Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Scenbloggen

Lagarce i Uppsala


iq8eb8699xqoo9r4vgh4

Erik Borgeke som Louis i Inte hela världen. Foto: Micke Sandström


Jean-Luc Lagarce: Inte hela världen, översättning: Anders Bodegård, regi: Anja Susa, Uppsala Stadsteater

Nu spelas de sista föreställningarna i Uppsala av ”Inte hela världen” av Jean-Luc Lagarce – inte ofta spelad i Sverige, men alltmer en modern klassisker i Frankrike. Kanske vid sidan av Bernard-Marie Koltès, vars verk och liv har en hel del paralleller, med Lagarce.

Dramatikern och regissören Jean-Luc Lagarce gick bort i aids 1995; hans pjäs Juste le fin du monde, Inte hela världen, hade premiär 1990. Pjäsens huvudperson Louis är utan tvivel ett sorts alter ego till Lagarce, men den barndomsfamilj som han besöker för att berätta om sin sjukdom och förestående död är inte identisk med hans egen. Här har Lagarce vidgat perspektiven från det individuella till en allmän bild av en fransk familj, patriarkalisk fast pappa numera är död, fast i sina ritualer kring att ses på söndagen för långlunch.

Speciellt med uppsättningen i Uppsala är att den är regisserad av serbiska Anja Susa, som då och då är verksam i Sverige. Ulla Kassius strama scenografi minner om en färgstark bilderbok och är med på noterna i Susas skruvade, stiliserade spelstil – som ofta blir komisk, fast den tragiskt skildrar valhänta familjeband. Oförmögna att smälta ett sorgebud.

Erik Borgekes huvudperson går som en katalysator genom uppsättningen; den familj han återvänder till är inte densamma som när han lämnade den. Inte han heller. Det är fint spelat i lågt register, medan kvinnorna står för profilering och större svängningstal. Det är slående att Lagarce, trots allt, kanske varit mer intresserade av den beslutsamt pladdrande mamman med sin tårta på fat (Anna Carlson) och den hysteriskt ordforsande lillasystern (Elisabeth Wernesjö). Kvinnorna är familjens krockkuddar som dämpar krockar mellan klass- och bildningsnivåer.

Men hög stilisering innebär också att monotoni lätt uppstår och att ett mekaniskt drag blir allt mer svårbemästrat. Anja Susas skickliga regi kunde varit bättre på att avläsa vid vilken tidpunkt energin börjar pysa ut och det är dags att sätta punkt.