Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Flyktingar på tåg

dscn01351-1024x768

 

Nattpassage av Astrid Menasanch Tobieson (text och regi)

Stå!Gerillan Kulturhuset Fri Scen Föreställningens längd: 1, 10

Apelsiner och vindruvsklasar utströdda över scengolvet, en hög med barnskor. Spår av människor som åt, som fanns, som finns, som flyr och som kanske försvinner, kanske inte. ”Nattpassage” handlar om flyktingar som tar sig ombord på ett vanligt tåg och som får trängas i en vagn medan andra vagnar går nästan tomma. Om ”vanliga” passagerare som får syn på hur de tvingas av tåget, och om en kvinna som försöker protestera. Tågföraren bara kör. Bara gör sitt jobb.

Astrid Menasanch Tobiesons förra pjäs, ”100 barn”, handlade om de hundra kinesiska barn som kommit till Sverige, och som kort tid senare var spårlöst försvunna. Frågan om dem och vi, om människors mycket olika värde trots att vi anser oss hävda allas lika värde, går igen i Nattpassage. Och hur skulle den kunna annat; flyktingkatastrofen fortsätter, desperata människor springer i kapp ett tåg när det saktar in i en kurva, de satsar allt och i berättelsens mitt finns en pappa som har ett barn att bära på, som inte bara flyr för egen del utan för sitt barns framtid.

En verklig händelse på ett nattåg i Makedonien är upprinnelse till pjäsen Nattpassage, som gestaltas av två skådespelerskor, Pilar Bergés Sánchez och Anna-Karin Håkansson. De spelar på spanska respektive svenska, samt en del engelska, och replikerna översätts textade stort i fonden i den strama, enkla uppsättningen. De blir till en scenografi, som talar om tvåspråklighet och främlingsskap, om brist på kommunikation och empati. Tågljud och musik lindar sig om varandra i Gustav Nordmarks ljuddesign och pressar upp tempot i en dramatisk kurva, som får hjärtat att klappa.

Vi vet redan det här, men det måste berättas om och om igen. Hur kan vi överse så lätt med alla mänskliga förluster som inte är våra egna, frågar pjäsen. Ja, hur kan vi. Och vad kan vi göra annorlunda? Vad skulle vi kunna göra? Jag tittar på de små barnsandalerna och tänker på den lilla drunknade pojken vid Turkiets kust.

Tåget med vagnar där flyktingar packas medan vanliga turister reser luftigt i en annan vagn är, förstås, också en bild av en delad värld, en delad tillvaro där helt olika villkor gäller för egentligen helt lika människor med samma värde. Tåget rusar vidare, lokföraren längtar hem till sin familj och ett avslutat pass, turisterna duckar när polis röjer tåget på flyktingar.

Ett tåg genom Europa dunkar både genom historiens deportationer och nuets dubbla räkenskap. Det är en enkel uppsättning, men den är effektiv. Kanske för att den ser längre än till flyktingkvoter och vågar öppna sig för en lyrisk dimension och ett större perspektiv om ansvar; det vi tar och det vi slingrar oss undan.

(Pjäsen kommer att spelas i Spanien hos Teatro del Barrio i Madrid, teatern som anklagades för terroristbrott med en dockteaterpjäs. Men friades.)