Alex Schulman - Expressen

Jag har aldrig känt nån som han

Med smittan tänkte jag länge att det skakar, men världen kommer vara intakt när det är över. Som vid en jordbävning i filmer när man ställer sig i dörrkarmen och lyssnar på tallrikarna som skallrar mot varandra i hyllan, och till slut tystnar det och man tittar fram; kusten är klar. Man plockar upp något som fallit till golvet. Och livet fortsätter.

Men nu vet jag att något för alltid är förändrat, för när det här är över så finns han inte kvar. Minnena av honom känns plötsligt overkliga, avlägsna, som om de kanske aldrig hände? När jag kom in till radiostationen tidigt, tidigt på morgonen, för ett liv sedan. Då satt han redan där i glasburen med munnen nära micken, rattade med de svarta små spakarna som han obegripligt förde uppåt och neråt. Jag hörde ingenting genom glaset, men jag såg hans ansikte, det busiga glittret i blicken, leendet gömt i mungipan. Han var mitt uppe i en historia. Jag skyndade in, för jag ville lyssna. Jag tror inte jag träffat någon som kunde berätta en historia som han. Det måste varit något med det värmländska i honom, lynnet och berättarglädjen, överdrifterna, värmen, självdistansen. Allt med honom blev självlysande när han satte igång. Jag minns att jag bara ville lyssna på honom.

Jag har aldrig känt någon som Adam. Det är så många i världen som kan vara tramsiga. Och så många som kan vara djupsinniga. Men så få som kan vara både och. Han var den mest egensinniga kombinationen av djup och bredd, av intellektualism och omfamnande underhållning. Han var alltid barnsligare än alla andra i rummet. Alltid smartare än alla andra i rummet.

Och jag minns när man stötte på honom på stan eller när vi stämde träff med hela gänget någon kväll. Hans karaktäristiska gång, efter något problem med höften. Han drog ett skämt som gjorde någon generad, hans skratt genom skägget. Men så skärpte han blicken, och lyckades alltid säga något som vi bar med oss sen. Särskilt de gånger han kände att någon blivit orättvist behandlad, eller när han såg att någon i gruppen hamnat utanför. Han fångade in alla, och det var väl hans storhet också i offentligheten. Jag gillade honom, nej, jag älskade honom, för att han var så inkluderande och för att han var så grundad i sin egen medkänsla för andra. Hur mycket han än skojade och busade och gäckade och underhöll, så hade han alltid empatin som livshållning.