Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Scenbloggen

Operfekt Caprioli

minnesbank5-foto-Izabella-B

Foto: Izabella Borzecka

Cristina Caprioli: (im)perfekt koreografi, Svarta Huset/Telefonplan Stockholm samt turné

Ingen är perfekt. Eller rättare sagt: alla är operfekta. Att vara allt annat än perfekt är att vara vad de allra flesta människor är.

(Imperfekt är dock på svenska språket ett tempus (jag ”var” i stället för presens ”är”, av verbet ”vara”) ; men vem är jag att klaga på dessa eviga anglicismer?! I andra sammanhang heter verket ”(im)perfect choreographies”, vilket fungerar på engelska.)

Inom dansen har den perfekta, fantastiska, vackra, eftersträvansvärda kroppen i sekler varit norm. Med dansmodernismen kom en annan syn på kroppen och dess uttrycksmöjligheter och en pionjär som Isadora Duncan ville låta en vanlig, okonstlad kropp dansa naturligt och kroppsvänligt. Den samtida dansen har fortsatt på samma väg genom att låta dansare i ett kompani se tydligt olika ut eller genom att skapa koreografi för en reducerad kropp, exempelvis med bara ett ”riktigt” ben och en protes. Att vara överviktig är redan det en provokation inom dansen, naken och mullig är rena manifestet (Doris Uhlich)!

Funktionsvariationer blir i ett offentligt rum också en väg till eftertanke. Vilka är vi? Vilka får synas? Vilka är, egentligen, skillnaderna? Minimala variationer, ibland knappt avläsbara, som lägger ut rälsen för ett människoliv. Så Cristina Caprioli tar upp en tråd som lindats sedan länge och låter den ringla genom det stora, kala hangarliknande rum som finns i Svarta Huset, tätt intill Konstfack och f d L M Ericssons industrimiljö.

En första prolog läses (med många stakningar) med publiken tätt packad i ett sidorum, sedan får vi bänka oss i det stora grå. Dansarna är sex personer som var och en på sitt sätt (några är yrkesdansare) tacklar en koreografi av spattiga ryckningar. Den utvecklas från en lågmäld början till ett högre tempo och större intensitet. Spelplatsen användes på längden med åskådarna utmed sidan – det blir långa vandringar, några suggestivt sammanhållna.

Alltmer övergår koreografin att placera dansarna på rad, i en chorus line som blir en rörande sekvens där håller de i varandra som en kedja, stadd i gungning och nära att brista. Verket avslutas med en film, där samma dansare i vita overaller, utvecklar temat med händer som söker varandra och håller varandra. Filmens distans skapar en estetik som höjer grundidén över golvet; men det är dansen på golvet som är huvudsak.

Operfekt. Mänsklig. Den drar upp en rad frågor i mitt inre: vad tittar jag egentligen på? Letar jag efter ”felen”, kan jag se helheten. Glidandet mellan empati och solidaritet; det största värdet ligger i frågan som sprattlar tyst mellan dansarnas fötter.