Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Alex Schulman - Expressen

Kändis-Sveriges ”patient zero”?

Nu ramlar de in, en efter en, kändisarnas vittnesmål om sina eventuella corona-sjukdomar.

Jag läser att Bianca Ingrosso kanske har haft corona. Säker kan hon ju inte vara, men alla symptomen var på plats, hon mådde lite smålurigt och kände sig hängig – vad kunde det annars vara? I en öppen intervju med Expressen berättar hon nu om upplevelsen, och vittnar om att det värsta av allt inte var febern eller ledvärken, utan det förlorade smaksinnet. Under några dagar kände hon ingen smak alls. ”Jag skulle helt ärligt inte kunna avgöra om jag åt en kladdkaka eller en påse bajs”, kommenterade hon till Expressen.

Men det är väl bara slarvigt uttryckt, det är väl klart hon skulle känna skillnad? Åtminstone om kladdkakan nu låg upplagd på ett fat och bajset faktiskt låg i en påse, vad skulle hon över huvud taget i den påsen och gräva?

Jag minns de frostnupna morgnarna i barndomen, när man åkt på att gå ut med hunden, och man stod där i svinottan med stirret och det var så kallt och ogästvänligt och det där underliga ljuset där på morgonen, himlen hade blivit blå fast rymden och stjärnorna fanns fortfarande kvar litegrann där uppe, både natt och dag på samma gång, och det ljusnade snart, blev mjölkvitt, man såg plötsligt solen som en gul fläck på toppen av någon av höghusfasaderna. Och plötsligt ställde hunden upp sådär komiskt, krum och konstig, pressade låren mot sin mage, det var som om man fick vara med om en uråldrig ritual, och det såg så roligt ut och man hade kanske skrattat om man inte såg hur generad hunden var för att någon tittade på honom. Man såg att han skämdes, så man tittade bort, i respekt, lät honom vara privat.

Sen låg den där, korven, som en rykande tumme mitt i rimfrosten. Och jag gick fram och plockade upp den genom att använda plastpåsen som handske och vände den sedan ut och in. Jag hade lärt mig det där från pappa och tyckte om att göra rörelsen, för den var så förfinad, en del av vuxenvärlden som jag plötsligt kände mig som en medlem av. På vägen hem vägde jag påsen i min hand, och jag minns att jag ibland blev rörd på nåt konstigt sätt, av värmen från korven. Jag tänkte att det var hundens kroppsvärme jag kände i handen, att jag kände hundens liv, hans existens pulsera genom plasten.