Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Inget IFK-fiasko, bara en förlust

Det var naturligtvis väldigt vackert när Ivan Turinas minne hedrades.
Utan hat.
Bara med sorg.
Och kärlek.
Det var fint att se, det var något som var tvunget att komma ut, det var många tårar som självklart fälldes, samtidigt som jag såg många AIK-fans hoppa och flina av glädje när de zoomades in av TV-kamerorna.
Nå, respekt till AIK som ordnade något så stämningsfullt och respektfullt.
Respekt till IFK Göteborg och övriga fotbolls-Sverige som sedan den där olycksaliga natten varit ett med AIK och Turinas familj i sorgen.
Något annat hade väl å andra sidan varit otänkbart?
***
Nå, många andra skriver längre och finare om Ivan Turina-hyllningarna, låt mig bara ge några korta intryck av själva fotbollsmatchen som ändå spelades.
Den var…märklig.
Hur ofta missar ett lag två straffar på en halvminut, släpper sedan in en straff – och vänder ändå 0–1 till 3-1?!
Oddsen på något sådant måste ha varit skyhöga.
Jag kom hem från Öis–Gais-derbyt med tankar om att jag skulle få se ett dåligt, impotent IFK Göteborg, så hade snacket gått i mitt Twitterflöde.
Jag fick se något annat.
Ett IFK som var ungefär som i tidigare matcher, lågt fallande (möjligen något mer passivt, kanske omständigheterna störde mer än man anade), och med hyggliga anfallsförsök de gånger man hade bollen.
Skillnaden nu: några olyckliga mål emot, ett par Sam Larsson-passningar framåt som var en tåspets från att leda fram till blåvita frilägen.
Annars…äh, det var ju ungefär som vanligt. Tyckte jag. Minus en sak, en central sak, men jag återkommer till den.
***
Vi (eller snarare ni blåvita) får inte börja tro att IFK Göteborg, tack vare sin tabellposition, är ett spelade klass-lag.
IFK har fortfarande enorma problem när det handlar om eget spel, vila med boll, detta för att passningsspelet är för svagt, det i sin tur beror på för dålig rörlighet, och allt detta skapar en otrygghet med boll på egen planhalva.
Det är först när den slagits upp till offensiv yta som det händer saker. I alla fall ibland.
I längden håller nog inte detta, det måste till utveckling, jag tror säkert den kommer, jag tror fortfarande den blåvita metoden att ta sig an säsongen är helt rätt – men inte f*n hade jag räknat med att det skulle vara guld och gröna skogar redan  i går.
Några tankar:
Blåvitts försvarsspel havererade inte. 1–1 kom för att Mikael Dyrestam inte var tillräckligt vaken (hylla också min favvo Kennedy Igboananike), 1–2 var ett klassmål av Celso Borges där Mattias Bjärsmyr och John Alvbåge var en smula passiva (men kom igen, får Borges 50 försök missar han 49), och Martin Mutumbas 3–1 var en häxpipa som sökte sig mot nätmaskorna likt en målsökande missil.
All credd till AIK som var det bättre laget.
Jag vill bara poängtera att IFK inte plötsligt ”föll igenom”.
Det har, om ni försöker förstå mig, inte sett så jättemycket bättre ut tidigare heller, men då har små, små detaljer gjort att IFK vunnit eller i alla fall tagit poäng.
Till exempel har Micke Stahres gäng inte fått häxpipeskott emot sig, Alvbåge har gjort ”omöjliga” räddningar, och på något sätt har offensiven alltid genererat ett eller ett par mål.
Mot AIK behövdes en straff, men jag gillade försöken när Sam Larsson flyttade in som ”tia” i ett 4–2–3–1-spel.
Det var inte så långt ifrån några gånger.
Så…förlusten kan aldrig snackas bort – men jag ser den inte heller som något direkt trendbrott i sättet att uppträda.
Det enda som oroade mig en smula var att Jakob Johansson förlorade flera dueller; han och Philip Haglund dominerade inte alls på mitten.
Det hoppas jag verkligen var en tillfällighet. För IFK får inte stå och falla med att Jakob vinner allt i varje match.
***
Jag lider med hedersmannen Mohammed Ali Khan.
Och Häcken.
Moestafa El Kabirs påpassliga segermål (efter en brutal målvaktstavla) var grymt viktigt, gav 1–0-seger i en sorts måstematch mot BP – men efteråt kom alltså beskedet.
Vadbenet av på Big Mak.
Borta i två och en halv, kanske tre månader.
Oj, så tungt; oj, så jobbigt för Häcken.
Kaptenen är borta, ledaren är borta. Nu måste Fredrik Björck och Emil Wahlström tillsammans visa jäkligt mycket pondus i mittförsvaret.
Klarar de det? Spännande.
För övrigt är det här ju verkligen inte Ali Khans säsong. Ni minns säkert de otäcka scenerna för några veckor sedan när han tuppade av på planen.
Krya på dig, Mohammed. Helst fort.