Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Helena Franzén Going Astray

 

going-astray_DM-50x70_PRESS

Foto: Håkan Jelk

Helena Franzén: Going Astray, Dansmuseet

Koreografisk signatur kallas det ibland, det personliga i en koreografs verk, det igenkännliga. Helena Franzéns signatur är det lågmält dansanta, det skönt balanserande mellan dansarna och mellan musik och dans. Ett lugnt rum av rörelse, ett poetiskt drag genom rymden runt dansarna.

Så vilsna som titeln säger, ser de inte ut att vara, de tre manliga dansarna klädda i olika blå toner, som barfota ritar upp stora cirklar och bågar med sina långsträckta rörelser. Dans för en liten scen, som Dansmuseets stora sal, låter betraktaren komma nära och vi skrivs alla in i rummet, dess ljusskiftningar och musiken. Franzéns ständige kompostör, Jukka Rintamäki, har denna gång gjort musik med bland annat harpa och bastuba. Harpan väver rytmiskt och tuban skickar slingor mot ovan; det är en ovanligt vacker och harmonisk komposition.

Som i ett vilorum kan man dra in den lugna rytmiken, iaktta de tre dansarna i tät trio, som löser upp sig och återsamlar sig i nya konstellationer. Helena Franzén refererar till Tomas Tranströmer, ”det finns mitt i skogen en oväntad glänta, som bara kan hittas av den som gått vilse…På något sätt har jag varit här förut, men måste gå nu.”

Den där gläntan som plötsligt finns där öppnar sig gång på gång i Going Astray. Skiftet mellan något mycket klart, skarpt och något dimmigt, dunkelt kan vara Franzéns signatur. Och så själva dansandet förstås, klassisk post modern med en doft av en tugga från det stora äpplet i väst.