väldigt, skulle jag vilja säga.
***
Mina betyg på IFK:
Alvbåge 3; Salomonsson 2, Dyrestam 3, Jonsson 2, A Johansson 1; Vibe 3, J Johansson 2, Haglund 2, Farnerud 2 (Larsson 1); Söder 3, Hysén 2.