Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Selma, Charlotte och Västanå

charlotte_170616_3177b

Foto: Håkan Larsson

Selma Lagerlöf: Charlotte Löwensköld

Manus och regi: Leif Stinnerbom Västanå teater,

Berättarladan i Rottneros Speltid: ca 3 tim

Hur många är vi som åker till Värmland bara för att där finns Västanå teater? Och tänker: lyckliga dem som bor där. Besöket är lika överväldigande varje gång. Mellan-Fryken tätt intill under den höga himlen, de vördnadsbjudande bondgårdarna som trots allt finns kvar, korna som betar så lugnt, närheten till Selma Lagerlöfs Mårbacka. Och så Berättarladan i Rottneros, Västanå teaters sommarviste. Stor som en kyrka, med ljuset silandes genom de inte alldeles täta brädväggarna runt en av Selma Lagerlöfs dramatiserade romaner, Charlotte Löwensköld.

Scenen på ladan-kyrkans-teaterns kortvägg är ordnad à la Shakespeare med flera våningar som fortsätter på långsidorna. Så att den där dansen som går, det där spelet som pågår och pågår, år efter år, går som en polska där kjolarna slänger och klackarna drar. Leif Stinnerbom som vet mer än de flesta om folklig dans har i de många dramatiseringarna av Selma Lagerlöfs verk utvecklat ett regikoncept som är djupt ovanligt, men alldeles samtida. Totalteater som hos Europas stora, men silat genom vadmal och lin, genom en andningens rytm och soundet hos Magnus Stinnerboms världsmusik för kantele och Moraharpa.

Årets Selma heter Charlotte; den egensinniga och aningen uppnosiga adelsfröken som är kär i den unga pastorsadjunkten, men kommer på andra tankar. Unge adjunkten blir pietist och vänder sig från det världsliga. Selma Lagerlöf och Charlotte Lövensköld är innerligt överens om att så får det inte gå till: ”Det är en så förfärligt svår synd att döda kärleken”.

Selma Lagerlöf berättar med breda penseldrag, och Västanå teater gör detsamma. Mer än en gång tänker jag på uppsättningen av Charlotte Löwensköld som ett spel, där figurer dansar ut och in som i ett gammalt tyskt rådhustorn, där figurer i ett mekaniskt ur kommer ut på jämna klockslag. Det passar det lagerlöfska berättandet, där en finkänslig dramaturg (Susanne Marko) rensat i de många förvecklingarna och utvikningarna.

Som alltid är den en stor ensemble som skildrar historien: åtta yrkesskådespelare, fyra professionella dansare, tiotalet amatörskådespelare och nästan lika många barn runt de fem musikernas nisch i centrum. Det gungar och kränger, hallingen går och polskan stampar, skådespelarna fixar riktiga porträtt som Kajsa Reingardt i överstinnan Ekenstedts roll eller Ole Forsberg som hennes obeslutsamme make. Kanske bara Nadja Mirmiran får tillräckligt med plats, tid och svängrum att komma under huvudrollens, Charlottes, nyckfulla yta på allvar. Efter tre timmar tycker man sig känna henne och kan mycket väl förstå att hon beslutar sig för den aningen gripande Schagerström, rik, jo, men också snäll och lite osäker, känsligt tecknad av Jakob Hultcrantz Hansson.

Det är minsann ingen enkel berättarteater som i en tv-serie, som bjuds i ladan i Rottneros. Visst går storyns röda tråd genom uppsättningen, men det är något med Selma Lagerlöfs omständliga stil, noga iakttagande men humant överseende som kommer så väl till sin rätt i Västanås scenkonst. Känslan av berättelsens framtickande som en vävstols dova dunk och skytteln som går. Flinka fingrar som för rätt trådar in i väven i ett tätt och fint mönster.

Charlotte Löwensköld är i Selma Lagerlöfs roman ingen idealisk person, men hon är en ung kvinna av kött och blod och Selma försvarar hennes rätt att respekteras och älskas sådan hon är. Dansen den går, spelscenerna med repliker varvas med danssekvenser, unga och gamla snurras ut och dansar in. Baler, kafferep, skvaller och predikningar lindar sig runt en tydlig kritik av fundamentalism, som inte behöver någon dagsaktuell adresslapp för att vi ska känna igen den. Som i Värmland fordomdags, så ock idag.