Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

A Line _up

 

 

 

 

cristina-caprioli_1_2017_liggande

Foto: Håkan Larsson

Cristina Caprioli: A Line_up, ccap/Riksteatern/Norrlandsoperan m fl

Dansens Hus 14,15 sep

Speltid 105 min

Musikalen A Chorus Line uruppfördes 1975 och drog något alldeles nytt in i musikalvärlden: autentiska berättelse från dansares liv, ställda på scenen som i en verklig audition. Denna råa sorteringsprocess där yrkesdansare väljs ut till en uppsättning är, naturligtvis, som en bild av all slags konkurrens och utsatthet. Om hur varje människa bara måste försöka klara sig själv i en tävlings- och överlevnadssituation.

Det maffiga och glittriga musikalslut som är finalen i A Chorus Line, sången ”One” klingar inledningsvis i A Line_up, där Cristina Caprioli skruvar isär musikalens ingredienser och sätter ihop ett nytt verk där hon själv står för ”dramatorgi och rörelsematerial”. Cristina Caprioli har en lång rad koreografier bakom sig och har numera även en professur i koreografi och kan väl, enklast om nu något så komplicerat kan vara enkelt, beskrivas som en postmodern veteran inom dansen.

A Chorus Line är en referenspunkt för ett par generationer dansare. Den ger sannerligen ingen romantisk bild av dansaryrket, och har ett raffinemang i sin komposition från slit i träningskläder till slutbilden i glittrande frackar. Musiken och showdansen är hårt rytmiserad, nästan ryckig och kräver högsta exercisnivå. Caprioli behåller den klara blicken för yrkets, och människans, ensamhet, ”a singular sensation” som man sjunger i musikalen. Men dansarna berättar om sina egna liv, musiken -nyskriven och med live sång av Sunna Ardal Rosengren – är nedtonad, isärplockad.

Som helhet blir verket odramatiskt, urladdat och internt. Själva dansandet, som förekommer men kallas ”rörelsematerial”, är delvis citerande från balett och showdans, men mest från en diffus allmänt samtida stil med rötter i jazz och improvisation. Det blir 100 långa minuter som får mig att börja tänka på 1960-70-talens stolta manifest från dansens Mecka i New York så som Yvonne Rainer formulerade det: nej till föreställning, nej till förvandlingar, nej till magi, nej till att låtsas, nej till att behaga, nej till känslor.

Om något av det mänskligt vibrerande ändå går fram i denna lågmälda upplinjering är det helt ”singulärt”. Den allmänt bekanta Broadwaysuccéns snärtighet vilar som en underström till det stillsamma vi ser här.