Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Alex Schulman - Expressen

Tegnell i soffan

Jag skulle vilja ha Tegnell i soffan här hemma. Jag menar inte på besök, utan att han sitter där som en permanent lösning. Han kollar teve medan jag går runt och pysslar med annat. Jag kommer med tekakor till honom då och då, en kopp svart och kanske en skorpa, som han sen muslikt knaprar på. Han gör inget väsen av sig, och har inget emot att jag slår mig ner och frågar honom något som jag inte riktigt förstått. Om kurvan eller om smittan, eller de sinande IVA-platserna, eller om Italien. Och han förklarar tålmodigt. Han är snäll och ger en tid, och om man inte förstår, då säger man bara det till honom och då tar han om. Jag reser mig, vill inte störa honom mer än nödvändigt, donar vidare, gör mina sysslor. Han blir en del av vardagen, en del av livet i hemmet. Jag dammsuger och han makar på fötter och ben. Jag fixar käk sen mot kvällen, frågar om han vill ha ett glas vin, det vill han inte.

På natten ligger lakanen tvinnade vid mina fötter och oron rider mig och jag kan inte sova. Jag stapplar upp i morgonrocken och smyger ut ur sovrummet, och där sitter Tegnell, i soffan framför teven. Jag vinkar och mimar ljudlöst någon liten vänlighet, för att inte väcka barnen, och han gör en liknande åtbörd tillbaka. Jag viskar, frågar honom om han vill ha en kopp te och han svarar: ”Om du ändå ska göra.” Jag ordnar te till oss där i köksmörkret, och sen sitter jag en stund med honom, det är bara jag och Tegnell, vi sitter sida vid sida, upplysta av tevens blåa sken. Det är tyst, men ingen besvärlig tystnad. Vi trivs med varandra, behöver inte fylla stunden med tjatter. Nyheterna står på. Nya uppdateringar om nya döda.

”Vad hemskt att det blivit så här”, säger jag.

”Ja”, svarar han. Men så tittar han upp, lägger en hand på min axel, tittar på mig över sina glasögon. Och han säger: ”Oroa dig inte. Det kommer bli bra till slut.”