Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

One Man Dancing

C2xONRUWgAAoK3n

Abafumi-gruppen från Uganda, omkring 1976. Foto: Blanche Majoro

 

Patricia Keeney: One Man Dancing, Inanna, roman

Den kanadensiska författaren Patricia Keeney kallar sin bok ”One Man Dancing” för ”roman”, och förklarar utförligt i ett efterord varför hon inte ville skriva en strikt dokumentarisk monografi över Charles Tumwesigye, dansare och skådespelare från Uganda. Med sin skönlitterära brasklapp har hon kunnat spinna fritt kring dofter och smaker, känslor och samtal, intryck och avtryck – och mycket av allt detta är värdefulla pusselbitar för läsaren när man följer den sanna berättelsen om en dansare från Uganda.

Dansaren Charles, eller Kiti som han hette som barn, har levt ett liv som varit kontrastrikt, omtumlande och som berättar lika mycket om Uganda och Afrika som om en liten pojke som bara, bara ville dansa. Ugandas moderna historia och den politiska historien för hela Afrika ramar in individen Charles och är hans livs förutsättning. Som liten pojke älskade Charles att dansa, och som tonåring kämpade han för att övertyga sin pappa om att han måste få komma till Ugandas huvudstad Kampala och en aktad skola, en gång startad av brittiska missionärer. Till slut gav pappa med sig, och Charles gör succé inom skolidrotten och upptäcks som dansare. Snart är han med i en nystartad dansgrupp, Abafumi, som har en dynamisk och krävande konstnärlig ledare, Robert Serumaga. Långa träningspass, höga krav på en tonåring och helt nya kunskaper inte bara om dans, men om afrikansk tradition. Allt som han kände igen från barndomen fick en plats på en scen och en estetisk form.

Samtidigt var detta den tid då Idi Amin, landets överbefälhavare sedan 1960-talet, tog makten genom en statskupp. Från 1971 till 1979 varade hans skräckvälde, som slog hårt också mot danskompaniet Abafumi. Under 1970-talet turnerade gruppen vida i världen med sina ordlöst berättande och mytologiskt grundade föreställningar. Intresset för ”äkta” afrikansk kultur var stort i en tid då många nya självständiga afrikanska länder formulerade sin profil som fria nationer efter kolonialismen. Abafumi, som fick en prestigefylld position också i kraft av sina framgångar i USA och Europa blev något av en modell för andra länder i Afrika. Robert Serumaga hade studerat på Irland i unga år, och där fått kontakt med vad som brukar kallas fysisk teater med namn som Artaud och Grotowski, och hans dansteatergrupps praktik anses som en betydelsefull uppdatering för afrikansk scenkonst generellt.

Så småningom slår Amin till mot gruppen, där ledaren Serumaga ingår i en motståndsrörelse mot diktatorn. Gruppen lyckas ta sig ur landet med amerikansk hjälp, och hamnar i en oväntad exil i Rom, där Vatikanen erbjuder ett modest flyktingboende. Rädslan för att Amins agenter ska finnas överallt, är stor, och Serumaga dödas – alltjämt oklart hur. Åtskilligt i Ugandas historia är alltjämt oklart, som CIA:s inblanding både i tillsättandet av Amin och i avsättandet av honom. Gruppen skingras. Efter lång väntan, och ett misslyckat försök att få asyl i Sverige, lyckas Charles att få möjlighet att imigrera till Kanada, där han också får arbetstillstånd och delar liv med en av skådespelerskorna i gruppen. (En annan medlem i Abafumi var Richard Sseruwagi, sedan länge skådespelare och musiker i Sverige.)

Charles fick arbete på ett slakthus, gjorde lite av karriär i fackligt arbete och i företagets idrottsverksamhet, men i en svår snöstorm skadades han svårt i en bilolycka. Vägen tillbaka blev lång. Och han, den ensamme dansaren, måste stödja sig på terapeuter och sjukgymnaster innan han efter lång tid kan lämna sin rullstol. Han som behärskat sin fysisk perfekt, som var lång och stilig och som alltid hade äventyr med olika damer, är helt i händerna på sina vårdare.

Patricia Keeney mötte verklighetens Charles Tumwesigye genom sin man, Don Rubin, när han arbetade med ITI:s (International Theatre Institute, en av många organisationer inom UNESCO) internationella encyclopedi för modern teater. Hon har utifrån hans berättelse byggt upp sin roman, och redovisar noga hur. Helt problemfritt är aldrig brobygget mellan fiktion och verklighet, och Keeney har intagit en viss och rimlig försiktighet när det gäller att dra iväg med fantasier om vad som sagts eller gjorts. Ibland märks den medvetna försiktigheten som en gäckande skugga på väggen, och det finns också knappt med information om själva dansen och dansandet, hur den såg ut, vad den byggde på. Ändå är romanen en page-turner och en informationsbank.

Det har nu gått nära 40 år sedan Amin störtades och Uganda, med 40 miljoner invånare, Viktoriasjön i söder och Nilens källor i norr, är alltjämt ett land med stora demokratiska problem. Landet prickas och kritiseras för sina bristande mänskliga rättigheter bland annat och för fortsatt kriminalisering (och diskriminering) av hbtq-personer.

I en intervju i senaste numret av web-tidskriften Critical Stages (critical-stages.org), med Afrika som tema, berättar dramatikern Asiimwe Deborah GKashugi om dagens scenkonst i Uganda. Hon menar att det finns gott om unga dramatiker, men att de har svårt att få stöd för all konst som är oberoende och maktkritisk, som hennes egen pjäs ”Cooking Oil”. Ändå är hon försiktigt optimistisk och hoppas att världen ska börja upptäcka en ny våg av författare som skriver om dagens Uganda. Och att landets makthavare ska inse hur viktigt det är med teaterhus, scener och ett oberoende konstliv.