Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Scenbloggen

Scenkonstbiennal nu

 

crisis-meeting

Isländskt: Crisis meeting.

Invigningen av Scenkonstbiennalen i Norrköping bjöd på jättelik kabaret av teater, cirkus, dans och musik. Nu har jag fått lära mig att den svenska urpremiären av Shakespeares Romeo och Julia ägde rum i Norrköping, sent 1700-tal. På en liten privatägd teater i staden. Därför inleddes aftonen med en rolig (men för lång) Romeo och Julia-variation med  många olika skådespelare som poppade upp ur publiken, en del av dem på första raden som blev balkong för balkongscenen.

Sen är det fyra dagar scenkonst för hela slanten. Samt olika slags samtal om konstformen, från Operasexism till Clown, ett utsatt yrke. Själv introducerade jag tillsammans med kollegan Lis Hellström-Sveningson svensk scenkonst för internationella gäster med olika yrken. Jag tog långa kliv i teaterhistorien, Lis, som är med i urvalskommittén, presenterade de föreställningar som översätts eller är språklösa och som gästerna kan se.

När vi var klara var det dags för frågor. En man från fjärran land frågade mig: så du menar att det inte finns någon svensk teater, dans, opera alls? Det var ju inte riktigt vad jag sagt, men nästan! Allt är importerat, men sedan förädlat, omstöpt, tolkat på platsen på olika sätt. Eller hur?

Om aftonen ser jag ett av de två internationella gästspel som biennalen rymmer: isländska Kridpleir Theatre Group spelar Crisis Meeting. Spelar och spelar. Det är en föreställning som ser ut som ett planeringsmöte och leker med meta-meta-meta-effekter och suddar i gränsen mellan sig själva som privata personer och som uppträdande. Det är urtråkigt nästan hela tiden! Och ytterst internt – många runt mig skrattar förtjust när de tre jagen på scenen blandar psykologi med dramaturgi. Suck. Inte jag.