Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Blåvitts Sam-arbete är viktigt för framtiden

Om inte bollen landat just vid Sam Larssons fötter, om inte 19-åringen varit så kall och smekt in 1–1 för IFK Göteborg just när matchklockan var på väg att passera 94 minuter, då hade vi sagt och skrivit så här:
Vad bra Malmö stängde matchen.
Föll, lät Blåvitt ha bollen, men styrde det så att den hamnade hos Mattias Bjärsmyr, och då – som en MFF:are sa – visste de att det skulle komma en lång lyra som Markus Halsti, Pontus Jansson och Filip Helander kunde hantera.
Malmös taktik såg ut att hålla, Blåvitt hade några halvlägen, inte mer.
Men så kom flipperspelet på övertid, Blåvitt satsade allt, Jansson fick en knuff, kom ur balans, missade att ställa offside, Sam kunde prickskjuta bollen ”genom” Philip Haglund, och istället löd analysen så här:
”Mentalt grymt viktigt, för oss, får våra fans, nu kan med gå med bröstkorgen ut”.
Sa John Alvbåge till mig.
Han hamnade i centrum, och mer om det sedan, men analysen var korrekt.
Blåvitt gav allt efter paus, gjorde det mot ett bättre, spelskickligare, ett mer färdigt lag, skapade inte mycket, men Micke Stahre gjorde modiga byten, och det lämnades inte en sten ”ovänd” i jakten på en kvittering.
I slutändan behövde Fru Fortuna agera tolfte spelare, men ni vet hur det är med den kvinnan – hon hjälper ofta de som hjälper sig själva.
***
Malmö styrde, kanske minus första tio, matchen före paus, gjorde 1–0 när Tokelo Rantie vände ut och in på Kjetil Waehler, och i början av andra fanns lägen (bland annat Rantie) att döda det här.
Men John Alvbåge var stor den här kvällen också.
Frågan är om han någonsin varit bättre?
Sedan fick IFK lite hjälp när Malmö sjönk, eller om vi ska skriva ”styrde” matchen med ett lägre spel. Det gav de blåvita chansen att hålla i bollen, med det kom ökat självförtroende, men knappast några målchanser.
Jag älskade bytena som Micke Stahre gjorde, ut med Hjalmar Jonsson och Nordin Gerzic, in med Joel Allansson (jag skrek ikapp med Gert Fylking: äntligen!) och David Moberg Karlsson, Sam Larsson blev central, Emil Salomonsson dubbeljobbade som högerback/högermittfältare i vad som blev ett slags 4–4-2/3-5-2-kombo, och…äh, jag ska inte säga att detta avgjorde, för 1–1 var ett slumpmål, men Stahre och IFK gjorde precis allt som stod i deras makt.
När sådant ger resultat mår människor bra.
Och just den känslan ska inte underskattas när det gäller idrott.
Jag slås ofta av att upparbetat självförtroende betyder mer än man kan ana.
***
Bråket efter matchen? Tja, först blev Pontus Jansson förbannad för att han ansåg sig foulad inne i straffområdet.
Sedan jublade, hävdade Malmö, John Alvbåge rakt i ansiktet på Erik Friberg och Jansson.
Om vi hävdar att Malmöspelarna tyckte detta var JÄVLIGT DÅLIGT så har jag uttryckt mig milt.
Alvbåge sa: ”Äh, de var framme och klagade på domarna, och det har vi fått lära oss  man inte ska, så jag tyckte det var bättre de ödslade sin energi på mig istället. Det var rätt pubertalt det hela, tycker jag.”
Men alla var ense om en sak: vi lägger det bakom oss.
Efteråt var alla (nå, inte alla kanske…) gullegullvänner, Erik Friberg kramade om matchhjälten och Danielbrorsan Sam Larsson, Sam satt ner med Jiloan Hamad, och allt var som en enda stor kompisträff.
Men då hade inte Alvbåge kommit ur omklädningsrummet förstås, och Pontus Jansson satt i bussen… De två har en historia av att inte älska varandra, tydligen.
***
Kan man gilla två lag i samma match? Klart man kan. Malmö har ett större spel, är ett färdigare lag, och kommer ta fler poäng än IFK Göteborg. Tveklöst. Erik Friberg sätter inte många fötter fel, Filip Helander är en mittback som kan bli precis hur jäkla bra som helst, och anfallsduon är landets vassaste.
Magnus Eriksson var grym!
Tokelo Rantie underbar.
Malmö vinner SM-guld, det har jag skrivit och skriver igen.
Men jag vill samtidigt ge IFK mycket beröm, för inte nog med att man mötte Sveriges bästa lag, man gjorde det utan Jakob johansson och Mikael Dyrestam.
De som skulle ersätta kunde inte.
Hjalmar Jonsson är jordens goaste kille, men hans kapacitet räcker inte riktigt längre, han sprider bollar omkring sig, och medan Nordin Gerzic jobbade föredömligt så är han helt utan självförtroende när han får bollen.
Det blev (nej, jag är inte överraskad) bättre när Joel Allansson kom in, låt vara att matchbilden var mer passande i det läget.
Detta brandskattade IFK-bygge (som är just det, ett bygge), fick fast bollarna lite bättre på Hannes Stiller efter paus, Philip Haglund var formidabel med sitt slit och sina bollstölder, och med Micke Stahres fräcka byten skapades nog med energi för att få till den där sena hörnan som…ja, ni såg kanske själva, den som slutade med att Sam Larsson firade med blåvita klacken som kvällens store hjälte,
”IFK vinner inget SM-guld med det här spelet”, sa en MFF:are.
Nej, vem har sagt det? Men IFK tar stora steg framåt med det här sättet att bygga bakifrån, det kommer att tryckas på nya legobitar för varje vecka, och jag lovar: sådana här sena 1–1-mål gör att de fäster mycket bättre.