Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Alex Schulman - Expressen

Drömmen om mörkertal

Jag är väl som alla andra, jag klamrar mig fast vid drömmar av olika slag. För några dagar sedan var det väl drömmen om ett vaccin, som skulle komma brutalt snabbt – vad hände? Plötsligt fanns det bara där. Och lyckliga står vi sedan i oproblematiska köer i vårsolen utanför vårdmottagningarna där tanterna injicerar frihet i våra armar.

Men så läste jag på, och det verkar ju kört på ett tag.

Nu är drömmen att jag redan haft smittan, utan att riktigt veta om det. Det här bygger på de här nya teorierna om att sjukdomen är mycket mer utbredd än vad vi i själva verket tror, den har legat och lurat länge, i årtionden kanske, och den har omärkligt spridits, till fler och fler, utan att folk ens noterat det. Och jag drar mig till minnes den där dagen i februari, jag kände mig lite kymig. Lite rossel i halsen. Kanske var det corona!

Om typ alla haft det – då verkar det nästan orimligt att jag inte haft det.

Och ju mer jag läser om mörkertalen desto futtigare blir också smittan. Den är alltså så obetydlig att man inte ens känner av den! Som när man cyklar en sommardag och får en liten fluga i halsen, man harklar en gång och spottar. Det är corona! Man hade det och nu har man det inte längre.

Vi kan skratta Coronan i ansiktet!

Och samtidigt läser jag om spåren som denna lilla obetydlighet sätter i landet, ser hur dödsannonserna i DN sväller, hur sjukhusen svämmar över av svårt sjuka och hur människor dör i hundratal varje dag.