Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Scenbloggen

Charles Koroly 1946-2017

 

Charles-Koroly-foto-Cato-Lein

Foto: Cato Lein

Som teaterkritiker hade jag i alla år betraktat scenografen och kostymskaparen Charles Koroly på avstånd, beundrat, grubblat, undrat, men mest ändå med största aktning noterat. Ibland mer än fantastisk och nästan det enda jag minns av en hel uppsättning, andra gånger lågmält, svart-grått, trasigt. Nu har han hastigt gått bort, efter en kort tids sjukdom, meddelar Dramaten.

När Dansmuseet flyttade till sina nuvarande lokaler gjorde Charles Koroly den nya permanenta utställningen. En betongvägg, ”The Rough Wall” kallade han den dramatiskt,  ägnades den moderna svenska dansen. Jag ombads att skriva informationstäta texter som går att läsa på paddor, medan Charles själv gjorde ett mycket fritt kollage av bilder och föremål över hela väggen. Fakta fick någon annan ta hand om. Det var ett märkligt möte, mellan stränghet och storskratt, flams och höga krav på professonalism med en karaktäristisk svengelsk accent nära parodin.

Oförglömligt, faktiskt. Så mycket kunnighet, allvar och trams under samma slokhatt; befriande. Blicken för det udda, föremålen, kläderna, alltings inneboende betydelse.

Särskilt Charles Korolys nära arbete med Lars Norén genom åren hör till de särskilda insatser han gjort, även om uppsättningarna med Ingmar Bergman för Markisinnan de Sade och Misantropen var i särklass – och dyrbara nog att leda till arg debatt.

Koroly och Norén verkar ha haft något slags underförstått brödraskap, en gemensam förtjusning i det överenkla, nära symboliskt reducerade, exklusivt originellt. Även om det var glest mellan samarbetena på senare år, återträffades de i den helt ordlösa ”Stilla liv” i Noréns egen regi, som går på Dramaten denna vår.

Lars Norén beskriver i den tredje dagboken hur pjäsen växer fram, och dess struktur av bilder från ett kollektivt minne passar exakt med Charles Korolys känsla för överrockar, klänningar, skjortor från en tänkt tid, ett tidlöst förflutet. Hans bildtänkande ser ut att ha växt in i och ihop med  Lars Noréns fotoalbums-artade pjäs.

Varje människa är unik. Några är det ännu mer. Dit hör Charles Koroly som drog in en alldeles egen värld på scenen. Jag är glad över de absurda, roliga och mycket kreativa möten jag fick med honom.