Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Alex Schulman - Expressen

Det ska bli värre innan det blir bättre

Mars är äntligen över. Den längsta månaden någonsin? Det är som att mars spelade oss ett spratt i det att den vägrade upphöra. Några gånger kändes det hopplöst, jag tänkte att vi kanske fastnat i mars, att vi aldrig skulle komma ur. Jag går igenom datumen i min kalender. Melodifestivalens final på ett fullsatt Friends Arena ägde rum den 7 mars. Kan det verkligen stämma? Var det bara 3,5 veckor sen? Vad hände sen, när stannade någon tiden?

När jag tänker på februari måste jag skratta – det var ett liv sedan.

Tranströmer skrev att tiden var en labyrint – om man trycker örat mot väggen kan man höra sig själv springa förbi där på andra sidan. Men tiden i corona är inte som annars, när jag trycker örat mot väggen hör jag ingenting, för tiden rör sig nästan inte alls. Men det är i alla fall april nu. Världsledarna på tv säger att det kommer bli värre innan det blir bättre. Jag översätter det till: vi ska klara av april innan det blir maj. Det gäller att få tiden att gå. Spela Uno med barnen. Titta på nyhetssändningarna, som upprepar sina kusligheter varje hel och halv timme, och så sporten – det obegripliga i att de fortfarande sänder sportnyheterna. Det äger ju inte rum någon sport. Det är ju bara dumt, det är som att tända eld på köket och säga att man släcker elden sen.

Livet kryper fram. På kvällarna kan man i alla fall dricka. Jag har gett mig själv fri lejd här. Kanske ska jag sätta mig och göra en kurva över hur jag drack i mars månad. Se hur den puttrar på där i början av mars, drickandet känns kontrollerat, men så stiger det brant runt den tionde mars, och skenar iväg, ökar plötsligt exponentiellt, drickandet fördubblas var tredje dag. Måste platta till kurvan, för att ge organen tid att ta hand om allt.

I affären anmodas man ta på sig plasthandskar vid ingången. Jag har alltid trott det skulle vara besvärligt att ta på sig de där – klibbigt? Det ser ofta krångligt ut när de står i charkdisken och fibblar. Men all handtvätt har gjort mina händerna torra, fnasiga, som gjorda för att glida in i plasthandskar, och jag går sedan runt och känner mig som en kriminalare på en mordplats, som håller området rent från fingeravtryck. Några andra kunder kommer in och de struntar i handskarna, går till grönsakerna och fingrar på avokadon och jag vill gå fram och meddela dem att de saboterar brottsplatsen.

I kassakön håller vi avstånden. 1,5 meter mellan oss, kanske till och med 2. De har satt upp stora plexiglasskivor vid kassorna. De hänger i osynliga vajrar mellan kassörska och kund. Jag ber om snus, men hon hör inte genom glaset, jag får ropa och peka. Jag passar på att gå och packa ner maten i kassarna medan kassörskan fortsätter att slå in varorna och sedan går jag tillbaka mot kassan för att betala, då blir det kaos, för kunden bakom mig har tagit några steg fram och nu måste hon snabbt backa, för att undvika närkontakt med mig, vilket orsakar en kedjereaktion av skräck i kön, och alla backar men ingen hinner riktigt med, och när tumultet är över inser vi att vi alla kränkt enmetersavståndet till varandra, och vi blir tysta och nedslagna, förvissade; nu hände det, nu fick jag smittan.

Insjuknade går jag mot utgången, ut i livet som kryper fram. Jag sätter mig i bilen, trär av mig handskarna, fnas och död hud yr och virvlar i vårsolen. Det kommer bli värre innan det blir bättre. Det ska bli april innan det blir maj.